En kvinnoröst i manssamhället : Agda Montelius 1850-1920

Abstract

The purpose of this thesis is to shed light on the role of female initiative in the accelerating social developments of the late nineteenth century that were eventually to result in Sweden’s modern, democratic welfare state. The method is a biographical study that highlights one of the leading figures of the day, Agda Montelius.



She may be seen as representative not only of those middle and upper class women of the period who stepped outside their traditional home sphere to occupy themselves with social work, but also of the group of bourgeois, often liberal, women who united in the struggle for increased equality with men in education, opportunities for financial self-support, and political rights.



Agda Montelius’ unique quality was the breadth of her engagement. Indeed, she was active in three different arenas - philanthropy, socio-politics, and political feminism - and in all three she played a significant role.



One of the thesis’ governing hypotheses is that it was through their charitable work that Agda Montelius and some of her colleagues became far more conscious of women’s subordinate position in society. Another hypothesis is that the activists’ interest in both social and women’s issues contributed not only to their own emancipation but also to that of other women, including those in the direst need.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Syftet med avhandlingen är att belysa det kvinnliga initiativet i den samhällsutveckling som accelererade kring slutet av 1800-talet och så småningom kom att leda fram till det moderna, demokratiska s k välfärdssamhället. Metoden är att i en livsverksbiografi lyfta fram en av tidens aktörer, nämligen professorskan Agda Montelius. Hon kan ses som en representant dels för de medel- och överklasskvinnor som under denna period lämnade sin traditionella hemmasfär för att engagera sig i socialt hjälparbete, dels för den grupp borgerliga, ofta liberala, kvinnor som samtidigt slöt sig samman i en kamp för ökad jämställdhet med männen. Det unika med avhandlingens huvudperson är hennes breda engagemang. Hon arbetade på tre olika arenor: den filantropiska, den socialpolitiska och den kvinnopolitiska och på alla tre spelade hon en framträdande roll. En styrande hypotes är att det var genom engagemanget i välgörenhetsarbetet som Agda Montelius och vissa av hennes medsystrar på ett mer påtagligt sätt blev medvetna om kvinnors underordnade samhällsställning. En annan hypotes är att engagemanget i såväl sociala frågor som kvinnofrågor bidrog inte bara till de aktiva kvinnornas egen utan också till andra kvinnors, inklusive de hjälpsökandes, emancipation.



Agda Montelius föddes 1850 som yngsta dotter i den adliga familjen Reuterskiöld. Vid 21 års ålder gifte hon sig med arkeologen och blivande professorn och riksantikvarien Oscar Montelius. År 1879, då hon efter åtta års äktenskap fortfarande var barnlös, började hon sin sociala bana som ordförande i Maria Skyddsförening på Södermalm i Stockholm, där makarna Montelius bodde. Tio år senare var hon en av skaparna av Föreningen för välgörenhetens ordnande (FVO), där hon snart blev heltidsarbetande byråföreståndare. Vid sidan av praktiskt arbete bland de fattiga ägnade hon sig åt socialpolitisk verksamhet med Centralförbundet för socialt arbete (CSA) och Svenska Fattigvårdsförbundet (SFF) som bas. Från 1914 blev hon engagerad i Stockholms kommunala fattigvård, först som styrelseledamot i Maria församlings fattigvårdsstyrelse där hon vid 67 års ålder utsågs till verkställande direktör. Hennes engagemang i kvinnofrågan blev med tiden alltmer intensivt. År 1884 var hon med om att starta Fredrika-Bremer-Förbundet (FBF) och från 1903 fram till sin död 1920 fungerade hon som förbundets första kvinnliga ordförande.



Med familjen Montelius som utgångspunkt behandlas ett antal kvinnliga, ideella hjälporganisation. Till skillnad från tidigare av män ledda föreningar, där biståndet oftast riktats mot individer ur den egna klassen som råkat i obestånd, syftade dessa till att lindra nöden inom den framväxande arbetarklassen. Jag har på det ideologiska planet kunnat konstatera en kontinuitet från det 1827 bildade Sällskapet till uppmuntran af öm och sedlig moders-vård till de skyddsföreningar som bildades i Stockholms olika församlingar under 1840-50-talen och det 1889 grundade FVO. Den grundläggande idén för dem alla var att värna det bestående samhället och dess familjeliv, slå vakt om det uppväxande släktet och i stället för ett slumpartat utdelande av allmosor ge riktad hjälp till självhjälp. Ett viktigt medel att nå dessa mål var en nära, personlig kontakt med de hjälpsökande och deras familjer. Man ville lyfta upp de fattiga till en självständig, självförsörjande nivå och detta skulle ske dels genom ett moraliskt uppbyggelsearbete, som tog sig uttryck i fostran och kontroll, dels genom förmedling av arbete.



Vid organiseringen av FVO spelade Agda Montelius en viktig roll, bl a genom att förmedla sina erfarenheter från studiebesök i England, där Charity Organization Society (COS) blev en viktig förebild. Efter engelskt mönster såg hon till att ansvaret för de nödställda i Stockholms olika församlingar fördelades mellan ett antal arbetsutskott eller kommittéer. Själv var Agda Montelius ordförande i samtliga kommittéer. Hon var dessutom aktiv i utarbetandet av arbetsordning för FVO:s kanske viktigaste funktionärer, de s k besökarna. Även här följde hon den engelska förebilden och förespråkade professionella, avlönade besökare som hade att göra en grundläggande undersökning av den hjälpsökande familjens förhållanden. Vid sidan av dessa skulle ideellt arbetande vårdare engageras för att upprätthålla en långsiktig, nära kontakt med familjen. I sin bok Hjälparen gav Agda Montelius en mängd detaljerade råd om hur besökaren respektive vårdaren borde uppträda. Framför allt var det viktigt att skapa ett vänskapligt förhållande till den nödställda familjen. Samtidigt som det gällde att uppträda som en nära vän skulle besökaren fungera som lärare och kontrollant. Vidare såg hon besökaren och vårdaren som ett instrument att överbrygga klassklyftorna. Liksom COS arbetade FVO i en sekulariserad anda där tron på humanitet var överordnad den kristna tron. Enligt både Agda Montelius egna offentliga uttalanden och de budskap som lämnades i årsredovisningar och andra skrifter såg FVO som sin uppgift att framför allt hjälpa dem som utan egen förskyllan hamnat i en tillfällig nödsituation och som med ett kortvarigt understöd kunde hjälpas upp till en självförsörjningsnivå. Övriga, d v s de som ansågs själva genom slarv eller lättja ha förorsakat sin nödsituation och de som var i behov av långvarigt stöd, hänvisades till den kommunala fattigvården. Min undersökning av ett slumpartat urval av FVO:s personakter visar att man till stor del levde upp till denna målsättning. Ändå hände det att man bröt mot de uppsatta reglerna, ofta av synbarligt humanitära skäl men också ibland av mer oförståeliga, slumpvisa orsaker.



Agda Montelius och andra socialt intresserade personer insåg snart att ideell välgörenhet var otillräcklig och att sociala reformer måste till för att lindra den växande nöden inom arbetarklassen. Så växte kring sekelskiftet ett idémönster fram där viljan att hjälpa och enigheten om hur detta skulle ske blev en gemensam grund för de spridda tankekollektiv som nu uppstod. När dessa samlades för att gemensamt utarbeta handlingsplaner uppstod det aktörsnätverk som jag i likhet med vissa andra forskare och, inte minst, de dåtida aktörerna själva har kallat ”Fattigvårdsfolket”. Den ideologi, som nätverket stod för och som Agda Montelius var en av de främsta att sprida i både tal och skrift, innehöll framför allt tron på hjälp till självhjälp, moralisk fostran, personligt engagemang och individualiserad hjälp. En av nätverkets första åtgärder blev att bilda CSA med uppgift att väcka intresse för och sprida kunskap om sociala spörsmål. Förbundet kom att få ett mycket brett verksamhetsfält med alla tidens sociala frågor på sitt program. Bl. a. av denna anledning konstituerades några år senare SFF med uppgift att koncentrera sig på fattigvårdsfrågan både genom praktiskt arbete och försök till påverkan när det gällde aktuell lagstiftning. Båda förbunden kan karakteriseras som avantgardistiska frivilliga organisationer, där medlemmarna såg sin verksamhet som ett pionjärarbete och en förelöpare till offentliga insatser. De intog positionen av pseudooffentliga organ och skapade modeller för en myndighetsutövning som offentliga institutioner ännu ej tagit på sig. Härigenom utgjorde de en viktig utomparlamentarisk påtryckningsgrupp både gentemot kommunala institutioner och lagstiftande församlingar. Intressant är att många kvinnor trots sin brist på politiskt medborgarskap här fick en viktig plattform från vilken de kunde delta i debatten och påverka samhällsutvecklingen. Agda Montelius fick en framträdande roll framför allt inom SFF där hon blev medlem av det viktiga arbetsutskottet. Härigenom kom hon bl. a. att aktivt delta i konferenser och övrig offentlig debatt rörande tidens lagstiftningsarbete. En annan plattform för hennes engagemang blev FBF. Därmed var det naturligt för henne att anlägga dubbla perspektiv på tidens lagstiftningsarbete, både ett socialt och ett kvinnligt. De sociala frågor hon främst engagerade sig i var lagarna om pensionsförsäkring (1913) och fattigvård (1918) liksom alkoholistlagen (1913) samt lagen om barn utom äktenskapet (1917) och debatten som föregick den mer övergripande barnavårdslagen av 1924. I Agda Montelius argumentering löpte som en röd tråd hennes erfarenheter från arbetet bland de fattiga arbetarfamiljerna. Såväl alkoholistlagen som fattigvårds- och barnavårdslagarna fick en utformning som i stort överensstämde med de krav hon framfört i debatten. Däremot var besvikelsen stor när en pensionsförsäkringslag stiftades som hon ansåg bröt mot fattigvårdsideologin och dess önskan att uppmuntra till eget ansvarstagande och motarbeta all form av bidragsberoende. Vissa forskare har sett pensionsstriden som ett tydligt brott mellan två huvudideologier – fattigvårdsideologin med dess krav på individuell behovsprövning och socialförsäkringsideologin med dess generella rättighetsbegrepp. Andra, till vilka även jag hör, ser mer av kontinuitet; det faktum att fattigvårdsfolket trots allt lyckades genomdriva ett värdighetsbegrepp i den meningen att ett nyktert och ordentligt leverne krävdes för rätten till tilläggspension innebar i praktiken att ett renodlat generellt system fördröjdes och kom att förverkligas först långt senare.



För Agda Montelius och kvinnorörelsen innebar pensionsförsäkringslagen, med dess negativa särbehandling av kvinnorna ett stort nederlag. Detsamma gällde det kvinnliga nattarbetsförbud som antogs 1909 trots kvinnornas protester. I Agda Montelius kritik kan utläsas både ett emancipationskrav innebärande att vuxna, myndiga kvinnor skulle ha rätt att själva bestämma över sin arbetskraft och ett rättvisekrav bl. a. i form av fri konkurrens på arbetsmarknaden. En tredje motgång för kvinnorörelsen var den under 1912 förda debatten om en moderskapsförsäkring, vilken ledde till att det framlagda förslaget efter mycken kritik bl. a. från kvinnorörelsen inte reviderades utan förkastades helt, varför de fattiga mödrarna gick miste om ett välbehövligt stöd. I samtliga tre fall utkämpade en enig kvinnofront bestående av ett stort antal kvinnoorganisationer med olika intresseinriktningar och partitillhörighet en ojämn kamp mot de manliga lagstiftarna. I samtliga fall krävde kvinnorna jämlikhet och solidaritet från männens sida, men de misslyckades. Men dessa misslyckanden användes på ett positivt sätt. Här fick kvinnorna argument mot den kritik för påstådd passivitet och okunskap de ofta utsattes för.



Av de offentliga uttalanden som Agda Montelius gjorde i sin egenskap av ord-förande i FBF framgår att hon uppställt två mål för kvinnorörelsen: kvinnans emancipation och skapandet av ”det goda samhället”. Det sistnämnda såg hon som ett huvudmål men en förutsättning för kvinnans deltagande i arbetet för ett bättre samhälle var att hon befriades från sitt ekonomiska och politiska beroende. I linje härmed har min undersökning visat att de frågor som hon tog mest aktiv del i rörde kvinnans rätt att delta i kommunalt och statligt arbete, den kvinnliga politiska rösträtten, det jämställda äktenskapet och rätten till utbildning. Beträffande den förstnämnda, där hon främst argumenterade för kvinnors rätt och plikt att på samma villkor som männen delta i kommunernas fattigvård och barnavård samt i stadsfullmäktige, kunde hon 1910 informera tidningen Dagnys läsare att alla kommunalt rösträttsberättigade kvinnor, gifta eller ogifta, nu var valbara till samtliga kommunala uppdrag med undantag av landstingen. Hon hann uppleva besluten om kvinnlig rösträtt och en äktenskapslag, enligt vilken den gifta kvinnan förklarades myndig och ekonomiskt jämställd med sin man. Men hon fick aldrig skörda frukterna av de nya lagarna. När de trädde i kraft 1921 hade hon redan avlidit. Beträffande utbildning arbetade hon främst för flickors ökade möjligheter till praktisk yrkesutbildning bl. a. i lanthushåll, barnavård, trädgårdsarbete och sömnad. Här fick hon glädjen att som ordförande i FBF inviga flera nya läroanstalter. När det gällde yrkesutbildning för flickor har jag kunnat konstatera att staten sällan tog ett eget ansvar. I stället startades skolor på privata initiativ och med hjälp av privata penninginsamlingar. Statens engagemang begränsades ofta till driftsbidrag, men först sedan skolan kommit igång och visat sig fungerande.



Vid min granskning av Agda Montelius debattinlägg har framkommit att hon, liksom FBF:s medlemmar i allmänhet, ofta grundade sin argumentation på en könskomplementär människosyn. Speciellt synligt blev detta när visionen om det nya samhället stod i centrum. Här var det kvinnans speciella egenskaper och erfarenheter, som framhävdes. Med särarten som argument krävde de att värderas lika, d v s få samma rätt och ansvar som mannen att delta i det offentliga arbetet, medan de på ett funktionsplan hävdade att de utgjorde ett nödvändigt komplement till mannen. I princip var grundinställningen densamma när det gällde emancipationsprojektet. Men här var det kravet att bli betraktad som människa först och främst som framhävdes medan frågan om likhet eller olikhet med mannen var underordnad. På värderingsplanet krävde de jämställdhet i form av likhet inför lagen, politiskt medinflytande samt jämlikhet inom äktenskapet och på arbetsmarknaden. Rösträttsfrågan utgör ett exempel på att båda argumenten, samhälls-nytta baserad på kvinnlig kompetens och rättvisa, kunde leva sida vid sida. I pensionsförsäkringsdebatten, å andra sidan, poängterade kvinnorna konsekvent kravet på likhet och rättvisa mellan könen, medan de lagstiftande männen grundade sitt beslut på kvinnans särart, vilket i deras ögon motiverade en ojämlik och orättvis behandling. Trots diverse bakslag avverkades några av de viktigaste etapperna mot målet, ett jämställt samhälle under de 20 år som Agda Montelius stod i spetsen för FBF. Detta resultat nådde man trots, eller kanske snarare tack vare, att särartstanken ofta dominerade debatten. Kvinnorna kring sekelskiftet 1900 talade med stolthet om sin kvinnliga särart och såg den snarare som en resurs än, som i dagens forskning ofta antyds, en anledning till underordning.



Av undersökningen av Agda Montelius engagemang i politiska frågor har framgått att den borgerliga kvinnorörelsen var starkt engagerad i tidens sociala problem och att deras ideologi därvid ofta stämde väl överens med fattigvårdfolkets. Detta intresse kan framför allt förklaras med att den sociala frågan ofta sågs som en kvinnofråga, dels därför att kvinnor ansågs ha ett speciellt ansvar för de sjuka och svaga i samhället, dels därför att de fattiga arbetar-kvinnorna utgjorde en utsatt grupp som ofta var i behov av samhälleligt understöd.



Ett intressant resultat av undersökningen är att olika kvinnoföreningar oberoende av intresseinriktning och partitillhörighet som regel lyckades enas i gemensamma aktioner i aktuella kvinnofrågor. Här ser jag Agda Montelius som en drivande kraft. Idén om en enig kvinnofront som en förutsättning för skapandet av ett gott samhälle löper som en röd tråd genom hennes tal om kvinnorörelsen och dess betydelse. Ofta kunde hon också glädjas över att en sådan enighet verkligen existerade i olika sakfrågor. Men när den kvinnliga rösträtten vunnits fick hon se sin vision gå förlorad. Då vägde partitillhörigheten tyngre än känslan av solidaritet med det egna könet.



En annan splittrande fråga som behandlas i avhandlingen är den sedlighetsdebatt som FBF och Agda Montelius mer eller mindre mot sin vilja blev indragna i genom Ellen Keys angrepp. Ellen Keys kritik mot den borgerliga kvinnorörelsen var dubbel; dels menade hon att den uppmuntrade kvinnor till en oädel tävlan med mannen i stället för att utveckla sina kvinnliga anlag, dels uttryckte hon negativa tankar om religionen och äktenskapet samtidigt som hon förespråkade kvinnors rätt till en ”driftsbejakande” sexualmoral. På den första punkten måste Agda Montelius ha uppfattat kritiken som mycket orättvis. För henne, liksom för Ellen Key, var moderskapet kvinnans viktigaste uppgift och i hennes engagemang i utbildningsfrågan framkom ständigt en strävan efter att lyfta fram och utveckla flickornas speciella anlag. Däremot ansåg hon inte att kvinnan på grund av sitt kön fick ställas i ett sämre läge än mannen när det gällde utbildnings- och försörjningsmöjligheter. När det gällde sedlighetsfrågan var hon däremot långt ifrån överens med Ellen Key. Trots detta avstod hon ifrån att delta i den offentliga debatten och försvara sig då hon av vissa i sin omgivning utpekades som en av Ellen Keys sympatisörer. Av de uttalanden Agda Montelius gjorde i en trängre umgängeskrets framgår, enligt min åsikt, att hennes önskan att sprida läran om tolerans och respekt för oliktänkande styrde hennes agerande. Dessutom anser jag att det väl stämde med hennes natur att inte vilja spela en framträdande roll i ideologiska debatter och framför allt inte i offentligt förda dispyter, som hon ansåg skadade bilden av en enig kvinnorörelse.



En viss splittrande effekt på kvinnorörelsen hade också freds- respektive försvarsfrågan. Även om jag kunnat konstatera att det var inom försvarsrörelsen som Agda Montelius engagemang var störst är det intressant att hon dessutom uppträdde inom dess motpol, fredsrörelsen. Möjligen kan man här dra en partiskiljande gräns; mycket tyder på att försvarsrörelsen rekryterade sina medlemmar från mer konservativa kretsar. Agda Montelius räknade sig visserligen själv som liberal men många av hennes yttranden tyder på att hennes samhällsyn i mycket stämde överens med de konservativas, där religionen, konungen, fäderneslandet och äktenskapet ansågs vara samhällets viktigaste hörnstenar. En förklaring till att Agda Montelius, trots sin tro på nödvändigheten av ett stärkt försvar, inte helt tog avstånd från fredsrörelsen är enligt min åsikt det faktum att det var mer som förenade de båda rörelserna än som skilde dem åt. Det långsiktiga målet för dem båda var fred. Medlet var däremot olika; medan fredsrörelsen arbetade internationellt och trodde på möjligheten att förmå de olika staterna att teckna avtal om skiljedomsförfarande i krissituationer hade försvarsrörelsen ett nationellt perspektiv och såg ett stärkt försvar som det viktigaste kortsiktiga målet. Så länge fredsrörelsen godkände rätten till självförsvar var det enligt min mening inte särskilt motsägelsefullt att tillhöra båda organisationerna. När kriget utbröt 1914 kunde kvinnor med helt olika åsikter i försvars- resp fredsfrågan förenas till gemensamma aktioner såsom Föreningen Kvinnornas uppbåd och arbetet för en kvinnlig skandinavisk fredssöndag.



Undersökningen har lyft fram ett antal kvinnor som trots bristen på politiskt medborgarskap tog steget ut i offentligheten både för att engagera sig i praktiskt filantropiskt arbete och för att delta i den politiska debatten och påverka lagstiftningen på det socialpolitiska och kvinnopolitiska planet. Mitt antagande att det var Agda Montelius erfarenheter av välgörenhetsarbetet som inspirerade och drev henne att ställa krav på samhällsförändring har bekräftats. Om detsamma gällde på en mer generell nivå har inte kunnat fastställas inom ramen för denna undersökning. Däremot har jag kunnat peka på en påfallande symbios mellan kvinnofrågan och den sociala frågan.



Beträffande de borgerliga kvinnornas filantropiska engagemang har jag konstaterat att ingen medveten tanke på förändring av den egna samhällsställningen förelåg. Däremot anser jag att det indirekt innebar ett första steg mot emancipation genom att det bidrog till ökad erfarenhet och ett vidgat arbetsfält. Tack vare den kunskap Agda Montelius och några av hennes medarbetare på FVO skaffat sig ingick de t.ex. i en pionjärgrupp av kvinnor som släpptes in på den kommunala arenan för socialt arbete. Jag vill också påstå att filantroperna i viss mån bidrog till de fattiga arbetarkvinnornas emancipation. Genom arbetsanskaffning och utbildning strävade de efter att öka arbetar-kvinnornas försörjningsförmåga och minska deras beroende av en enskild man eller av fattigvården. Här förekom en medveten strävan att frigöra den fattiga kvinnan, inte från ett klassförtryck, men från ett eventuellt förtryck av en tyrannisk och/eller missbrukande make. I det socialpolitiska och kvinnopolitiska engagemanget var emancipationssträvandet en medveten strategi. Att det resultat man nådde i form av öppnade dörrar till kommunalt och statligt arbete samt formell politisk och äktenskaplig jämställdhet liksom ökade utbildningsmöjligheter innebar ett rejält kliv på kvinnornas emancipationsstege behöver knappast påpekas.



Agda Montelius vardagsliv var fyllt av sammanträden, konferenser och förberedelser inför olika offentliga framträdanden. Mycket av sin tid tillbringade hon i sitt arbetsrum för att tränga in i aktuella lagstiftningsförslag och författa skrivelser i olika ärenden. Lediga stunder ägnades bl.a. åt korrekturläsning av artiklar för Nordisk tidskrift där maken Oscar var redaktör. Trots detta var det inte bilden av en i offentligheten verksam kvinna som kom att leva kvar i familjekretsen efter hennes död. Vid hennes bår var det i stället de traditionella kvinnliga egenskaperna som lyftes fram. Hon hade varit den goda hustrun och hemmets medelpunkt. Troget hade hon stått vid sidan av sin berömde man och det mesta hon lyckats med i livet hade hon honom att tacka för. År 1920 och kanske ännu lång tid därefter osynliggjordes åtminstone i mer konservativa kretsar kvinnans offentliga position medan hennes gärning i hemmet lovordades.

• author: Bokholm, Sif
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Docent Östberg, Kjell, Södertörns högskola
• organization: History
• alternative title: A Woman's Voice in the Male World. Agda Montelius 1850-1920
• publishing date: 2001
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: History
• keywords: Contemporary history (circa 1800 to 1914), Sociologi, Sociology, women's movement, women's emancipation, political feminism, socio-politics, Biography, philanthropy, Modern historia (ca. 1800-1914)
• in: Monografier utgivna av Stockholms stad
• pages: 400 pages
• defense location: Lund University, Department of History, Room No. 3, Magle Stora Kyrkogata 12 A, Lund
• defense date: 2001-02-17 10:15:00
• external identifiers: other:ISRN: LUHFDA/HFHI-2001/1099-SE+400
• ISSN: 0282-5899
• ISBN: 91-7031-109-9
• language: Swedish
• LU publication?: yes
• id: 25f3667b-4a1e-4abc-946b-4dd1c8b4f970 (old id 20354)
• date added to LUP: 2016-04-01 15:21:04
• date last changed: 2019-05-22 08:12:09