Luni sul Mignone och dess kringland. En diakronisk studie av ett mellanitaliskt landskap och dess arkeologi

Abstract

This thesis is an archaeological study of a small region in northern Latium and the diachronical relationship between a nucleated settlement and its rural landscape. The work has a twofold basis: a review of earlier research concerning the settlement Luni sul Mignone in the light of more recent research, and a survey conducted by the present author of the territory of Luni. This survey and its results are the major new scientific contribution on the part of the author. I. An introduction to the background, the issues and the previous research, including neighbouring regions. The characteristics of the landscape and its geology are presented as well as the flora and fauna during various periods. II. The excavations of the early 1960s at Luni sul Mignone, c. 65 km NW of Rome, are discussed in the light of more recent research. This leads, for example, to some new interpretations of the chronology of the three Bronze Age houses in relation to each other. Unpublished finds from the southern house, in addition to the Bronze Age material, suggest a habitation there from the 5th to the beginning of the 3rd century B.C. Excavations by this author close to the fortification walls showed signs of several alterations. However, there was no evidence that the walls belonged to the Etruscan period. They are most likely medieval even if it is possible that parts of them are older. III. The extent of the surrounding territory and the various different types of countryside are defined. Methods and results are discussed. Following this, 81 find spots from the survey are reviewed: some of these were excavated. IV. Various aspects and results from chapters II and III are discussed in a wider perspective. For example, during the Bronze Age, demographic changes are seen both in the territory and the neighbouring areas while Luni itself seems to have had more stable conditions. Judging from architecture and other finds, however, it seems that the settlement intensity increased during the Final Bronze Age and the early Iron Age. The Etruscan rural landscape is discussed. Peripheral chamber tombs are used for indicating farmsteads. These seem to belong primarily to the 6th century B.C. During the 5th and 4th century B.C., the number of presumed farmsteads in the rural landscape decreases. Evidence of settlement on the Luni plateau itself, on the other hand, appears to have increased. During the 2nd century B.C. a “Roman” rural landscape develops while the nucleated settlement seems to diminish. The number of farmsteads was greatest during the last part of the Republic and the beginning of the Empire. A decrease occurs already from the end of the 1st century A.D. If this was due to a decrease in population or a change in ownership patterns is an open question. From the 8th century A.D. a nucleated settlement is once again found on the Luni plateau, defended by fortification walls and two moats. Thus it appears that there was a development towards the medieval incastellamento system with its small, fortified societies. It is probable that the rest of the countryside lay more or less abandoned.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Avhandlingen behandlar ett område beläget cirka 65 km nordväst om Rom, och är en detalj- studie av områdets arkeologi, i syfte att belysa förhållandet mellan en tätbebyggelse, Luni sul Mignone och dess kringland. Grundtemat är förändringar i demografi och bebyggelse över tiden, som dessa kan ses i olika slags materiella lämningar. Även andra aspekter än de rent demografiska diskuteras. Den tidsram vi rör oss inom sträcker sig från ca. 4000 f. Kr. fram till mitten av 1300-talet e. Kr. Arbetet baseras dels på tidigare forskning kring Luni sul Mignone, en svensk utgrävningsplats från början av 1960-talet, och hur dessa resultat ter sig i ljuset av nyare studier, dels den fältinventering som författaren genomfört i Lunis kringland och som utgör den största egna forskningsinsatsen.



I avhandlingens första kapitel presenteras undersökningens bakgrund, frågeställningar och förutsättningarna kring tätort och kringland samt tidigare svenska forskningsprojekt i området under 1950- och 1960-talen. Förutom på Luni genomförde nämligen Svenska institutet i Rom även utgrävningar på San Giovenale, en plats belägen ca. 6 km öster om Luni. Vid samma tid bedrevs också landskapsundersökningar i området av amiralen E. Wetter och hans studier har utgjort ett värdefullt referensmaterial för mitt arbete. Nyare inventeringar utförda av andra forskare i angränsande områden tas också upp. Det aktuella landskapets geologi kan starkt förenklat beskrivas som urberg av kalksten överlagrat av tuff, en mjuk bergart av vulkaniskt ursprung. Genom tuffen har lokala vattendrag skurit djupa raviner och skapat de för området karakteristiska platåbergen där spår av bosättningar ofta hittas. Även flora och fauna under olika perioder diskuteras liksom vad tidigare publicerade paleobotaniska och osteologiska fynd säger oss om de förhistoriska samhällenas försörjningsbas. Här framgår bl.a. att boskapsdrift sannolikt utgjorde det dominerande näringsfånget redan från tidig bronsålder och fram till järnålders slut medan odling tycks ha spelat en mindre roll.



Kapitel två ägnas helt åt Luni sul Mignone, ett platåberg av tuff, skapat av tre vattendrag, Mignone, Vesca och Canino. Dess längd är ca. 550 m och den största bredden ungefär 150 m. Utgrävningar på denna plats leddes av C.E. Östenberg och omfattade, förutom själva platån, även två platser omedelbart öster därom, Fornicchio och Tre Erici. Fynden visade att det här funnits samhällen av varierande storlek under bronsålder och tidig järnålder. De arkitektoniska lämningarna var av ovanligt slag, från bronsåldern tre i klippan nedhuggna långhus och från tidig järnålder en ovanligt stor huskonstruktion också den delvis nedhuggen i klippan. Även vanliga hyddor förekom. Under den etruskiska perioden tycks Luni, i varje fall tidvis, haft bebyggelse av viss omfattning medan spåren från romersk tid var fåtaliga. Medeltiden innebar däremot en ganska omfattande bebyggelsekoncentration på platsen. Dagens mest iögonfallande lämning på Luni är dess försvarsmur samt en stor vallgrav. Dateringen av dessa anläggningar är dock osäker. Försvarsverken omslöt något mer än halva platåns yta, medan dess västra del låg oskyddad. Under medeltiden byggdes ett kapell, en mindre kyrka samt anlades ytterligare en vallgrav, öster om den tidigare nämnda. Från denna period härstammar även ruinerna av ett litet kastell. Luni antas ha ödelagts i mitten av 1300-talet på grund av digerdöden. Diskussionen av nyare forskning kring Luniplatån, inklusive författarens egen, leder fram till vissa modifikationer av tidigare framförda tolkningar. Detta gäller bl a. långhusen från bronsåldern vilka från början ansågs ha existerat samtidigt under alla identifierade perioder. Från det mellersta huset finns inget material som är yngre än mellersta bronsålder vilket dock finns från de två andra. En ny genomgång av keramik och arkitektoniska lämningar i det norra huset tyder på att bebyggelsefasen där avslutas under sen bronsålder. Stora delar av materialet i de övre fyndlagren förefaller emellertid ligga blandat och är troligen fyllningsmassor som dumpats i bronsåldershusen efter att dessa övergivits. Endast i det södra huset finns lämningar som kan knytas till senare perioder som tidig järnålder (hydda) och etruskisk tid (murar). Tidigare opublicerade etruskiska fynd därifrån visar att denna del av platån haft bebyggelse under de femte och fjärde århundradena f. Kr. En bebyggelsefas från samma tid har även identifierats i platåns västligaste del tidigare. Andra fynd i anslutning till en "etruskisk" huslämning (hus B) på platåns nordöstra del, talar för att den byggnaden antingen återanvänts, eller byggts under medeltid. Från 1960-talets utgrävningarna finns även fynd av svartglaserad keramik, typisk för det andra århundradet f. Kr. i platåns östra delar. Liknande keramik har även hittats som ytfynd i samma område. Dessa fynd antyder en bebyggelse på Luni även efter den romerska erövringen av Etrurien vilken fullföljdes under första halvan av 200-talet f. Kr. Om detta material representerar en ny befolkningsgrupp eller etrusker som använder "modern" keramik är oklart. Egna undersökningar av de tidigare nämnda befästningsmurarna har bland annat visat att flera om- och tillbyggnader förekommit. Dessa förändringar tycks dock främst ha ägt rum under medeltid och det finns inget i materialet från utgrävningarna som ger belägg för att murarna skulle vara etruskiska. Möjligen kan det ha funnits ett tidigt romersk samband men resultaten pekar främst mot att lämningarna representerar medeltida förhållanden. Här skall dock understrykas att dessa resultat inte utesluter möjligheten att vissa delar av muren kan ha ett antikt ursprung. Generellt kan sägas att denna typ av lämningar ofta är svårdaterade.



I det tredje kapitlet redovisa inventeringens olika fyndplatser. Kringlandets utsträckning, ca. 18 km2, definierats liksom dess olika landskapstyper. Det skall betonas att i denna fältinventering dominerar betes- och skoglandet över åkermarken, vilken annars är den vanligaste inventeringsterrängen. Metodik och gjorda erfarenheter under fältarbetet diskuteras och de keramiktyper, som använts för att identifiera historiska perioder kommenteras. Åttioen fyndlokaler har registrerats. Dessa är av olika slag, t.ex. romerska lantgårdar, etruskiska kammargravar, taktegelfragment, dekorerade förhistoriska skärvor men också spår av vägar. Några av lokalerna grävdes ut i mindre omfattning, bland annat för att kontrollera i vad mån ytfynden verkligen var representativa som tolkningsunderlag. Resultaten var inte entydiga och manar till en allmän försiktighet kring slutsatser som enbart bygger på ytfynd.



Sista kapitlet behandlar det historiska perspektivet och är en sammanfattande diskussion kring tätort och kringland men i ett större sammanhang som även omfattar kringliggande områden. Själva dispositionen är som i tidigare kapitel kronologisk med början i neolitikum, en period som efterlämnat ytterst få spår inom området. I detta sammanhang diskuteras också till exempel den kraftiga erusionen, vilken starkt påverkar möjligheterna att hitta så tidiga boplatser. Bronsåldern intar en viktig plats i detta arbete och ur fyndmaterialet kan bland annat utläsas en generell minskning av antalet fyndplatser under sen bronsålder i jämförelse med närmast föregående period. Under bronsålderns avslutning och in i den tidiga järnålder kan man däremot se en ökning i antalet observerade lokaler. Luni sul Mignone tycks öka i betydelse under denna period, något som det tidigare nämnda stora järnåldershuset indikerar liksom mängden andra fynd. Möjligen representerar denna byggnad ett lokalt maktcentrum med kontroll över ett krinliggande territorium av okänd storlek. Det etruskiska landskapets demografi diskuteras med utgångspunkten i en idé att avskilt belägna kammargravar tillhört friliggande gårdar och därför kan användas som indikatorer för dessa. Flertalet av gravarna hör hemma i det sjätte århundradet f. Kr. och återfinns främst i kringlandets östra hälft. Vid denna tid är spåren av bebyggelse på Luni fåtaliga. Detta i motsats till det ca. 5 km österut belägna San Giovenale där rika bosättningsspår från denna tid tyder på att platsen var "centralort" i området. Under de femte och fjärde århundradena f. Kr. inträder en förändring i bebyggelsemönstret och få kammargravar kan knytas till perioden i Lunis kringland. Däremot tycks bebyggelsen på själva Luni ökat i viss omfattning. Möjligen försågs platsen med befästningar vid denna tid, men om detta i så fall skett före eller efter den romerska erövringen är svårt att bestämma. För San Giovenales del förefaller denna period ha betytt en tillbakagång jämfört med tidigare. Den romerska perioden är den rikast representerade i fyndmaterialet. Under det andra århundradet f.Kr. börjar ett gårdslandskap etableras i Lunis kringland medan "tätorten" går mot total avfolkning. Antalet gårdsenheter var störst under republikens sista del och in i tidig kejsartid, (ungefär sista århundradet f. Kr - första århundradet e. Kr ). Därefter förändras bilden och redan från slutet av det första århundradet e. Kr. sjunker antalet brukade gårdar markant. Om detta beror på befolkningsminskning i området eller om ägandeförhållandena förändrats från flera små och medelstora brukningsenheter till ett fåtal stora gods har inte gått att avgöra. Efter denna period finns få säkra belägg för bebyggelse i Lunis kringland. Området kring San Giovenale drabbas däremot inte på samma sätt utan där finns fortfarande ett relativt stort antal gårdar under senantiken enligt en nyutkommen undersökning. Vid sidan av de rent demografiska aspekterna diskuteras även vad byggnadsteknik och fynd av olika slags press- och kvarndelar betyder ur social och ekonomisk synpunkt. De sistnämnda fyndkategorierna visar att oliver, druvor och spannmål odlats och förädlats i området. En viss försäljning förefaller trolig genom närheten till den marknad som storstaden Rom erbjöd. Vid medeltidens början eller från och med det åttonde århundradet e. Kr. finns det åter spår av bebyggelse på Luni och platsen utvecklas till något som närmast får beskrivas som en mindre stad, skyddad av befästningsmurar och vallgravar. Om kastellet på platåns östspets fanns under tidig medeltid är däremot oklart. Denna "tätort" tycks emellertid ha saknat ett bönehus under flera sekler. Det första kapellet på Luni anses ha upphört att brukas omkring 700 e. Kr. och kyrkan på platåns östra del kom till under 1200-talets början. En mindre medeltida stad utan helgedom förefaller osannolik. Därför har det antagligen funnits en tredje helgedom. Som en hypotetisk sådan föreslås därför det ovan nämnda hus B. De enda fynden i kringlandet från medeltiden är några skärvor majolika från 1200-1300 talen. Utvecklingen tycks ha gått mot ett för perioden typiskt mönster, befolkningskoncentration till platser med starkt naturligt skydd, vilka dessutom befästes. Tätt intill dessa fanns åkermark medan landsbygden i övrigt verkar ha legat mer eller mindre öde.

• author: Bengtsson, Johnny
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Prof. Edlund-Berry, Ingrid, University of Texas
• organization: Classical archaeology and ancient history
• publishing date: 2001
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Classical Archaeology and Ancient History
• keywords: Antikens och forntidens historia, Ancient history, Arkeologi, diachronical, northern Latium, nucleated settlement, Luni sul Mignone, rural landscape, survey, Bronze Age, Iron Age, Etruscan period, fortifications, farmsteads, demographic change, Roman period, Archaeology, medieval., Demography, Demografi
• pages: 180 pages
• defense location: Edens hörsal, Paradisgatan 5 kl 13.15
• defense date: 2001-03-02 10:15:00
• language: Swedish
• LU publication?: yes
• id: 977af146-6526-4654-8fb1-3a96a7a4c81c (old id 20319)
• date added to LUP: 2016-04-04 10:14:09
• date last changed: 2018-11-21 20:57:35