GB virus C/hepatitis G virus infection: clinical, histological and epidemiological aspects

Abstract

GBV-C/HGV is a blood-borne virus related to the hepatitis C virus. We studied GBV-C/HGV infection in different populations, its transmission, and its association with liver disease. GBV-C/HGV viraemia was detected by PCR in 19/576 blood donors. Donors with normal and elevated ALT levels had similar rates of viraemia (1.6% vs. 4.1%; p = 0.20). Signs of resolved GBV-C/HGV infection (anti-E2 antibodies) were found in 13.5% of donors. In donors with isolated GBV-C/HGV viraemia, very mild portal inflammatory lesions were observed in 6/11 subjects. No other significant biochemical or histological abnormalities were noted.



In a case-control study of 66 donors exposed to GBV-C/HGV and 125 age- and sex-matched controls, GBV-C/HGV exposure was associated with multiple sex partners, history of a sexually transmitted disease, and previous endoscopy.



GBV-C/HGV markers were found in 35/62 blood donors deferred due to hepatitis C, but co-infection with GBV-C/HGV did not affect liver histology in these subjects. Exposure to GBV-C/HGV was more frequent in patients with chronic liver disease than in the general population (34% vs. 19%; p < 0.0001). Viraemia was uncommon in patients with cryptogenic disease. Apart from an increased occurrence of bile duct degeneration, GBV-C/HGV-viraemic patients did not display any biochemical or histological characteristics.



This thesis shows that GBV-C/HGV is common both among persons at high risk of parenteral exposure and in the general population. Besides via parenteral routes, transmission can occur by sexual contacts, and probably also nosocomially. GBV-C/HGV does not cause significant liver disease. Accordingly, blood donor screening for this virus is not warranted.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Man har länge känt till att hepatit (leverinflammation) kan överföras som blodburen smitta, t ex vid blodtransfusion eller genom intravenöst narkotikamissbruk. Under de sista decennierna har man identifierat två virus, hepatit B-virus (HBV) och hepatit C-virus (HCV), som visat sig ge upphov till merparten av fall av blodburen hepatit. Fortfarande finns dock en del fall av hepatit och kronisk leversjukdom där man inte kan hitta någon säker utlösande orsak.



1995 upptäcktes ett blodburet virus i USA ungefär samtidigt av två olika forskargrupper. Detta virus benämnes för närvarande GB-virus C, eller hepatit G-virus (GBV-C/HGV). Eftersom GBV-C/HGV först isolerats från patienter med hepatit misstänkte man att det kunde vara orsaken till de resterande fallen av blodburen hepatit. GBV-C/HGV kan överföras med blodtransfusion, och därför är det viktigt att utreda förekomsten av viruset hos blodgivare, dess smittvägar i denna grupp, och att klargöra om infektion med GBV-C/HGV är kopplad till någon sjukdom, vilket i så fall skulle motivera testning av blodgivare för GBV-C/HGV.



Vi har inledningsvis undersökt förekomsten av markörer för GBV-C/HGV-infektion hos blodgivare i Malmö. Markörer för att en person utsatts för GBV-C/HGV är dels GBV-C/HGV-viremi, som är ett tecken på pågående infektion, och dels s k anti-E2-antikroppar, som uppkommer efter genomgången infektion med GBV-C/HGV. Hos blodgivare med pågående GBV-C/HGV-infektion har vi gjort en omfattande utredning som särskilt varit inriktad på att finna tecken till leversjukdom, och vi har kartlagt möjliga smittvägar för viruset hos blodgivare. Vi har också undersökt förekomsten av markörer för GBV-C/HGV hos patienter med kronisk hepatit C, och hos patienter som undersökts på medicinkliniken för kronisk leversjukdom.



Bland 576 blodgivare fann vi att 19 individer bar på GBV-C/HGV. Förekomsten av GBV-C/HGV-viremi var jämförbar hos blodgivare med förhöjt och normalt ALAT (1.8%). ALAT (alanin-aminotransferas) är ett enzym som bl a finns i leverceller. Förhöjda nivåer av detta enzm förekommer hos en relativt hög andel blodgivare och beror i regel på övervikt, men kan i vissa fall tyda på leverskada. Tecken på tidigare genomgången infektion med GBV-C/HGV, påvisades hos 13.5% av blodgivarna, vilket innebär att ca 16% av blodgivarna varit exponerade för GBV-C/HGV. De viremiska blodgivarna har följts vid Infektionskliniken sedan 1997. Merparten av de blodgivare som hade GBV-C/HGV-viremi uppvisade fortsatt infektion under flera års observationstid, medan infektionen läkte ut spontant hos en del personer. Ingen av blodgivarna har symtom eller tecken på någon sjukdom som kan kopplas till GBV-C/HGV-infektionen, och vid kontroll av blodprover avseende bl a levervärden, blodbild, immunförsvar och ämnesomsättning har vi inte funnit några särskilda avvikelser. Vid undersökning av vävnadsprov från levern (leverbiopsi) upptäckte vi ytterst lindriga inflammatoriska förändringar hos 6/11 individer med kronisk GBV-C/HGV-infektion, som möjligen kan vara betingade av GBV-C/HGV.



Eftersom GBV-C/HGV initialt förknippats med blodsmitta är det förvånande att nästan en femtedel av normalbefolkningen varit i kontakt med detta virus. Det ter sig osannolikt att alla dessa personer skulle ha blivit smittade med GBV-C/HGV genom blodkontakter, eftersom sådana framför allt förekommer inom s k riskgrupper i vårt samhälle (intravenösa missbrukare, personer som erhållit blodtransfusion osv). Istället talar det för att andra smittvägar förekommer. I en intervju-undersökning av blodgivare som varit exponerade för GBV-C/HGV, jämförda med blodgivare som ej varit exponerade, fann vi en stark koppling mellan exposition för GBV-C/HGV och tre riskfaktorer: tidigare behandling för en sexuellt överförd sjukdom, multipla sexpartners, och tidigare endoskopi (fiberoptisk undersökning av olika organ, t ex magsäck, tjocktarm, leder). Detta styrker tidigare misstankar om att GBV-C/HGV är ett virus som kan överföras sexuellt, men tyder också på att smittspridning kan förekomma inom sjukvården. Hepatit C-smitta på sjukhus utan anknytning till blodtransfusion har tidigare kunnat påvisas vid t ex endoskopi, dialysbehandling och cancervård, men den verkliga omfattningen av blodsmitta i dagens sjukvård är svår att kartlägga. I dessa sammanhang är GBV-C/HGV i sig ett ofarligt smittämne, men eftersom det är betydligt vanligare än HCV och HIV i befolkningen skulle det kunna tjäna som en varningssignal för att överföring av andra blodburna virus kan ske på liknande sätt.



Hepatit C är idag en dominerande orsak till kronisk leversjukdom i västvärlden. Förloppet av hepatit C är ytterst varierande mellan olika individer. Eftersom både HCV och GBV-C/HGV är virus som kan överföras genom blodsmitta är det vanligt att HCV-infekterade personer också varit i kontakt med GBV-C/HGV. Vi kunde dock inte finna några tecken till att dubbelinfektion med HCV och GBV-C/HGV försämrar prognosen för patienter med kronisk hepatit C. Bland patienter som undersökts med leverbiopsi som led i utredning av kronisk leversjukdom på medicinkliniken fann vi en förhöjd förekomst av markörer för GBV-C/HGV-infektion (34%) jämfört med en grupp individer ur normalbefolkningen i samma ålder (19%). Hos leversjuka patienter var pågående infektion vanligare än hos friska personer. Den största anhopningen av GBV-C/HGV-infektion fann vi hos patienter med hepatit B och C, men i övrigt fördelade sig patienter med GBV-C/HGV-infektion jämnt mellan olika diagnosgrupper. I synnerhet kan man notera att patienter med leversjukdom av oklar orsak hade låg förekomst av GBV-C/HGV-viremi, vilket talar emot att detta virus är en förklaring till sjukdomen hos dessa patienter. Vid eftergranskning av leverbiopsier från patienterna fann vi som enda särdrag en viss överrepresentation av gallgångsskador hos patienter med GBV-C/HGV-infektion.



GBV-C/HGV är således ett vanligt förekommande virus i Sverige, där närmare 20% av normalbefolkningen varit i kontakt med viruset. Förutom genom blodsmitta kan infektionen överföras genom sexuella kontakter. Den koppling till endoskopiska ingrepp som vi har funnit talar för att smittspridning kan ske inom sjukvården. GBV-C/HGV-viremi förekom i liknande frekvens hos blodgivare med och utan stegrade ALAT-värden. GBV-C/HGV-viremiska blodgivare uppvisade i flera fall ytterst lindriga inflammatoriska förändringar i levern. Hos patienter med kroniska leversjukdomar av olika slag fann vi en ökad förekomst av GBV-C/HGV-infektion, men inga hållpunkter för att GBV-C/HGV-infektionen påverkade sjukdomsförloppet eller var orsak till leverskadan. De samlade resultaten från våra och andra studier talar emot att GBV-C/HGV ger upphov till påtaglig leversjukdom, och det ter sig inte motiverat att införa testning av blodgivare för GBV-C/HGV.

• author: Björkman, Per
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Assoc. Professor Uhnoo, Ingrid, Dept of Infectious Diseases, University Hospital, Uppsala
• organization: Infectious Diseases Research Unit (research group)
• publishing date: 2001
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Infectious Medicine
• keywords: endoscopy, nosocomial, sexual transmission, parenteral transmission, blood donor, ALT, liver disease, hepatitis, GBV-C/HGV, HCV, Infections, Infektioner
• pages: 184 pages
• defense location: Medicinska klinikens aula, Universitetssjukhuset MAS, Malmö
• defense date: 2001-05-30 09:00:00
• ISBN: 91-628-4734-1
• language: English
• LU publication?: yes
• id: 245cc060-4589-47cc-858c-cc9d9a56e739 (old id 41600)
• date added to LUP: 2016-04-04 11:28:50
• date last changed: 2018-11-21 21:05:07