Tilläggsskatten och normgivningsmakten – Om tilläggsskattelagen, redovisningen och det skatterättsliga föreskriftskravet

Abstract (Swedish)

I början av 2024 trädde lagen (2023:875) om tilläggsskatt (TSL) i kraft, resultatet av mångårigt samarbete inom OECD och EU för att motverka skattebaserodering och vinstförflyttning. Regelverket är omfattande, komplext och till stor del baserat på internationell koncernredovisning. Eftersom koncernredovisningsstandarder inte regleras i lag, väcker redovisningens roll i tilläggsskattelagen frågor om lagens förenlighet med det skatterättsliga föreskriftskravet.

Denna uppsats är en rättsdogmatisk studie av tilläggsskattelagens förenlighet med föreskriftskravet. I detta syfte besvaras följande delfrågor: vad innebär det skatterättsliga föreskriftskravet, vilken är redovisningens roll i TSL, vilka redovisningsnormer pekas ut i TSL och vad har dessa normer för status i svensk rätt? Undersökningen visar att föreskriftskravet är ett delegeringsförbud, ett formkrav och en rättssäkerhetsgaranti. Konstitutionell praxis om inkomstskattelagen tillåter ett visst samband mellan redovisning och inkomstbeskattning. Denna praxis är dock endast delvis tillämplig på TSL. Redovisningens roll i TSL är som central beräkningsgrund, med påverkan på skattens tillämpningsområde, periodisering, omfång, fördelning och skattesats. Vilken redovisning som används i tilläggsskatteberäkningen beror främst på moderbolagets koncernredovisningsprinciper. Inom EU är det oftast IFRS antaget av EU. Om koncernens moderbolag har hemvist utanför EU kan också andra principer aktualiseras, exv. IFRS antaget av IASB eller US GAAP. I vissa fall kan nationell tilläggsskatt beräknas enligt svenska standarder som RFR 2 och K3. Dessa redovisningsnormer har olika status i svensk rätt, men ingen av dem regleras genom lag.

TSL:s struktur, med dynamiska hänvisningar till redovisningsstandarder utan lagform, innebär att riksdagen har lämnat ifrån sig normgivningsmakt över de delar av tilläggsskatten som påverkas av redovisningen. Att tilläggsskatten kan påverkas av andra organ än riksdagen bör ses som delegering. Eftersom föreskriftskravet förbjuder delegering på skatteområdet är slutsatsen att tilläggsskattelagen är oförenlig med det skatterättsliga föreskriftskravet.

Abstract (Spanish)

A principios del 2024, entró en vigor la ley sueca del impuesto complementario (lagen (2023:875) om tilläggsskatt, LIC), el resultado de una extensa cooperación dentro de la OCDE y de la UE para evitar la erosión de la base imponible y el traslado de beneficios. Esta regulación se basa en gran parte en normas de contabilidad financiera, las cuales no son reguladas mediante ley. La función de la contabilidad financiera en la LIC pone en duda, por tanto, la compatibilidad de la LIC con el principio constitucional de reserva de ley en materia tributaria.

El presente trabajo es un estudio dogmático-jurídico de la compatibilidad de la LIC con el principio de reserva de ley en materia tributaria. A este fin, se contestan las siguientes preguntas: ¿qué significa la reserva de ley en materia tributaria?, ¿cuál es la función de la contabilidad en la LIC? y ¿qué normas de contabilidad son aplicables en el cálculo del impuesto complementario y cuál es su estatus en el ordenamiento sueco? El estudio muestra que la reserva de ley en materia tributaria es una prohibición de delegación, un requisito de forma y una garantía de legalidad. La jurisprudencia constitucional permite cierta conexión material entre la contabilidad financiera y el impuesto sobre la renta. Sin embargo, esta jurisprudencia es solo parcialmente aplicable a la LIC. La función de la contabilidad en la LIC es como base de cálculo del impuesto, afectando su ámbito de aplicación, su periodificación, su base imponible, su reparto y su tarifa. Las normas de contabilidad utilizadas para calcular el impuesto son principalmente aquellas aplicadas por la entidad matriz. Dentro de la UE, estas suelen ser Normas internacionales de información financiera (NIIF) adoptadas por la UE. Si la entidad matriz radica fuera de la UE, pueden utilizarse por ejemplo NIIF adoptadas por IASB o US GAAP. En algunos casos pueden ser utilizadas normas suecas como RFR 2 y K3. El estatus de estas normas varía, pero sin embargo, ninguna tiene forma de ley.

La estructura de la LIC, con referencias dinámicas a normas de contabilidad, significa que el parlamento ha cedido parte de su potestad normativa sobre el impuesto. El hecho de que otros entes puedan afectar la aplicación del impuesto debe considerarse como delegación. Dado que la reserva de ley prohíbe la delegación en materia tributaria, el resultado del estudio es que la LIC es incompatible con el principio de reserva de ley en materia tributaria.

• author: Frank-Waisman, Katja
• supervisor: Peter Nilsson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: The Top-up Tax and Regulatory Power – On the Top-up Tax Law, Financial Reporting and the Requirement of Legislation in Matters of Taxation
• course: JURM02 20261
• year: 2026
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: finansrätt (en. fiscal law), statsrätt, föreskriftskrav, tilläggsskatt, redovisning
• language: Swedish
• id: 9226865
• date added to LUP: 2026-06-10 09:41:28
• date last changed: 2026-06-10 09:41:28