Radial head and neck fractures

Abstract

All elbow fractures between 1969 – 1979 (n=2965) registered at the radiographic archives at the Malmö University Hospital, where all radiographs are saved since a century, were evaluated. Fractures of the radial head and neck were classified according to the by Broberg and Morrey modified Mason classification. A Mason type I fracture is a less than 2 mm displaced fracture of the radial head or neck, a Mason type II fracture is a 2 mm or more displaced fracture, a Mason type III fracture is a comminuted fracture and a Mason type IV fracture is a radial head or neck fracture in addition with an elbow dislocation. Radial head or neck fractures were found in 756 individuals, in 480 (64%) a Mason type I fracture, in 222 (29%) a Mason type II fracture, in 36 (5%) a Mason type III fracture and in 18 (2%) a Mason type IV fracture. The annual incidence of radial head and neck fractures were 2.6 out of 10 000 in all individuals, 2.9 out of 10 000 in adults and 1.4 out of 10 000 in children. As to increase the sample size, when evaluating individuals with a Mason type IV fracture and individuals treated with an extirpation of the radial head, we included individuals found in the out- and in clinic registers and the operation registers during the years 1957 – 1990. All former patients, still living in Malmö, were after mean 11 – 46 years subjectively, objectively and radiographically re-evaluated. The 32 individuals with a displaced Mason type I fractures had all with conservative treatment predominantly a favourable outcome, no objective deficits, a higher prevalence of radiographic degenerative changes but no higher prevalence of elbow osteoarthritis (OA). The 22 children (below age 16) with a Mason type II or III fracture had a predominantly favourable outcome, an impaired flexion but no higher prevalence of radiographical degenerative changes or elbow OA, when a reduction of the fracture was undertaken if the fractured radial head was tilted more than 30 degrees. The 100 adults (16 years or older) with a Mason type II or III fracture had a predominantly acceptable outcome, an impaired flexion and extension, a higher prevalence of radiographic degenerative changes but no higher prevalence of elbow OA, if a late radial head excision was undertaken in cases with an unfavourable primary outcome. There were no differences in subjective, objective and radiographical outcome when comparing 43 individuals treated with a primary radial head excision with 18 individuals treated with a delayed radial head excision following a Mason type II – IV fracture. The 21 individuals with a Mason type IV fracture seemed to have a trend towards a higher proportion of unsatisfied individuals when compared with a Mason type I - III fracture. Although the majority still had an acceptable outcome, an impaired flexion and extension, a higher prevalence of radiographic degenerative changes but no higher prevalence of elbow OA, and none had experienced recurrent elbow dislocations.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Strålbensfrakturer i armbågsleden



I denna avhandling har jag försökt kartlägga hur det går för individer som drabbats av ett benbrott i anslutning till armbågen. I underarmen finns två ben, strålbenet och armbågsbenet. Strålbenets övre del ledar dels mot överarmsbenet men också mot armbågsbenet. När en person ramlar med utsträckt arm finns det risk att det uppstår ett benbrott eller en spricka i strålbenshuvudet eller i strålbenets hals. Benbrott i strålbenshuvudet indelas ofta i olika typer enligt en klassifikation presenterad av Mason, typ I – IV, var god se figur 2.



Benbrott typ Mason I innebär en spricka genom ledhuvudet med ringa felställning. För att ett benbrott ska klassificeras som Mason typ II får ledhuvudet bara ha en lös benbit med en felställning som är mer än 2 mm eller så kan brottet engagera mer än 1/3 av ledytan. Mason typ III är ett benbrott i strålbenshuvudet som består av mer än en benbit, alltså ett splittrat benbrott. Mason typ IV innehåller någon av tidigare nämnda benbrott (Mason typ I – III) samt att armbågen hoppat ur led i samband med olyckan. Benbrott på strålbenshuvudet är vanliga men handläggningen av dem har inte varit enhetlig. Detta beror troligtvis på att man tidigare inte har följt upp dessa patienter under en längre tid och inte heller granskat vilken behandling dessa patienter erhållit.



Det finns även ett flertal tillstånd där ett benbrott av strålbenshuvudet ingår som delfenomen men där dessutom andra skador ingår. Som exempel kan nämnas en ledbandsskada i handleden och hela det stora membranet eller ledbandet som förbinder underarmsbenet och strålbenet, en så kallad Essex–Lopresti skada. Man kan även ha andra benbrott på överarmsbenet i armbågsleden eller på underarmsbenet i kombination med strålbenshuvud eller halsskada. Dessa skador kan vare sig klassificeras eller behandlas som rena Mason-skador.



I denna avhandling har vi studerat ett stort antal benbrott i anslutning till armbågen. Under åren 1969–1979 fann vi att 2965 armbågsbrott fanns registrerade vid Universitetssjukhuset MAS, röntgenarkiv. Av dessa benbrott hade 756 individer benbrott på strålbenshuvudet eller dess hals. När alla dessa benbrott klassats enligt Mason klassifikation fann vi 480 stycken benbrott (64 %) av Mason typ I, 222 stycken (29 %) av Mason typ II, 36 stycken (5 %) av Mason typ III och 18 stycken (2 %) av Mason typ IV.



Denna avhandling består av fem olika delarbeten. I det första delarbetet tittade vi på hur det gått för de 32 individer som hade ett felställt benbrott av Mason typ I. Dessa individer undersöktes i genomsnitt 21 år (mellan 15-33 år) efter skadan. De fick svara på ett frågeformulär och de undersöktes på mottagningen med avseende på rörligheten i armbågen, underarmen och handleden. Muskelstyrkan i handen kontrollerades med hjälp av ett speciellt mätinstrument (Vigorimeter). I samtliga tester användes den friska armen som en kontroll. Dessutom röntgades patienterna i båda armbågarna och i vissa fall också båda handlederna. Röntgenbilderna bedömdes av en röntgenläkare med avseende på eventuella förslitningsförändringar. På röntgenbilderna mättes även strålbenshuvudets storlek samt en eventuell förkortning av strålbenet invid handleden. Tjugonio av de 32 individerna hade inga som helst besvär från armbågen eller handen, medan tre stycken hade periodvisa besvär när de ansträngde sin armbåge. Alla hade full rörlighet jämfört med den oskadade sidan. Av de 27 som röntgenundersöktes hade 23 stycken (85 %) förslitningsförändringar i den skadade armbågen. I den friska armbågen fann man förslitningsförändringar endast hos en av de 27 undersökta (4 %). Ingen hade dock någon allvarlig broskförslitning. Sammanfattningsvis kan man säga att ett benbrott av Mason typ I har en god prognos. Dessa benbrott bör behandlas med full rörlighetsträning så fort smärtan släpper.



I det andra delarbetet undersöktes personer som fått ett armbågsbrott under barndomen (yngre än 16 år). Samma utgångsmaterial som i arbete ett användes men nu tittade vi bara på benbrott av typen Mason typ II och III. Vi fann 24 barn med en genomsnittsålder på 11 år (spridning 5-16 år). Uppföljningstiden var i genomsnitt 19 år (spridning 14-25 år) Två av barnen exkluderades eftersom de blivit opererade med en operationsmetod där delar eller hela ledhuvudet tagits bort. Bland de övriga barnen har åtta behandlats med ett mjukt förband eller en mitella, åtta stycken fick enbart gips under i genomsnitt 2,4 veckor, tre stycken opererades med stiftning av benbrottet plus gips. Hos tre av barnen hade benbrottet endast lagts på plats utan att stift använts. De gipsades sedan under 2,8 veckor. Av de 22 barnen märkte 19 ingen skillnad mellan den tidigare brutna armbågen och den friska armbågen. Tre av barnen hade idag vissa besvär att lyfta tyngre saker eller att anstränga armbågen. Böjningen var lite försämrad i den tidigare skadade armbågen. Denna försämring hade dock inte större betydelse i det dagliga livet. Sammanfattningsvis kan man säga att barn med benbrott typ Mason II och III som behandlats enligt ovan har en god prognos upp till 19 år efter olyckstillfället.



Det tredje delarbetet behandlar benbrott typ Mason II – III hos vuxna som fortfarande bor kvar i Malmö. Vi hittade och undersökte 100 individer (70 kvinnor och 30 män) med en genomsnittsålder på 47 år (spridning 18-73 år). Fyrtiofyra hade behandlats med omedelbar rörelseträning efter att smärtan släppt, 34 stycken behandlades med endast gips i genomsnitt 2 veckor, 19 stycken behandlades med borttagande av strålbenets ledhuvud och i ett fall syddes de trasiga inre sidoledbandet i armbågen. Nio individer blev opererade i ett senare skede med borttagande av hela strålbenshuvudet. Den genomsnittliga väntetider för denna operation var från skadetillfället räknat 13 månader (spridning 2-41 månader). Av dessa 100 individer hade 77 inga som helst besvär från den tidigare skadade armbågen, 21 hade smärtor vid tyngre lyft men saknade smärta vid vanlig aktivitet och två hade dagliga smärtor samt vilovärk. Tolv individer hade en inskränkt rörlighet vid böjning och sträckning i armbågen samt en inskränkning av rotationen i underarmen. Sammanfattningsvis fann vi att de flesta personerna med en Mason typ II eller III-skada hade en god prognos. Detta gällde även de invidiver där strålbenshuvudet hade tagits bort. De individer vars strålbenshuvud tagits bort vid ett senare tillfälle var något sämre än de individer som opererats direkt efter skadan (7 av 19 hade symtom).



Detta ledde fram till det fjärde delarbetet där vi studerade om det fanns någon skillnad mellan individer där man tagit bort strålbenshuvudet direkt i anslutning till skadan eller om man väntat ett antal månader. I detta arbete identifierade vi 131 individer som fått sitt strålbenshuvud borttagit under perioden 1970-1990. Vid efterundersökningen, som i genomsnitt gjordes 18 år efter olyckan (spridning 11-33 år) hade 41 individer avlidit, 26 hade flyttat från Malmöregionen, två hade utvecklat demens och ytterligare en ville ej deltaga i efterundersökningen. 61 individer återstod och av dessa var 31 kvinnor och 30 män (Mason typ II i 39 fall, typ III i 10 fall och typ IV i 12 fall). Fyrtiotre individer hade opererats med borttagande av strålbenshuvudet i samband med skadan och 18 individer fick ledhuvudet borttaget i ett senare skede, detta gjordes i genomsnitt 5 månader efter olyckan (spridning 1-238 månader). Vid uppföljningen var 28 individer besvärsfria. Hos 27 individer fann man lättare besvär, d v s ej dagliga smärtor men smärta vid tyngre lyft. Dagliga kvarstående besvär fanns hos sex individer. Av dessa sex med daglig smärta hade fyra opererats direkt och två opererats mer än en månad efter olyckan. Hos dessa sex var böjningen och sträckningen i armbågen samt rotationen i underarmen något sämre. Det fanns även en tendens till en ökad vinkelfelställning i armbågsleden, d v s underarmen hade en tendens att vika sig utåt. Vi fann dock ingen skillnad mellan individer som opererats direkt efter olyckan eller hos de som opererats i ett senare skede. Hos de individer som hade avsevärda kvarstående besvär i samband med uppföljningen dominerade individerna men benbrott av typ Mason IV. Resultaten i delarbete IV fick oss att fundera över hur det går för individer med ett benbrott av typ Mason IV.



I det femte delarbetet tittade vi därför på individer som drabbats av en urledvridning av armbågen samtidigt med ett benbrott på strålbenets ledhuvud eller dess hals (Mason typ IV). I detta arbete undersöktes 21 individer. Femton av dessa hade varit med om ett lågenergivåld och sex hade varit med om ett högenergivåld vid olyckstillfället. Sju individer (33 %) hade inga som helst besvär medan 11 (52 %) hade periodvisa besvär. De periodvisa besvären bestod av smärta vid tynger lyft men ej någon större smärtproblematik i det dagliga livet. Tre individer rapporterades ha stora och uttalade besvär inkluderande vilovärk. Hos dessa tre individer var rörelseomfånget försämrat både vad gäller böjningen och sträckningen i armbågen. Vidare fann man vid röntgen mer uttalade förslitningsförändringar i den skadade armbågen och även en förkortning av strålbenet. Trots att 14% av individerna upplevde sin skadade armbåge som mycket sämre visade undersökningen att individer med en så allvarlig skada som en urledvridning av armbågsleden, samtidigt med ett benbrott på strålbenshuvudet, hade en relativt god prognos.

• author: Herbertsson, Pär
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Wallensten, Richard
• organization: Department of Clinical Sciences, Malmö
• publishing date: 2004
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Cancer and Oncology
• keywords: General pathology, Elbow dislocation, Radial neck, Radial head, Fracture, Long-term, pathological anatomy, Patologi (allmän), patologisk anatomi
• pages: 120 pages
• defense location: May 19, 2004
• defense date: 2004-05-19 10:15:00
• ISBN: 91-631-5190-1
• language: English
• LU publication?: yes
• additional info: Article: I. Displaced Mason Type I Fractures of the Radial Head and Neck in Adults – a 15 – 33 Year Follow-up.Pär Herbertsson, Per Olof Josefsson, Ralph Hasserius, Caroline Karlsson, Jack Besjakov and Magnus K. KarlssonAccepted for publication in Journal of Shoulder & Elbow. 2003. Article: II. Fracture of the Radial Head and Neck of Mason Types II and III During Growth: a 14 -25 Year Follow-up.Johan Malmvik, Pär Herbertsson, Per Olof Josefsson, Ralph Hasserius, Jack Besjakov and Magnus K. KarlssonJournal of Pediatric Orthopaedics B 2003, 12: 63 – 68. Article: III. Uncomplicated Mason Type II and III Fractures of The Radial Head and Neck in Adults.Pär Herbertsson, Per Olof Josefsson, Ralph Hasserius, Caroline Karlsson, Jack Besjakov and Magnus K. KarlssonJournal Bone Joint Surg (Am) 2004, March; 86: 569-574 Article: IV. Fractures of the Radial Head and Neck Treated with Early or Delayed Radial Head Excision - a 11 – 33 Year Follow-up of 61 Patients.Pär Herbertsson, Per Olof Josefsson, Ralph Hasserius, JackBesjakov, Fredrik Nyqvist and Magnus K. Karlsson.Accepted for publication in Journal Bone Joint Surg (Am).2004. Article: V. Mason Type IV Fractures of the Elbow – an up to 46 Year Follow-up of 21 Cases.Pär Herbertsson, Per Olof Josefsson, Ralph Hasserius, Jack Besjakov, Fredrik Nyqvist and Magnus K. Karlsson The information about affiliations in this record was updated in December 2015. The record was previously connected to the following departments: Experimental Pathology (013031100), Reconstructive Surgery (013240300)
• id: f4e6132e-cf28-488f-82dd-6d4c94d26ad0 (old id 467028)
• date added to LUP: 2016-04-04 11:20:55
• date last changed: 2018-11-21 21:04:15