Intimitetens villkor : kön, sexualitet och berättelser om jaget

Abstract

This dissertation deals with the drawing of boundaries between normal and abnormal, between natural and unnatural. The aim is to show how the conditions for intimacy and hence also intimacy between women have changed in modern society, how sex and sexuality have been perceived, organized, and experienced in relation to historical and cultural circumstances. The study proceeds from two collections of material. The first concerns how intimacy between women in prison, known as “prison friendship”, is described in different records 1870-1930. The second concerns how intimacy between women, now named “homosexuality”, was presented in letters to and from the advice bureau of the RFSU (Swedish Association for Sex Education) 1930-1960. The prison material and the counselling material differ in a number of ways. The point of departure is that cultural conceptions, norms, and power must be treated as interwoven. By focusing on the conditions for intimacy between women, on how ideas about sex are rooted and transmitted, disparate kinds of material can reveal how norms are formulated and reformulated. In this respect, the discussion of prison friendship proceeds from prison as a societal tool for communicating norms, whereas the RFSU’s treatment of female homosexuality is considered against the background of how norms for a “new” sexual morality were formulated in the critique of the prevailing order. The study is significantly influenced by perspectives that come under the designation of Queer Theory, which is characterized by a problematization of conceptions of sex, desire, identity, sexuality, and the subject. In the dissertation attempts to transfer and name different forms of intimacy on the basis of a present-day understanding of lesbian identity is questioned. Instead of finding out who the individual really was, the interest is directed at how what we call desire and sexual acts have been interpreted in different periods – on the conditions for intimacy. Queer perspectives are ultimately concerned with questions about the defined normality - heterosexuality. This problematization of the normative order is also found in the study. Intimacy between women is studied as dependent on how normality is defined, on how the conditions for intimacy have been formulated. In this sense the study should be seen as a basis for a general discussion of how the order prevailing for sex and sexuality is formulated and reformulated. Throughout the period under study, intimacy between women was mainly viewed as a characteristic sign of woman, whether it was formulated in terms of her wantonness, emotionality, or her envy of men. The understanding of sex was simultaneously changed during the period, from outer factors that can be perceived on the body to inner factors concealed in the mind. The change from the outer to the inner must be connected to the emphasis on the function of the sex drive as a source of desire rather than the reproductive function. When pleasure was highlighted, men and women were distinguished on the basis of their different sexuality, while they were simultaneously (re)united in a necessary and inevitable heterosexual desire.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

För några år sedan uppmärksammades att ungdomars sexuella vanor hade förändrats. Ett nytt begrepp gjorde sig gällande i det offentliga samtalet: analsex. Oavsett hur förändringen av ungdomars sexuella vanor förklarades betraktades analsex med få undantag som ett oacceptabelt, onormalt och onaturligt beteende. I beskrivningarna av analsex formulerades inte enbart vad som var onormalt och onaturligt utan också gränsen för ett acceptabelt sexuellt beteende. Avhandlingen handlar om denna gränsdragning mellan normalt-onormalt, naturligt-onaturligt. Syftet är att utifrån en konstruktivistisk ansats visa hur villkoren för intimitet och därmed också intimitet mellan kvinnor har förändrats i det moderna samhället. Hur kön och sexualitet uppfattats, organiserats och erfarits i förhållande till historiska och kulturella villkor. Undersökningen utgår från två material om kvinnors intimitet. Det första rör hur intimitet mellan kvinnor i fängelset, så kallad fångvänskap, beskrevs i olika protokoll, journaler, rapporter o.s.v. 1870-1930. Det andra rör hur intimitet mellan kvinnor, nu benämnd homosexualitet, framställdes i brev till och från RFSU:s (Riksförbundet för sexuell upplysning) rådgivningsbyrå samt förbundets tidskrifter 1930–1960. Därutöver används även en rad andra material, hämtade från olika arkiv, för att möjliggöra en diskussion om kulturella föreställningars utbredning. Metodiskt förenas kulturanalys med ett maktperspektiv. Utgångspunkten är att kulturella föreställningar, normer och makt måste behandlas som sammanflätade. Intimitet mellan kvinnor studeras därmed som beroende av hur normalitet definieras, av hur intimitetens villkor formulerats. I denna mening kan undersökningen ses som en ingång till en övergripande diskussion om hur ordningen för kön och sexualitet formuleras och omformuleras. Fängelse- och rådgivningsmaterialet skiljer sig på en rad olika sätt. Med ett fokus riktat mot villkoren för kvinnors intimitet, mot hur föreställningar om kön och sexualitet förankrats och förmedlats, kan emellertid disparata material tydliggöra hur normer formulerats och omformulerats. I detta avseende utgår diskussionen om fångvänskap från fängelset som ett samhälleligt verktyg för normförmedling medan RFSU:s hantering av kvinnlig homosexualitet betraktas mot bakgrund av hur normer för en ”ny” sexualmoral formulerades i kritiken av den rådande ordningen. Undersökningen är påtagligt influerad av perspektiv som återfinns under beteckningen Queer Theory, vilka utmärks av en problematisering av föreställningar om kön, begär, identitet, sexualitet och det vi kallar subjektet. I avhandlingen ifrågasätts försöken att överföra och benämna olika former av intimitet mellan kvinnor utifrån en nutida förståelse av lesbisk identitet. I stället för att utröna vem individen egentligen var framhålls att intresset måste riktas mot hur det vi benämner som begär och sexuella handlingar tolkats i olika tider – mot intimitetens villkor. Queer Theory kopplas inte sällan samman med ett ensidigt intresse för att dekonstruera det homosexuella subjektet. Ett ifrågasättande av den definierade normaliteten – av heterosexualiteten – är emellertid grundläggande. En sådan problematisering av den normativa ordningen återfinns även i undersökningen. I avhandlingens andra kapitel, ”Den olidliga fångvänskapen” – könsdriftens (o)möjligheter 1870–1930, riktas fokus mot hur intimitet mellan kvinnor i fängelset beskrevs och förklarades kring sekelskiftet. Utgångspunkten är att centrala föreställningar och normer i tiden framträder i strävan att förändra fången. Dokumentationen av kvinnors intimitet ses i detta avseende som en spegling av rådande normer för kön och sexualitet, nedtecknade av tidens moraliska experter. Under perioden 1870–1930 urskiljs två brott i hur kvinnors intimitet benämndes i fängelset: i mitten av 1880-talet särskiljdes intimiteten från andra förseelser och ett specifikt begrepp – fångvänskap – framträdde, i slutet av 1920-talet omformulerades fångvänskap som homosexualitet. Intresset för fångars intimitet, vid det första brottet, ses som en effekt av ett allmänt samhälleligt intresse för att formulera och förklara olika problem som frågor om sedlighet, medan det andra indikerar att ett nytt sätt att tolka intimiteten hade börjat göra sig gällande. Beskrivningen av fångvännen utgick från berättelsen om ”den onda fången”, vars förhärdade karaktär uttrycktes i lidelsefulla känslor och köttsliga lustar. Denna beskrivning var tydligt producerad inom en moralisk/religiös diskurs. Samma terminologi och retorik återfinns även i samtida läkarvetenskapliga texter. I betraktelser över samkönad intimitet, obehärskad sexuell utlevelse och onani betonades allmänt handlandets lastbarhet och fördärvande effekt på individen. I stället för en skillnad mellan en moralisk/religiös och vetenskaplig diskurs, som ofta beskrivs som karakteristisk för sekelskiftets samhälle, hävdas att likheterna, i återkommande föreställningar och normer, måste framhållas. Det nya könsvetenskapliga tänkandet, där ett individorienterat perspektiv förespråkades framför ett fokus på handlingen, var därmed inte dominerande inom läkarvetenskapens etablissemang vid sekelskiftet 1900. Detta bekräftas också i andra arkivmaterial, utanför fängelset. Mot denna bakgrund är frånvaron av ett individorienterat, könsvetenskapligt perspektiv i hanteringen av fångvänskap heller inte förvånande. I enlighet med hur de rådande villkoren för intimitet formulerades betraktades kvinnors intimitet utifrån ett exklusivt handlingsorienterat perspektiv. Fångvänskapens särskiljande var i denna bemärkelse inte en karaktärisering av individer med ett bestämt begär utan snarare ett benämnande av ett specifikt handlande, jämförbart med andra icke-reproduktiva handlingar utanför äktenskapet. Handlandet tillskrevs dock en tydlig könslig laddning. På samma sätt som fångars förseelser i allmänhet blev fångvänskap begriplig när drivkraften till intimiteten tolkades som uttryck för det kvinnliga: som uttryck för kvinnans erotiskt färgade läggning och okontrollerade sinnlighet. Bristen på sinnlig självkontroll kopplades däremot inte samman med ett specifikt begär. Problemet med fångars intimitet var inte ett tydligt avgränsat erotiskt objektval utan snarare deras oroväckande förmåga till obegränsade njutningsmöjligheter. I stället för att betrakta fångvänskap som ett uttryck för otillfredsställda behov i en enkönad miljö betonas i avhandlingen förhållandet mellan normativa beskrivningar och ”misslyckade” repeteringar, mellan fördömanden och överskridande praktiker. I fångarnas ”misslyckade” repetering av hur kön och intimitet borde uttryckas skapades praktiker där förbjudna upplevelser, känslor, tankar och handlingar blev möjliga. Dessa överskridanden praktiker reproducerades även av ledningen. Det vill säga, trots att fördömandet av fångvänner syftade till att normativt artikulera ett acceptabelt beteende formulerades samtidigt former för det oacceptabla. Med maktens tillskrivningar följde därmed en möjlighet att överträda syftet med det ursprungliga benämnandet. Strävan att stävja fångvänskap var på så sätt inte bara repressivt utan också produktivt. Villkoren för intimitet var därmed inte enbart begränsande utan också möjliggörande. Sammantaget pekar materialet på att fångvänskap granskades och definierades utifrån ett moraliskt tolkningsföreträde, där handlingens förhållande till äktenskapet och fortplantningen var avgörande. Den sociala kategoriseringen utgick därmed från en annan tolkningsram än en nutida där i stället begärets autenticitet bedöms i förhållande till en indelning i hetero- och homosexualitet. Mot denna bakgrund kan intimitetens villkor beskrivas som en handlingsorienterad sedlighetsordning. I avhandlingens tredje kapitel, ”Vi räknar att 2 % av mänskligheten har det som Ni” – sexualitetens kolonisering 1930-1960, riktas fokus mot hur förklaringar till kvinnors intimitet förändrades inom RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) 1930-1960. Utgångspunkten är att RFSU, likt andra institutioner i det tidiga folkhemmet, strävade efter att förändra individens (o)vanor. I sitt arbete utmanade RFSU den rådande ordningen, där målet för könsumgänget var fortplantningen, med en sexualideologi där målet formulerades som kroppens njutningar. Rådgivningskorrespondensen kan i detta avseende både ses som en dokumentation av kritiken mot den rådande sexualmoralen och hur normer för en “ny” formulerades. Fram till 1944 var samkönad intimitet kriminaliserad. Redan från början arbetade RFSU mot den moralisk/religiösa retoriken i lagen som ansågs strida mot ett vetenskapligt perspektiv. På ett övergripande plan kan också organisationens intresse för homosexualitet ses som en del i strävan att utmana det rådande tolkningsföreträdet över könslivet med ett vetenskapligt perspektiv. Vetenskapen var emellertid inte enig om hur homosexualitet skulle uppfattas. Striderna mellan konstitutionella förklaringar och miljöorienterade går igen under perioden. Denna oenighet producerade en ambivalens som uttrycktes i en både avståndstagande och accepterande hållning. Om konstitutionella förklaringar inledningsvis dominerade RFSU:s hållning till homosexualitet kom de miljöorienterade eller psykologiska förklaringarna med tiden att allt mer betonas. I slutet av 1950-talet hade de övertagit tolkningsföreträdet över homosexualitet inom förbundet. I breven till rådgivningen framträder både beskrivningar som väl överensstämmer med konstitutionella förklaringar till homosexualitet och de som tyder på en mer komplex intimitetstaxonomi än den vetenskapliga. Oavsett vilket var en förutsättning för att rådgivningens erkännande av den homosexuella identiteten skulle vara meningsfullt att egna erfarenheter och övergripande förklaringar kunde synkroniseras: att individen omvandlade sig i enlighet med den vetenskapliga kategoriseringen. Trots rådgivningens erkännanden är därmed maktförhållandet i mötet mellan individen och experten tydligt. Det var kvinnorna som sökte erkännande och som samtidigt erkände byråns rätt att tolka deras upplevelser. Som andra maktrelationer var det dock inte en allomfattande maktrelation. Det fanns utrymme för omtolkningar och förändring. Även om vetenskapliga beskrivningar av homosexualitet är tydligt närvarande i en del av breven till RFSU kan detta vetandet ännu vid 1900-talets mitt inte beskrivas som allmänt utbrett. Vid denna tid behövde fortfarande inte intimitet mellan kvinnor tolkas som avvikande eller producera en subjektivitet organiserad kring sexuellt annorlundaskap. En förklaring härtill är att behovet att benämna sig själv utifrån en sexuell praktik både förutsätter att sexualiteten tillskrivs en specifik betydelse för förståelsen av vem man är och tillgång till tydliga beskrivningar av vem man kan vara. Dessa förutsättningar saknades i hög grad för kvinnor. Även om manlig och kvinnlig homosexualitet i flera avseende hanterades på likartat sätt fanns också avgörande skillnader. Oberoende av begärets inriktning förutsattes mannens sexualitet vara explicit där kvinnans konstruerades som implicit. Utmärkande för hanteringen av kvinnors intimitet, som även bekräftas i andra arkiv, var även en ovilja att särskilja och benämna intimiteten. Detta förhållningssätt möjliggjordes av föreställningen om kvinnans implicita sexualitet, som ytterst indikerade en ofullständig sexuell utveckling. Den eftersträvade sexuella utvecklingen var synonymt med en heterosexualitetens utveckling. Problemen med den mogna heterosexualiteten framträdande kopplades i högre grad samman med kvinnan än mannen. Inte minst på grund av hennes svårigheter att acceptera sin roll och sina uppgifter som kvinna, i synnerhet i det sexuella samlivet. Detta problem rörde ytterst hur könssubjektivitet och begär borde vara ordnade. Sexualupplysningsarbetet kunde därmed inte reduceras till enbart praktiska råd. Strävan var att även åstadkomma grundläggande förändringar på ett djupare plan: i hur könet och sexualiteten borde upplevas och förstås. När homosexualitet allt mer sågs som en effekt av uppfostran och miljö kom kvinnlig homosexualitet att förklaras som en av flera störningar i den (hetero)sexuella utvecklingen. I denna beskrivning var homosexualitet bara ett undantag som samtidigt bekräftade regeln genom att tydliggöra att kön och sexualitet borde vara heterosexuellt ordnade. Denna inkorporering av disparata sexuella uttryck inom den ”normala” sexualiteten konstruerade inte bara utvecklingen till heterosexualitet som ändlös – den framställde den också som allestädes närvarande och ofrånkomlig. I detta avseende kan framhävandet av miljöns betydelse ses som en monopolistisk strävan att installera heterosexualitet som det enda möjliga begäret. I det avslutande kapitlet, Kön, sexualitet och berättelser om jaget, vävs undersökningen samman utifrån de tidigare diskussionerna. Särskilt fokus riktas mot betydelsen av kön, sexuella självpresentationer och kunskap och vetande. Under hela den undersökta perioden hanterades kvinnors samkönade intimitet huvudsakligen som ett karakteristiskt tecken för kvinnan, oavsett om det formulerades i termer av hennes lättsinne, känslosamhet eller hennes avund mot mannen. Förståelsen av kön förändrades samtidigt. Från den första periodens självklara antagande om en enhet mellan kön och sexualitet, där misstankar om manligt beteende ledde till en examination på jakt efter kroppliga avvikelser, över den tidiga sexologins framhävande av den homosexuella kvinnans fysiska karakteristiska, till en förståelse av homosexualitet som en störning i könssubjektiviteten och den sexuella utvecklingen, framträder en förskjutning av förståelsen av kön från det yttre iakttagbara på kroppen till det inre icke-uppenbara i psyket. Förändringen från det yttre till det inre måste även kopplas till att könsdriftens funktion som njutningsproducent framhävdes framför den reproducerande funktionen. När njutningen sattes i fokus särskiljdes män och kvinnor utifrån deras olikartade sexualitet samtidigt som de (åter)förenas i ett nödvändigt och ofrånkomligt heterosexuellt begär. Även om kroppsliga och beteendemässiga könsskillnader nedtonades kunde därmed ett könsligt särartstänkande upprätthållas genom tydliga sexuella skillnader. Vetandet om homosexualitet kan inte fullt ut förklara den homosexuella identitetens framträdande. Detta motsäger inte att en homosexuell identitetsformering krävde att individens erfarenheter kunde synkroniseras med vetenskapliga förklaringar. Förhållandet skulle i stället kunna formuleras som att sexologins betydelse låg i hur sexuella identiteter formerades medan frågan varför sexuella identiteter trädde fram måste sökas i andra processer: i nya praktiker för självförståelse och självpresentation där sökandet efter autenticitet och berättelser om det begärande jaget var centrala. En förutsättning för dessa praktiker var skiftet från ett handlingsorienterat till ett individorienterat perspektiv. Detta skifte illustreras bland annat av skillnaden mellan hur fångars intimitet hanterades och oviljan att särskilja kvinnors intimitet under den senare perioden: medan intimitet mellan fångar kunde lyftas fram som ett specifikt problem utan att en specifik individ samtidigt särskiljdes var det senare omöjligt att särskilja en handling utan att samtidigt beskriva en specifik individ. Oviljan att särskilja kvinnors intimitet kan i detta avseende tolkas som en strävan att motverka självpresentationer organiserade kring ett avvikande begär. Förvisso var det ett problem att det existerade intimitet i gränslandskapet mellan det acceptabla och det oacceptabla. Det var emellertid ett annat problem när kvinnor själva markerade den som annorlunda. Oviljan att särskilja kvinnors intimitet bekräftar därmed att det en bara hade skett en förskjutning från ett handlingsorienterat perspektiv till ett individorienterat utan att denna också var kopplad till nya praktiker för självförståelse och självpresentationer. Det vill säga, den betydelse som handlingen tillskrevs interagerade med hur individen benämnde den. I jämförelse med mannen, som hanterats som en specifik individ med en uttalad sexualitet, har därmed oviljan att särskilja kvinnors intimitet motverkat den homosexuella kvinnans framträdande i det offentliga rummet. En emancipationstanke ligger nära till hands när förändringen i synen på samkönat begär betraktas. Mot bakgrund av 1800-talets tal om otukt mot naturen eller 1940-talets beskrivningar om den samhällsfarliga homosexualiteten förefaller mer kunskap om homosexualitet vara det enda som kan förklara att homosexuella i dag till exempel kan gifta sig. Kunskapsförmedling har emellertid alltid en normativ strävan. I RFSU:s ambitioner fanns också redan från början en ambition att åstadkomma grundläggande förändringar i individens förhållningssätt till sin kropp och sitt psyke, att förmedla nya normer för hur könslivet borde bedrivas och erfaras. Först då kunde upplevelsen och erfarenheten av sexualitet förändras. Kunskapens roll i olika former av maktutövning kan därför inte heller reduceras till en strävan att benämna och kategorisera. Det avgörande är i stället vilka normer som förmedlas om de jag vi kan föreställa oss: hur vi kan se på oss själva. Den nutida förståelsen av homosexualitet, som en annorlunda men ändå normal företeelse, är ur detta perspektiv inte en effekt av en kumulativ process där vetandet ständigt expanderat och med tiden befriat oss. Det vi kallar (homo)sexuell frigörelse måste i stället betraktas som en effekt av en process där intimitetens villkor omformulerats och antagit nya former. I denna process har vissa uttryck av det vi kallar homosexualitet upptagits som normala medan andra kvarstår som onormala, som onaturliga. En normalisering av homosexualitet är heller inte liktydigt med att heterosexualiteten mist sin ställning som norm. Snarare är det ett uttryck för att de möjligheter till överskridanden som ständigt uppstår måste hanteras. I denna process normaliseras vissa överskridanden för att andra ska kunna framhållas som onormala.

• author: Lundahl, Pia
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Ph. D. Nilsson, Bo, Umeå University
• organization: Division of Art History and Visual Studies
• alternative title: The Conditions of Intimacy. Sex, sexuality, and narratives about the self
• publishing date: 2001
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Art History
• keywords: experience, cultural conceptions, normative order, sexual morality, norms, RFSU, sex drive, prison friendship, power, Queer Theory, lesbian, Homosexuality, heterosexuality, desire, identity, pleasure, subject, Sociology, Sociologi
• pages: 231 pages
• defense location: Palaestra
• defense date: 2001-12-07 10:15:00
• external identifiers: other:ISRN: LUHFDA/HFET- -01/1044/- -SE
• ISBN: 91-628-5035-0
• language: Swedish
• LU publication?: yes
• id: 3cc60808-354d-427b-91a2-68ad5cf42f78 (old id 20101)
• date added to LUP: 2016-04-04 11:57:35
• date last changed: 2018-11-21 21:08:12