Advanced

Person, relation och Gud: Konstruktionen av ett relationellt personbegrepp i nutida trinitarisk teologi.

Sandahl, Bo LU (2004)
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Första delen: Kontextualisering av trinitariska personbegrepp



Kapitel ett: Inledning Avhandling analyserar och diskuterar konstruktionen av ett relationellt personbegrepp i nutida trinitarisk teologi. Det större sammanhanget för avhandlingens tema är den nutida filosofins och teologins fokusering på relationaliteten och ’den andre’. Detta sammanhang kännetecknas av en rad uppgörelser; den klassiska frågan om substansontologin som främsta teologisk referenspunkt; kritiken av modernitetens subjekt; och kritiken av den kulturella och samhälleliga individualismen. Den nutida trinitariska teologin är utgångspunkten vad gäller material och inriktning på frågeställningen. Denna... (More)
Popular Abstract in Swedish

Första delen: Kontextualisering av trinitariska personbegrepp



Kapitel ett: Inledning Avhandling analyserar och diskuterar konstruktionen av ett relationellt personbegrepp i nutida trinitarisk teologi. Det större sammanhanget för avhandlingens tema är den nutida filosofins och teologins fokusering på relationaliteten och ’den andre’. Detta sammanhang kännetecknas av en rad uppgörelser; den klassiska frågan om substansontologin som främsta teologisk referenspunkt; kritiken av modernitetens subjekt; och kritiken av den kulturella och samhälleliga individualismen. Den nutida trinitariska teologin är utgångspunkten vad gäller material och inriktning på frågeställningen. Denna teologi bearbetar i lika hög grad ett antropologiskt personbegrepp. Därför är frågan om analogin mellan ett trinitariskt och antropologiskt personbegrepp central för avhandlingen. Undersökningen rymmer tre dimensioner. Till att börja med består uppgiften i att kontextualisera den trinitariska teologin i dessa historiska och nutida sammanhang. För det andra ska jag göra en tematisk analys av vad nutida teologer säger om ett relationellt personbegrepp och diskutera konsekvenserna av deras teologier. För det tredje ska jag konkretisera den tematiska analysen genom att konstruktivt bidra till konstruktionen av ett relationellt personbegrepp genom att heuristiskt utforska bibliska och andra, främst filosofiska, resurser. Den trinitariska teologin i nutiden är föremålet för avhandlingens undersökning. Men avhandlingens tema är inte begränsat till ett enda teologiskt ämne. Med utgångspunkt i den trinitariska teologin berör avhandlingen även teologiska ämnen som symbolik, kristologi, pneumatologi, försoningslära, ecklesiologi, antropologi, eskatologi och etik. Till detta ska också tillfogas att materialet konfessionellt spänner över en rad olika kristna traditioner, som de lutherska, reformerta, romersk-katolska, ortodoxa och evangelikala. Den trinitariska konstruktionen av ett relationellt personbegrepp är ett stort och mångfacetterat ämne som relaterar till en rad aspekter av gudsläran. Exempel på aspekter som bearbetas men inte dominerar framställningen är evighet/tidsfrågan, axiomet om Guds fullkomlighet, substansontologin, frågan om trinitarisk enhet/mångfald, immanent och ekonomisk trinitet, filioque, perikores, den sociala trinitetsläran och inte minst relationen mellan öst och väst i teologin.



Kapitel två: Personbegreppets ursprung och betydelser – Orientering Detta kapitel definierar viktiga begrepp samt introducerar den historiska och begreppsliga problematiken kring personbegreppet. Förutom personbegreppet introducerar jag begrepp som subjekt och subjektivitet, självet samt individ och individualism.



Kapitel tre: Trinitetsteologin i dialog och kontext Kapitlet placerar det relationell personbegreppet i sitt idéhistoriska, samhälleliga, teologiska och kyrkliga sammanhang. Konstruktionen av ett relationellt personbegrepp är inte bara en teologisk angelägenhet, det är istället ett ämne som omfattar en lång rad vetenskaper. I det material som jag använder mig av finns företrädare för filosofi, sociologi, psykologi, naturvetenskap och politisk teori. Teologin agerar inte inom ett avgränsat område utan är en del av större processer i vilka en rad fenomen interagerar. Analysen av den historiska och samtida bakgrunden är förutsättningen för en kritisk prövning av vilka motiv och intressen som är centrala och styrande i konstruktionen av ett relationellt personbegrepp.



Andra delen: Tematisk analys av trinitariska personbegrepp Denna del som omfattar tre kapitel analyserar nio teologers konstruktioner av trinitariska personbegrepp. Analysen gäller de nio teologernas definition av personbegreppet, hur de tolkar begreppen hypostasis och prosopon samt hur teologerna beskriver de trinitariska personernas relationer. Jag analyserar även metodiska frågor och frågor kring det teologiska språket. Till den metodiska frågan hör vad som är teologernas startpunkter för att tala om ett relationellt personbegrepp och vilken ställning och funktion det bibliska materialet har i deras teologi. Den metodiska frågan rör om teologernas metodologiska ansats startar ’nerifrån’ eller ’uppifrån’ och hur de menar att immanent och ekonomisk trinitet relaterar till varandra. Ett sista område för analysen är hur ett trinitariskt personbegrepp korreleras med ett antropologiskt. Med de nio teologernas placering i respektive kapitel betyder inte att de utarbetar liknande teologiska program. Tvärtom råder det förhållandet att olikheterna mellan teologerna kan vara större inom ett kapitel än vad de är i förhållande till teologer i ett annat. Skälet till indelningen är hur teologerna definierar personbegreppet. Detta skäl är också anledningen till att jag valt just dessa teologer. De representerar tre alternativa konstruktioner av ett trinitariskt personbegrepp som jag hävdar är tongivande i nutida teologi. Mitt bruk av dessa nio teologer är tematiskt. Jag redogör inte för hela deras produktion eller teologiska utveckling i det trinitariska ämnet utan jag lyfter fram det som är väsentligt för min undersökning. Det innebär att varje teolog i huvudsak representeras av ett huvudverk i ämnet. Jag redogör inte för hela deras produktion eller teologiska utveckling i det trinitariska ämnet utan diskuterar ett huvudverk i ämnet. Fokus i min analys och diskussion är inte respektive teolog utan teologernas ståndpunkter ska kontrasteras mot och bli satta i dialog med varandra (och andra).



Kapitel fyra: Personens ontologi Detta kapitel bearbetar John Zizioulas, Colin Gunton och Gisbert Greshakes teologier vars främsta ontologiska kategori är personbegreppet. Den som initierar denna tolkning är Zizioulas som hävdar att kappadokierna tolkar Faderns existens i termer av hypostasis/person. Genom att tolka Gud personellt menar Zizioulas att kappadokierna åstadkommer en ontologisk revolution i förhållande till klassisk grekisk substansontologi. Fadern som person är ontologins grundpelare och inte substansen. Gunton och Greshake utgår ifrån Zizioulas tolkning av hypostasis/person som ontologiskt grundbegrepp. Detta resulterar i att Gunton och Greshake är mer beroende av Zizioulas än av vad kappadokierna säger och att de ger Zizioulas tolkning en normativ ställning. Konsekvensen av detta är den kritik jag riktar mot Zizioulas också drabbar Gunton och Greshake. Denna kritik går ut på att det är Zizioulas som skapar en revolution och inte kappadokierna. Detta beroende av Zizioulas hindrar inte att Gunton och Greshakes teologier i slutändan skiljer sig från den förras. Framträdande hos Zizioulas är hans betoning på den personella uniciteten och gemenskapen. I detta avseende kan hans tolkning av hypostasis sägas ta tillvara på detta begrepps ursprungliga individuella karaktär modifierat utifrån ett relationellt tänkande. I sin tolkning av den gudomliga substansen som gemenskap söker han göra rum för det annorlunda och den andre i termer av partikularitet. Zizioulas konstruktion av ett relationellt personbegrepp tar sig uttryck i en åtskillnad mellan person och individ. Personbegreppet är utifrån denna distinktion alltigenom relationellt och kommunialt tolkat. Även det partikulära tolkar Zizioulas i relationella termer. Med en tydlig koppling till denna åtskillnad mellan individ och person framstår hans tolkning av människans existens i ecklesiska och biologiska termer. Denna tolkning skapar två parallella ontologier, en individuell och relationell, vilket också är ett resultat av hans distinktion mellan individ och person. Den viktigaste förutsättningen för den personella ontologi som Zizioulas formulerar är hans egen konstruktion av innebörden i hypostasis-begreppet. Vad Zizioulas i mina ögon inte minst saknar är en tydligare koppling av sin tolkning av hypostasis till bibelberättelsen. Sådana intentioner saknas inte hos Zizioulas, men hans tolkning av den bibliska berättelsen är filtrerad genom hans ontologiska definition av hypostasis. Det relationella personbegrepp som Gunton formulerar utgår ifrån begreppen relation, frihet och alteritet. Genom att tala om ett ’utrymme’ och åtskillnad mellan personerna vill han skapa en möjlighet för att tala om olikheten och den andre som en viktig del av den trinitariska tolkningen. Guntons föresats att utgå ifrån hur de trinitariska personerna framträder i frälsningsekonomin leder honom till att kritisera monarkiska modeller men också till en stark kritik av Augustinus sätt att betona Guds väsen före personerna. Med sin större betoning på ekonomin vill Gunton betona den perikoretiska reciproka samverkan och samtidiga åtskillnad mellan de trinitariska personerna. Trots denna betoning på ekonomin som utgångspunkt vill Gunton starkt betona den immanenta trinitetens betydelse. Framträdande i Guntons arbete är hur han gör sig beroende av olika teologer, främst Zizioulas men även andra. Dessa beroenden gör att flera av hans teologiska intentioner förblir ansatser genom att han inte arbetar igenom problemen självständigt. Styrkan hos Gunton, som jag ser det, är hans tydliga relationella ansatser tillsammans med hans strävan att hålla samman relationaliteten med individualiteten. Det gäller även hans betoning på den trinitariska teologins processlika karaktär trots att jag påpekat ovan att han själv inte är konsekvent denna ståndpunkt. Det relationella, kommuniala och sociala personbegrepp som Greshake formulerar gör han utifrån ett interpersonellt och dialogiskt perspektiv. Trots sin förkärlek för den grekiska teologin vänder han sig emot det traditionella sättet att tala om ursprungsrelationer och talar om dem i reciproka termer som en kärlekens rytmik. I denna tolkning av de trinitariska personella relationerna är det viktigt för Greshake att lämna rum för det partikulära och individuella i det personella. Det näst efter personbegreppet viktigaste trinitariska och ontologiska huvudordet är communio. Greshake menar att de trinitariska personernas enhet är en perikoretisk enhet. Triniteten är en gemenskap och en samtidig enhet av ett och många. Jag visar också hur Greshake, i likhet med Gunton, söker göra den andre till ett begrepp inom ramen för den trinitariska gemenskapen. Den avgörande förutsättningen för Greshakes relationella ontologi är det analogiska tänkandet. Allt skapat har i grunden en trinitarisk struktur. Den trinitariska strukturen är grundad i den immanenta triniteten och detta förhållande gör den trinitariska tolkningen till förutsättningen, eller till en hermeneutisk nyckel, för att förstå tillvaron istället för att uppfatta den trinitariska tolkningen som ett resultat av en biblisk och frälsningsekonomisk tolkning. Trots Greshakes bejakande av pluraliteten som en viktig ingrediens av den trinitariska ontologin diskuterar jag om inte hans starka betoning på alltings trinitariska struktur gör tillvaron ’katolskt’ enhetlig. Den trinitarisk vision som Greshake för fram inkluderar allt skapat under en och samma vision. Detta är ett resultat av hans analogiska tänkande. Utgångspunkten för de tre teologernas resonemang är en uppgörelse med det moderna subjektsbegreppet. Det innebär att de vill göra upp med ett individualistiskt personbegrepp till förmån för en relationell personförståelse. Trots det betonar de tre teologerna den personella uniciteten, partikulariteten respektive individualiteten starkt. Men dessa termer, liksom personbegreppet överhuvudtaget, ska tolkas i relationella termer. Den ontologiseringen av personen som Zizioulas, Gunton och Greshake förespråkar åtföljs av att gemenskapen tolkas som den gudomliga substansen. I förhållande till denna tolkning visar jag hur de tre teologernas sensitivitet för den postmoderna diskussionen resulterar i att de argumenterar för hur denna gemenskap lämnar utrymme för den andre. Det personbegrepp som dessa tre teologer formulerar svarar upp till ett ontologiskt intresse som i första hand är ett filosofiskt och teologiskt dilemma som inte har någon direkt koppling till det bibliska dramat eller frälsningsekonomin. Det teologiska intresset av att säkerställa förståelsen av personen ontologiskt får prioritet över hur Gud relaterar till människan. Deras argumentation karaktäriserar jag på följande sätt: De utgår från ett samtida problem och söker lösningen till detta i en ontologi som man menar har sitt ursprung i den kristna antiken hos kappadokierna, denna trinitariska ontologi, menar de, är förankrad i Guds inre och med denna tanke utvecklar de sin personella ontologi. Denna metodiska strategi ovanifrån har som konsekvens att de ersätter en ’stark’ ontologi med en annan. Det avgörande bidraget till deras ontologi är tolkningen av begreppet hypostasis. Ett annat sätt att uttrycka denna kritik är att deras definition av hypostasis som person befäster en substantiellt relationell förståelse av personen i motsats till ett dynamiskt relationell. Annorlunda uttryckt, relationaliteten är något som fogas till ett ontologiskt, essentiellt sätt att tolka personen.



Kapitel fem: Relationens ontologi Detta kapitlet diskuterar Catherine Mowry LaCugna, David Cunningham och Robert Jenson som gör relationen till ontologisk kategori. Min analys av dessa teologer visar att skillnaderna mellan dessa teologer är större än likheterna, men att de förenas i definitionen av personen som detsamma som relationen. Denna tolkning sätter de tre teologerna i relief gentemot de tolkningar av personbegreppet som jag diskuterar i kapitel fyra och sex. Men olikheterna vad gäller deras trinitariska tolkningar är större och mer omfattande än denna likhet. Cunninghams metaforiska och analogiska trinitariska tolkning bestäms av ambitionen att finna ett könsneutralt språk tillsammans med att uttrycka en total jämlikhet mellan de tre personerna i Gud. LaCugna relationella ontologi utgår ifrån ambitionen att grunda trinitetsläran i Guds frälsningshistoriska handlande. Jensons narrativa trinitet har initiala likheter med LaCugnas, han söker identifiera Gud genom den bibliska berättelsen som han använder till en uppgörelse med filosofiska teman. LaCugna anammar Zizioulas tolkning av den kappadokiska traditionen och talet om en ontologisk revolution. Därmed bidrar även hon genom sitt förhållandevis okritiska förhållande till Zizioulas framställning att göra hans tolkning av kappadokierna normerande. Trots denna närhet till Zizioulas väljer LaCugna att tolka personen som relationen vilket är en tydlig avvikelse såväl från Zizioulas som från Gunton och Greshake. Tolkningen av relationen som personen hör företrädesvis hemma inom den latinska teologin och företräds av teologer som Augustinus och Thomas av Aquino. LaCugna har i flera avseenden lämnat viktiga bidrag till nutida trinitarisk teologi. Hennes intention är att relatera den trinitariska tolkningen till frälsningsekonomin och hon sätter Bibelns soteriologiska ärende i första rummet. Perikoresen och personernas jämbördighet tolkar hon utifrån ekonomin. En konsekvens av det är att hon inte vill dela upp relationer i mänskliga och gudomliga kategorier. Människan har del i Guds trinitariska relationer, hon har del i Guds trinitariska liv. Detta är ett resultat av hur hon menar att theologia och oikonomia måste tolkas som varandras förutsättningar och inte som skilda dimensioner. Den relationella ontologi som LaCugna formulerar reducerar det personella till det relationella. Utifrån hennes tolkning av personen som relationen utvecklar hon de implikationer ett sådant trinitariskt person- och relationsbegrepp har för antropologin. Trinitet och antropologi smälter i LaCugnas teologi samman utifrån en frälsningsekonomisk helhet. Frågan är i vilken mening hon lyckas med sina strävande och hur Guds och människans relationer kan ställas på samma fot. Ett problem med hennes definition av personen som relation är hur personen ska förstås som subjekt. Människans relationalitet är nära förbundna med det faktum att hon är ett kroppsligt subjekt. När människor relaterar till varandra gör de det också i rumsliga och tidsliga kategorier. Dessa förutsättningar kan inte människan helt och hållet dela med Gud. Trots att jag i grunden förhåller mig positiv till LaCugnas intentioner ifrågasätter jag om hennes konkreta gestaltning förmår leva upp till densamma. Den relationella ontologin som LaCugna hävdar liknar mer en vision av en gemenskap än vad den påminner om de konkreta relationerna som Fader, Son och Ande har inbördes och med människan och människor sinsemellan vilket är hennes ambition att tolka. Cunninghams ambition är att tolka de trinitariska relationerna i ett anti-individualistiskt perspektiv som ren relationalitet. Detta resulterar i att Cunningham undviker att använda sig av begreppet person. Hans tolkning av personen som relationen eller alternativt som en subsistent relation innebär, som i LaCugnas fall, att han reducerar det personella till det relationella. Detta beskriver jag som att han ontologiserar relationen. När han utifrån rent relationella aspekter ska beskriva den ’personella’ partikulariteten i form av sedimentering gör han det med hjälp av termen hypostasis. Cunninghams trinitariska teologi karaktäriserar jag som metaforisk. Hans sökande efter ett genusneutralt och jämlikt teologiskt språk leder honom till att bruka en lång rad metaforer som alternativa benämningar för de trinitariska ’personerna’ och deras relationer. Det gäller även en term som polyfoni som är viktig för honom som en förklaring till den samtidiga trinitariska enheten och pluraliteten likaväl som dess praktik i den kristna församlingen. Flera av dessa metaforer är av en ickepersonell sort varför jag ifrågasätter deras potential för att uttrycka relationalitet. Den metod Cunningham använder påstår jag visar på en viss inkonsekvens. Han säger sig utgå ifrån den bibliska berättelsen, men jag menar att den analogiska metod som han kallar parallellisering har en mer framträdande roll. I likhet med Gisbert Greshake säger han att allt skapat återspeglar en trinitarisk grundstruktur, i allt skapat finns spår efter triniteten. Denna trinitariska struktur i allt skapat har en långt mer framträdande plats i Cunninghams framställning än den bibliska berättelsen. I likhet med LaCugna och Cunningham tolkar Jenson personen som relationen. Hans speciella bidrag till diskussionen är att han talar om ’personerna’ som identiteter. Denna tolkning innebär inte en reducering av personen till det relationella som i LaCugnas och framför allt Cunninghams fall. Genom att tala om personerna som identiteter betonar Jenson dessa som starka subjekt. Även om identiteterna är relationellt bestämda har hans definition av dem mer karaktär av en uppgörelse med filosofiska förutsättningar än den poängterar deras sociala och relationella karaktärer. Detta gäller inte minst den antropologiska tillämpning som Jenson gör av personbegreppet. Jensons diskussion kring det trinitariska personbegreppet hör samman med hans uppgörelse med teologins substansontologiska förutsättningar och hans ansträngning att ge prioritet åt Guds historia och tidslighet utifrån hur dessa beskrivs i bibelberättelsen. Den trinitariska tolkning som Jenson gör kan med rätta kallas för en narrativ trinitet. I det arbete som Jenson gör med det bibliska materialet framhäver han Gamla testamentets betydelse för den trinitariska tolkningen av Guds historia. Det som han lägger vikt vid är den personella pluraliteten i Guds drama som inte inskränker sig till Nya testamentet. Kritiken mot Jensons konstruktion av en biblisk trinitet gäller hur han utgår ifrån den traditionella tolkningens terminologi som han söker motiverar i den bibliska berättelsen. Detta tillvägagångssätt låter inte berättelsen tala på sina egna villkor och leder till att den senare terminologin får prioritet före berättelsen. Den betoningen på Guds tidslighet och uppgörelse med substansontologin som Jensons teologi representerar är uttryck för att hans teologi är insatt i ett eskatologiskt perspektiv. I förhållande till de tidigare teologerna i den andra delen lägger Jenson en starkare betoning på att människans och Guds identiteter ytterst är eskatologiskt bestämda. Ett resultat av dessa teologers tolkningar är att ingen av dem ifrågasätter att göra hypostasis till grundord för det trinitariska personbegreppet. För Cunninghams del gäller dock att detta begrepp blir aktuellt först när han ska beskriva ’relationernas’ individualitet och identitet. Det faktum att LaCugna och Jenson gör det filosofiska begreppet hypostasis till utgångspunkt kritiserar jag utifrån att de gör frälsningsekonomin respektive den bibliska berättelsen till utgångspunkter för sina tolkningar och till dessa har inte detta begrepp någon självklar anknytning. LaCugna gör det utan en kritisk prövning av Zizioulas tolkning av den kappadokiska teologin. För Jensons del betyder det att han låter sin intention att identifiera de personella aktörerna i det bibliska dramat bestämmas av senare tolkningars terminologi. Ett andra specifikt dilemma i förhållande till att definiera personen som relationen är att det personella reduceras till det relationella. Det personella görs relationellt rakt igenom. På detta sätt LaCugnas är personbegrepp alltigenom relationellt definierat och hos Cunningham blir detta ’akut’ i och med att söker undvika begreppet person. Med Jenson som tolkar relationen som identitet är förhållandet annorlunda. Personen som ’identiteten’ leder till en tolkning av densamma som ett starkt subjekt. Denna slutsats gäller inte minst hans antropologiska tillämpning av relationen som ’identitet’. Det problem som jag diskuterar i samband med de tre teologerna är hur en tolkning av personen som relationen kan göra rättvisa åt personen som subjekt. Speciellt gäller detta antropologiskt och hur människan som kroppslig kan tolkas som ’en relation’. Denna invändning riktar jag mot LaCugna ovan när jag i förhållande till Jesus undrar i vilken mening det är möjligt att benämna honom som en relation. Samma fråga kan givetvis ställas till Cunningham och till Jenson kan den analoga frågan ställas i vilken mening Jesus kan betraktas som ’en identitet’. Riskerar inte dessa tolkningar av Jesus att göra honom mer till en princip eller idé än en konkret historisk person? I förhållande till de trinitariska personerna är frågan om dessa har någon ’inre punkt’ och egen personalitet eller om de enbart hör samman i ett subjektslöst nät av relationer.



Kapitel sex: Subjektets ontologi Det sjätte kapitlet diskuterar Wolfhart Pannenberg, Jürgen Moltmann och Elizabeth Johnson som avser att stärka det subjektiva och självständiga hos de tre personerna genom att göra subjektet till ontologisk kategori. Jag kallar detta för ontologisering av subjektet. Denna beskrivning antyder inget återtagande av ett individualistiskt subjekt. Det subjekt som dessa tre teologer om är ett relationellt subjektet. Subjektet ska tolkas i en intersubjektiv mening. Pannenbergs omfattande arbete med en omtolkning av den trinitariska tolkningen betraktar jag som ett outtalat utslag av missnöje med andra tolkningar i historia och samtid. Hans trinitariska teologi kännetecknas av självåtskillnaden mellan de trinitariska personerna och hur personernas relationer genom denna åtskillnad är alltigenom reciproka vad gäller ömsesidigt beroende (för sin gudomlighet) och samverkan (i Guds rike). För att beskriva hur de tre trinitariska personerna relaterar till varandra som subjekt utan att förutsätta ett gemensamt ’väsen’ tillsammans med hur dessa tre subjekt är en enhet använder sig Pannenberg av en från fysiken hämtad fältteori. De trinitariska personerna är singulära subjekt i den trinitariska gemenskapens dynamiska fält. Utifrån termen hypostasis beskriver Pannenberg de trinitariska personerna som ”självständiga handlingscentras levande realiseringar”. Jag har visat på att han genom sitt arbete med självåtskillnaden och uppfattningen av personerna som agerande subjekt med nödvändighet skapar ett dilemma hur enheten ska förstås och tolkas. Detta är också en fråga som följer Pannenberg in i det sista och som till slut blir en eskatologisk fråga. I den eskatologiska fullkomningen får den trinitariska enheten sin förklaring. Moltmanns bidrag till den trinitariska renässansen är stort. Med sin sociala tolkning av triniteten representerar han en i flera avseenden radikal uppgörelse med annan teologi och nyformulering av trinitariska teman. Hans tolkning av personen som agerande subjekt innebär en radikalisering av tolkningen av personbegreppet i termer av individualitet. Detta betyder inte att Moltmann tolkar det agerande subjektet i individuella termer, personbegreppet är alltigenom relationellt bestämt menar han. De trinitariska personerna kan inte tidsmässigt eller hierarkiskt rangordnas och relationen mellan Fader och Son ska inte tolkas i patriarkala termer. Radikaliteten hos Moltmann visar sig i att han som den ende teologen av de nio jag behandlar i den andra delen vänder sig mot den klassiska trinitetslärans tal om de trinitariska personernas enighet i det frälsningsekonomiska agerandet. Moltmann säger att personerna i deras självständiga agerande är perikoretiskt förenade. Perikoresen förklarar de trinitariska personernas enighet. I likhet med Pannenberg uttrycker Moltmanns ontologisering av subjektet ett missnöje med klassiska monarkistiska respektive substantiella tolkningar av triniteten. Hans tolkning av den öppna trinitetens historia med människan mynnar dessutom, likt Pannenberg, ut i en eskatologisk fullbordan av Guds trinitariska historia. Utifrån den trinitariska hermeneutik som Moltmann tillämpar finns det, som i förhållande till Pannenberg, skäl att undra varför han inte utvecklar de bibliskt personella termerna istället för att förlita sig på den filosofiska termen hypostasis. Triniteten framstår hos Moltmann som en social modell för mänskliga förhållanden. Den trinitariska tolkningen är socialt, antropologiskt och kyrkligt tillämpbar som en vision för rättvis gemenskap. Den till synes enkla korrelation och korrespondens som Moltmann utvecklar mellan människa och trinitet kritiserar jag utifrån den skillnad jag göra i termer av tidslighet och kroppslighet vad gäller människan som subjekt. Elizabeth Johnsons teologi presenterar utifrån feministteologiska förutsättningar en genomgripande revision av den kristna och trinitariska tolkningen av Gud. Vägledande i hennes uppror mot en teistisk och patriarkal gudsförståelse är den bibliska vishetstraditionen, Gud som ogripbart mysterium och en stark koppling till kvinnors erfarenhet som möjliggör en teologi nerifrån. Johnson använder sig av många teologiska influenser när hon definierar personbegreppet i termer av en relationell autonomi. När hon definierar Gud som den heliga visheten benämner hon även vänskapen som en viktig av aspekt av personbegreppet. Hypostasis möjliggör en genusfri personell tolkning av personerna. Johnsons beskriver den trinitariska gemenskapen i perikoretiska termer som trefaldig spiral. Hennes beskrivningar av den trinitariska gemenskapen och personerna är alltigenom symbolisk, metaforisk och analogisk. Johnson söker undvika att tala om Kristus som man. En manlig frälsare utesluter kvinnorna från frälsningen. Kristus är därför ett holistiskt och gemenskapligt begrepp som innefattar män och kvinnor. Denna tolkning är ett resultat av hennes ansträngning att tolka personbegreppet i genusneutrala termer. Skälet till att Johnson ingår bland teologerna i detta kapitel är att hennes tal om personernas relationella autonomi, oberoende och frihet i relation bidrar till en ontologisering av subjektet. Metodiskt har Johnsons teologi stora olikheter med Pannenberg och Moltmanns arbete att grunda den trinitariska tolkningen i den bibliska berättelsen. Den tolkning av personerna som relationella ’starka’ subjekt som Johnson gör är en förutsättning för att denna definition ska kunna bidra till kvinnors frigörelse. Pannenberg, Moltmann och Johnson representerar det ’nyaste’ i den trinitariska renässansen. Pannenberg och Moltmann kan med rätta beskrivas som föregångare och pådrivare till denna renässans. Johnson bidrar som feministisk teolog med att ge den trinitariska tolkningen nya infallsvinklar. Deras tolkningar präglas av en social och relationell karaktär. Ytterligare en markering av innebörden i ontologisering av subjektet är att de tre teologerna inte i första hand betonar personernas partikularitet eller individualitet. Betoningen ligger istället på subjektiviteten, vilket är detsamma som personernas förmåga att agera självständigt. Denna förmåga är olika tolkad av de tre teologerna. Längst i att betona självständigheten i agerandet går Moltmann som talar om en perikoretisk enhet mellan personerna, Pannenberg talar om ett enhetligt agerande och Johnson ser agerandet utifrån gemenskapens perspektiv som en relationell autonomi. Pannenberg och Moltmann är kritiska mot monarkistiska respektive substantiella tolkningar av triniteten och söker med hjälp av den bibliska berättelsen att uttrycka en större mångfald i hur de trinitariska relationerna gestaltar sig. Johnsons tolkning av personbegreppet är riktad mot alla inslag av patriarkal karaktär och kännetecknas av att hon förenar bitvis motstridiga tolkningar av det. Hon pendlar mellan att helt överge personbegreppet på grund av dess individualistiska koppling, för att senare använda det i en mening som liknar Moltmanns sociala trinitet. Ett framträdande drag i denna trinitariska revision är att de tre teologerna framhäver de trinitariska relationernas reciproka karaktärer. I Pannenbergs tolkning är den relationella ömsesidigheten likaväl som det ömsesidiga beroendet framträdande drag. Denna tolkning av de reciproka förhållandena innebär en kritik av emationistiska tolkningar. Pannenberg och Moltmanns arbete med att beskriva en större rikedom i de trinitariska relationerna ser jag som ett av deras viktigaste bidrag. Samtidigt har jag invändningar mot att ensidigt betona de trinitariska relationerna i reciproka termer. En huvudingrediens i Pannenberg och Moltmanns teologi är deras trinitariska tolkning av Guds rike. En fördel med detta är att det bibliska materialet på ett självklart sätt lyfts in i den trinitariska teologin. En risk med deras tolkning av detta gudsrikesdrama är att betoningen ligger på de trinitariska personerna som aktörer. Guds rike tenderar att bli ett inomtrinitariskt drama. Problemet är att människan görs mer till åskådare än aktör. Guds rike hotar att bli ett kosmiskt drama som, trots att det omfattar människans villkor och existens, reducerar de mänskliga personerna till passivitet. Ovan visar jag hur Pannenberg säger att den trinitariska tolkningen måste motiveras utifrån den bibliska berättelsens innehåll. Moltmann beskriver och arbetar fram en trinitarisk hermeneutik som är en trinitarisk läsning av Nya testamentet. Mot dessa ansatser har jag framfört åsikten att dessa båda läsningar av bibeltexten förutsätter det den ska ’bevisa’. Den trinitariska tolkningen är både förutsättning och mål, varför det finns anledning att undra om dessa läsningar låter de bibliska berättelserna komma till tals på sina egna villkor. Tredje delen: Konstruktionen av ett relationellt personbegrepp



Kapitel sju: Person och relation I detta kapitel klargör jag min hermeneutiska position och diskuterar vad som utmärker ett relationellt trinitariskt personbegrepp i förhållande till frågor som jag behandlar i den andra delen. Utan tvekan gäller konstaterandet att praktiskt taget all trinitarisk teologi i nutiden är relationell eller social och att detta har satt personbegreppet i centrum för den trinitariska diskursen. Min avhandling innebär ett bejakande av denna utveckling i teologin vilket inte betyder jag okritiskt anammar de relationella tolkningarna (Less)
Abstract
This thesis analyses and discusses the construction of a relational concept of personhood in contemporary Trinitarian theology. The thesis discusses both a Trinitarian and an anthropological concept of personhood. The investigation is carried out on three levels. The first part is a historical and contemporary contextualisation of the construction of a relational concept of personhood. The broader context of the thesis is the philosophical and theological turn towards relationality and to 'the other'. I also describe this context as a series of considerations, of which the most important ones are: the classical issue about the ontology of substance, the criticism of modernity's subject and the criticism of cultural and social... (More)
This thesis analyses and discusses the construction of a relational concept of personhood in contemporary Trinitarian theology. The thesis discusses both a Trinitarian and an anthropological concept of personhood. The investigation is carried out on three levels. The first part is a historical and contemporary contextualisation of the construction of a relational concept of personhood. The broader context of the thesis is the philosophical and theological turn towards relationality and to 'the other'. I also describe this context as a series of considerations, of which the most important ones are: the classical issue about the ontology of substance, the criticism of modernity's subject and the criticism of cultural and social individualism. The second part is a thematic analysis of the concept of personhood defined by nine contemporary Trinitarian theologians. These theologians represent three main alternatives of how to construct a relational and Trinitarian concept of personhood. John Zizioulas, Colin Gunton and Gisbert Greshake make the person their foundational ontological concept. Catherine Mowry LaCugna, David Cunningham and Robert Jenson define the person as relation. Wolfhart Pannenberg, Jürgen Moltmann and Elizabeth Johnson stress the subjective and independent character of the person by regarding him/her as subject. The third part contributes to the discussion about a relational concept of personhood by investigating Biblical, theological and other, mainly philosophical, resources. Continuing the discussion from the second part, this part is an affirmation of the relational trend in theology, but also a critical evaluation of the same. With LaCugna I argue that Trinitarian theology is not primarily an interpretation of God, but of the relations between God and human persons. Secondly, I emphasize the separate premises for a relational understanding of God and humans respectively. I argue that the relations of the Trinitarian persons should be interpreted in a narrative and dynamic sense and not substantial. I do not regard the ontological characterisation of the person as personhood, relation and subject as mutually exclusive. Rather, these aspects together support a relational understanding of personhood. I argue for a renewed use of the Greek Biblical term prosopon because of its relational and narrative character. This should not be done at the expense of the term hypostasis. I define the person as prosopon and hypostasis, as both person and individual, based on an interpersonal and communal perspective. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
opponent
  • Prof. Henriksen, Jan-Olaf, Oslo
organization
alternative title
Person, Relation, and God: Constructing a Relational Concept of Personhood in Contemporary Trinitarian Theology
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
face, analogy, ontology, individualism, individual, Personalism, self, subjectivity, subject, Trinitarian Theology, Trinity, God, Person, relationality, relation, and 'the other'., General, systematic and practical Christian theology, Kristen teologi (allmän, systematisk och praktisk)
pages
320 pages
publisher
Bo Sandahl, Bjerehov 9 B, S- 23734 Bjärred, Sweden,
defense location
Auditorium Eden, Paradisgatan 5 H, Lund
defense date
2004-12-06 15:15
language
Swedish
LU publication?
yes
id
946a714a-0769-4d98-9637-8251155c4b51 (old id 27806)
date added to LUP
2007-06-08 10:53:31
date last changed
2016-09-19 08:45:03
@phdthesis{946a714a-0769-4d98-9637-8251155c4b51,
  abstract     = {This thesis analyses and discusses the construction of a relational concept of personhood in contemporary Trinitarian theology. The thesis discusses both a Trinitarian and an anthropological concept of personhood. The investigation is carried out on three levels. The first part is a historical and contemporary contextualisation of the construction of a relational concept of personhood. The broader context of the thesis is the philosophical and theological turn towards relationality and to 'the other'. I also describe this context as a series of considerations, of which the most important ones are: the classical issue about the ontology of substance, the criticism of modernity's subject and the criticism of cultural and social individualism. The second part is a thematic analysis of the concept of personhood defined by nine contemporary Trinitarian theologians. These theologians represent three main alternatives of how to construct a relational and Trinitarian concept of personhood. John Zizioulas, Colin Gunton and Gisbert Greshake make the person their foundational ontological concept. Catherine Mowry LaCugna, David Cunningham and Robert Jenson define the person as relation. Wolfhart Pannenberg, Jürgen Moltmann and Elizabeth Johnson stress the subjective and independent character of the person by regarding him/her as subject. The third part contributes to the discussion about a relational concept of personhood by investigating Biblical, theological and other, mainly philosophical, resources. Continuing the discussion from the second part, this part is an affirmation of the relational trend in theology, but also a critical evaluation of the same. With LaCugna I argue that Trinitarian theology is not primarily an interpretation of God, but of the relations between God and human persons. Secondly, I emphasize the separate premises for a relational understanding of God and humans respectively. I argue that the relations of the Trinitarian persons should be interpreted in a narrative and dynamic sense and not substantial. I do not regard the ontological characterisation of the person as personhood, relation and subject as mutually exclusive. Rather, these aspects together support a relational understanding of personhood. I argue for a renewed use of the Greek Biblical term prosopon because of its relational and narrative character. This should not be done at the expense of the term hypostasis. I define the person as prosopon and hypostasis, as both person and individual, based on an interpersonal and communal perspective.},
  author       = {Sandahl, Bo},
  keyword      = {face,analogy,ontology,individualism,individual,Personalism,self,subjectivity,subject,Trinitarian Theology,Trinity,God,Person,relationality,relation,and 'the other'.,General,systematic and practical Christian theology,Kristen teologi (allmän,systematisk och praktisk)},
  language     = {swe},
  pages        = {320},
  publisher    = {Bo Sandahl, Bjerehov 9 B, S- 23734 Bjärred, Sweden,},
  school       = {Lund University},
  title        = {Person, relation och Gud: Konstruktionen av ett relationellt personbegrepp i nutida trinitarisk teologi.},
  year         = {2004},
}