Fractures of the Distal Radius - Incidence, treatment and outcome

Abstract

ABSTRACT

Fractures of the distal radius are common injuries that may cause persistent disability and pain. This thesis prospectively investigates the incidence and characteristics of distal radius fractures, the relationship between fracture malunion and disability and the natural course of patient-reported outcome after fracture in a well-defined population in Northeastern Scania, Sweden. Furthermore, it compares two surgical treatment methods in a randomized, assessor-blinded design. The DASH questionnaire was used to measure patient-reported disability and radiographs, grip strength and wrist range of motion were used to measure clinical outcomes. The data were analyzed using descriptive statistics and multiple regression and mixed model analyses.

The annual incidence of distal radius fractures was 26 per 10,000 adults. The annual incidence among patients of working age was 13.4 per 10,000. The incidence rose with age among both men and women. Displaced fractures and complete articular (AO type C) fractures were more common among persons those 80 or older, than among younger people. The method of non-bridging external fixation had no relevant clinical advantage over wrist-bridging external fixation in treating elderly patients with moderately or severely displaced distal radius fractures, although non-bridging fixation was somewhat more effective in maintaining radial length. Patients with distal radius fracture that healed with malunion, defined as dorsal tilt exceeding 10° and/or positive ulnar variance, had greater arm-related disability and weaker grip strength one year after the injury, regardless of age. Patients with fracture malunion had greater disability and slower improvement in disability from baseline up to two years after the fracture compared to patients with no malunion. Ulnar variance was the most important radiographic variable in relation to persistent disability up to two years after the fracture. Following a distal radius fracture, postmenopausal women had less wrist pain and improved grip strength and wrist range of motion beyond one year and up to 2-4 years after fracture. In addition, patients with fractures that healed with moderate or severe malunion had more disability and pain at one year, but showed a more pronounced improvement up to 2-4 years than patients with no or less severe malunion.

These findings can be used to improve the treatment of distal radius fractures to prevent persistent disability and pain, which commonly affects postmenopausal women with an active lifestyle.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING PÅ SVENSKA

Brott på strålbenet på handledsnivå (handledsbrott) är en av de vanligaste orsakerna till att patienter måste uppsöka en akutmottagning. Skadan drabbar oftast medelålders och äldre kvinnor. Skelettet blir skörare hos kvinnor efter klimakteriet, vilket lättare leder till ett benbrott. Medan brott på lårbenshalsen oftast drabbar de allra äldsta, tenderar handledsbrott att drabba något yngre i övrigt pigga och aktiva kvinnor. Antalet handledsbrott har ökat de senaste 50 åren samtidigt som andelen äldre individer i befolkningen blivit större. Handledsbrott är en av de skador som ofta anmäls till Patientförsäkringen vilket beror, dels på att skadan är vanlig, dels på att handfunktionen efter skadan ofta blir nedsatt. För att undersöka, jämföra och utveckla behandlingen av handledsbrott är det viktigt att kunna mäta slutresultatet. Traditionellt har man fokuserat på objektiva undersökningar som greppstyrka, rörelseomfång och utseende av den läkta frakturen på röntgenbilder. För att bättre fånga den drabbades upplevelser av behandlingen och resultat har frågeformulär, som besvaras av patienterna, utvecklats under de senaste åren. Ett sådant formulär för mätning av handfunktion är DASH [dysfunktion (nedsättning av funktion) i arm, skuldra och hand].

Behandlingen av handledsbrott beror på skadans svårighetsgrad men också till viss del på den drabbades ålder och funktionskrav. Om benbrottet inte är felställt kan det behandlas med gips. Om det däremot finns en felställning måste denna rättas till eller korrigeras. Ibland räcker det att handleden gipsas efteråt, men ibland kan inte felställningen hävas eller bibehållas i korrekt läge vilket i så fall kräver operation. Man vet att det är vikigt att benet läker i rätt läge för att funktionen ska bli god hos yngre individer, men det är inte klarlagt om detta även är fallet hos äldre.

I min avhandling har jag studerat förekomst av handledsbrott i nordöstra Skåne. Jag har jämfört två olika kirurgiska behandlingsmetoder. En av metoderna tillåter att patienten börjar träna sin handledsrörlighet direkt efter operationen, medan den andra inte gör det. I övrigt är principerna för behandlingsmetoderna snarlika. Jag har också undersökt om det finns någon relation mellan dålig handfunktion och graden av felställning i det läkta benbrottet. Slutligen har jag studerat om funktionen i handen och symptomen kan förbättras upp till tre år efter skadan.

Jag har funnit att förekomsten av handledsbrott under 2001 var 26 per 10 000 personer, vilket är i överensstämmelse med flera andra Skandinaviska studier. Handledsbrotten hos kvinnor ökade kraftigt i antal och tilltog i svårighetsgrad med stigande ålder.



I en jämförelse mellan två kirurgiska behandlingar i en grupp av äldre män och kvinnor framkom ingen skillnad i greppstyrka, rörelseomfång eller DASH-poäng mellan metoderna, trots att den ena tillät tidig rörelseträning och gav ett något bättre röntgenologiskt resultat.

Patienter med handledsbrott som läkt med felställning hade sämre DASH-poäng och sämre greppstyrka efter ett år. Relationen mellan handfunktion och felställning var oberoende av patientens ålder.

I en studie som sträcker sig från frakturtillfället till två år efter skadan noterades att de patienter som hade läkt med tydlig felställning återhämtade sig långsammare och aldrig blev lika bra som de med benbrott som läkt utan eller med ringa felställning.

Medelålders och äldre kvinnor som drabbats av handledsfrakturer fortsatte att förbättras även efter det första året i upp till tre år efter skadan. Individer med frakturer som läkt med tydlig felställning hade mer smärta och funktionspåverkan vid ett år, men förbättrades också upp till tre år efter skadan.

Sammanfattningsvis sker en förbättring av både funktion, rörelseomfång och greppstyrka i upp till tre år efter en handledsfraktur. Tidig rörelseträning är troligen mindre viktigt för slutresultatet än man tidigare trott. Däremot är det läge som benbrottet läker i mycket viktigt för slutresultatet, oavsett patientens ålder. Att uppnå ett gott frakturläge innebär sannolikt att fler patienter behöver opereras, möjligen med allt mer avancerade kirurgiska metoder. Detta kommer i så fall att bli en utmaning för sjukvården genom det ökande antalet benbrott hos en allt äldre befolkning.

• author: Brogren, Elisabeth
• supervisor: Isam Atroshi; Lars Dahlin
• opponent: professor Aspenberg, Per, Faculty of Health Science, Linköping University
• organization: Hand Surgery, Malmö (research group)
• publishing date: 2011
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Surgery
• keywords: distal radius fracture, disability, DASH, malunion, natural course
• in: Lund University Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series
• volume: 2011:60
• pages: 100 pages
• defense location: Medicinskt forskningscentrum (MFC), Ing 59, Skånes Universitetsjukhus, Malmö
• defense date: 2011-06-17 13:00:00
• ISSN: 1652-8220
• ISBN: 978-91-86871-09-3
• language: English
• LU publication?: yes
• id: 41669f63-45bc-4fae-accc-ba9fb8f7aaef (old id 1971754)
• date added to LUP: 2016-04-01 14:56:22
• date last changed: 2019-05-22 06:18:20