HIV-1, HIV-2 and other Sexually Transmitted Infections in Guinea-Bissau, West Africa

Abstract

HIV-1 is dominating the global HIV pandemic, while HIV-2 is mainly confined to West Africa. The highest HIV-2 prevalence figures have been reported from Guinea-Bissau. While HIV-1 infection almost invariably leads to progressive immune dysfunction and AIDS, HIV-2 infection is characterised by a smaller proportion of individuals with disease progression to AIDS.

In order to monitor the long-term epidemiological trends of HIV-1 and HIV-2, we performed sentinel studies among pregnant women and followed a cohort of police officers. During the period 1987 to 2004, HIV-2 prevalence declined from 8.3% to 1.5% in pregnant women and during 1990 to 2007, HIV-2 prevalence declined from 13.4% to 6.2% among police officers. We examined specifically if the civil war 1998 – 1999 had any impact on the HIV epidemic in Guinea-Bissau and found that HIV-1 prevalence among pregnant women increased sharply to 5.2% after the conflict but then stabilised around 5%. Among the police officers the HIV-1 prevalence pattern was the same. Also HIV-1 incidence peaked during and shortly after the conflict, but later stabilised at lower levels. Thus we noticed a short-term effect exerted by the war but we did not see any evidence of long-term effects that could be explained by the conflict.

We examined the natural course of HIV-2 infection in seroincident individuals after 20 years of follow-up in the police cohort. As expected, median survival time and disease progression time to AIDS was longer and the CD4+ T cell decline rate was lower compared with HIV-1 infection. There was no significant difference compared with HIV-2 seroprevalent individuals, indicating that earlier studies of HIV-2 seroprevalent individuals were quite representative for HIV-2 infection in general. According to our data, a majority of HIV-2-infected individuals, if followed over longer time, will probably progress to immunodeficiency and clinical disease. Early loss of CD4+ T cells correlated to outcome, just as in HIV-1 infection. We also investigated the difference in disease course in seroincident HIV-1 infection and the influence of contemporaneous HIV-2 infection. The median time of progression to AIDS was 53% longer in dual HIV-1 and HIV-2 infection than in HIV-1 single infection and the difference was more pronounced in the individuals with a recorded HIV-2 infection preceding seroconversion to HIV-1. The epidemiological results correlated to higher CD4+ T cell counts and lower genetic HIV-1 diversity among the dually infected individuals compared with the HIV-1 single-infected. Finally, we investigated the prevalence of other STIs in women with urogenital problems and found high prevalence of several STIs. The most prevalent were Trichomonas vaginalis (20.4%) and Chlamydia trachomatis (12.6%). Infections with Herpes Simplex Virus type 2 and Mycoplasma genitalium were associated with HIV positivity.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Humant immunbristvirus (HIV) orsakar förvärvat immunbristtillstånd (AIDS). HIV/AIDS-epidemin har hittills innefattat över 60 miljoner människor som har infekterats och över 30 miljoner av dessa har avlidit i AIDS. HIV-infektion smittar via blod, sexuellt och från mor till barn vid graviditet eller via bröstmjölk. Vid infektion infogas virusets arvsmassa i den infekterade personens, vilket gör infektionen kronisk. De främsta målcellerna för HIV är en typ av vita blodkroppar, T-hjälpar-cellerna (CD4+-celler). Genom ett gradvis nedbrytande av dessa försvagas den infekterades motståndskraft mot andra sjukdomar och tumörer. HIV föreligger i två varianter – HIV-1 som är globalt förekommande och HIV-2 som huvudsakligen finns i Västafrika och i länder med historiska band dit, framförallt Portugal och Frankrike. Guinea-Bissau har haft de högsta nivåerna av HIV-2-infektion i världen, men förekomsten har varit i sjunkande medan HIV-1-infektion har ökat. HIV-1 leder vanligtvis till AIDS och död inom 10 års tid medan HIV-2 är mindre aggressivt och man har tidigare ansett att endast ca 25-30% leder till AIDS. HIV-2 smittar också i mindre utsträckning än HIV-1. Det har tidigare spekulerats i om HIV-2-infektion kan skydda mot HIV-1-infektion eller fördröja sjukdomsutveckling vid samtidig infektion. Vi har undersökt olika grupper i Guinea-Bissau – gravida kvinnor som sedan 1987 anonymt har provtagits i samband med förlossning, kvinnor som har sökt hälsovård på grund av underlivsbesvär samt en stor grupp poliser. Därmed har vi kunnat följa trender av HIV-1 och HIV-2-förekomst i Guinea-Bissau och hos poliserna även kunnat följa hur många som efter hand har blivit nysmittade av HIV och hur många som har insjuknat i AIDS och avlidit.

Resultaten av våra studier visar att HIV-2-förekomsten stadigt har sjunkit sedan 80-talet och att HIV-1 under senare hälften av 90-talet passerade HIV-2 som den vanligast förekommande typen, resultat som även har påvisats i andra studiepopulationer i landet. Vi såg att det inbördeskrig som förelåg i Guinea-Bissaau 1998-1999 bidrog till en kraftig ökning av HIV-1-förekomst, både hos gravida kvinnor och poliser och bland poliserna kunde vi även konstatera att antalet nyinfekterade ökade markant under och strax efter kriget. Den kraftiga ökningen av HIV-1-infektion var dock inte varaktig utan efter kriget lade sig förekomsten på en jämnt högre nivå i båda grupperna.

De flesta undersökningar av HIV-2 har utgått från individer som redan har varit HIV-2-positiva redan vid studiens begynnelse, där man inte har känt till hur länge personerna har varit smittade. I gruppen av poliser kunde vi genom upprepade undersökningar av alla deltagare fastställa ungefärliga datum för infektionerna och sedan undersöka sjukdomsförloppet hos HIV-2 jämfört med HIV-1. Vi såg då att en något större andel av HIV-2-infekterade individer utvecklade klinisk AIDS (ca 50%) än vad man tidigare trott. Det tog dock nästan dubbelt så lång tid, i medeltal 15 år jämfört med 8,9 år hos HIV-1-positiva individer. Vi såg också en klar koppling mellan tidig förlust av T-hjälparceller och sjukdomsutveckling vilket visar att skeenden tidigt i infektionsförloppet är av betydelse för fortsatt prognos, precis som vid HIV-1-infektion.

Hos individer med HIV-1 och HIV-2 dubbelinfektion såg vi att samtidig HIV-2-infektion verkar skydda mot sjukdomsutveckling av HIV-1, men vi kunde endast klarlägga det i de fall HIV-2-infektion hade förelegat före HIV-1-infektionen inträffade. De kliniska resultaten stämde överens med molekylära studier där vi såg tecken till att nybildning av HIV-1 hämmades i närvaro av HIV-2. Ytterligare insikter i orsakerna till HIV-2:s dämpande inverkan på HIV-1-infektion är viktig för att kunna dra slutsatser som kan användas för framtagande av terapeutiska vacciner som skulle kunna förhindra sjukdomsutveckling hos HIV-1 positiva personer.

Vi undersökte förekomst av andra sexuellt överförbara infektioner förutom HIV. Vi såg höga nivåer av bland annat Trikomonas, herpes- och klamydia-infektion, men låga nivåer av bland annat gonorré och syfilis. HIV-positivitet var kopplad till herpes och Mycoplasma genitalium-infektion.

Inför framtiden är det viktigt att fortsätta övervaka trenderna i epidemierna av HIV-1 och HIV-2, framförallt för att snabbt upptäcka om HIV-1-spridning ökar. Det är av betydelse att sätta upp bättre övervakning av sexuellt överförbara infektioner för att kunna behandla dem korrekt och därmed även förhindra HIV-spridning. Våra resultat visar att även om HIV-2 utvecklar sjukdom i mindre utsträckning än HIV-1 så är det i större utsträckning än tidigare känt och vår förhoppning är att vaksamheten för sjukdom och insättning av antiretroviral terapi kommer att ökas för den här gruppen. I framtiden skulle det vara av värde att få till stånd rutinmässig virusmätning av HIV-2 så att behandling av HIV-2 infektion lättare skulle kunna utvärderas, framförallt då HIV-2-infektion regelmässigt svarar långsammare på antiretroviral behandling än HIV-1. Den största utmaningen avseende HIV-epidemin i Guinea-Bissau är att sätta in tillräckligt stor andel patienter på antiretroviral behandling och att hälsovårdssystemet ska klara av att erbjuda den ökande mängden personer fortsatt behandling.

• author: Månsson, Fredrik
• supervisor: Hans Norrgren; Marianne Jansson
• opponent: Associate Professor Schim van der Loeff, Maarten, Cluster of Infectious Diseases, Public Health Service of Amsterdam, Amsterdam, the Netherlands
• organization: Infectious Diseases Research Unit (research group); EpiHealth: Epidemiology for Health
• publishing date: 2012
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Clinical Medicine
• keywords: HIV-1 HIV-2 Sexually Transmitted Infections Conflict Guinea-Bissau West Africa
• in: Lund University Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series
• volume: 2012:20
• pages: 236 pages
• defense location: Medicinens Aula, Ingång 35, SUS Malmö
• defense date: 2012-03-09 13:00:00
• ISSN: 1652-8220
• ISBN: 978-91-86871-82-6
• language: English
• LU publication?: yes
• id: 4a5e0ad3-c1f0-4f30-b3be-a6b2df6369b6 (old id 3167642)
• date added to LUP: 2016-04-01 13:22:58
• date last changed: 2019-05-22 00:00:05