Making Blue Carbon : Coastal Ecosystems at the Science-Policy Interface

Abstract

Climate change is a growing threat to mankind. The message from the scientific community is clear: we need to act fast and profoundly. The political response has, however, been slow. The likelihood that we will be able to meet our political climate goals only by reducing emissions is slim. Meanwhile is the interest around ways to capture carbon dioxide that has already been emitted on the rise. In addition to technical solutions currently being tested, ecosystems can be used in a similar vein. Most attention has been on forests. In this thesis I look at a less well-known way to mitigate climate change, namely to utilise the ability of coastal ecosystems, such as mangrove forests, salt marshes and seagrass meadows, to sequester and store carbon, or to protect existing ecosystems to avoid emissions. The political interest in this so called “Blue Carbon” has increased over the past decade, and it is now governed through, inter alia, national carbon inventories and carbon markets. More specifically, in this thesis I explore the “making of” Blue Carbon – how the carbon associated with coastal ecosystems is made knowable and governable in the context of climate change mitigation at the global level. Informed by social and environmental science, I draw on a range of methods, including participatory observations at the United Nations climate change negotiations, interviews with experts, and qualitative document analysis, to present new perspectives on Blue Carbon and how it is governed.
To understand the making of Blue Carbon it is, I argue, necessary to situate it in relation to broader processes within and related to climate science and policy. I identify three logics of the climate regime – the global, scientific and neoliberal logics – that I find useful for this purpose. I describe how these logics are articulated and reproduced in material, institutional, and discursive dimensions of the climate regime. I find that science, and more precisely a specific type of science, plays a particularly important role in the making of Blue Carbon, and in the context of climate policy generally. In the context of coastal ecosystems, science is needed to know the size of carbon stocks, which in turn is the foundation for creating policy mechanisms. I show that the making of Blue Carbon is indeed rendering coastal ecosystems governable in the context of climate change, which in turn opens the door for new governance mechanisms and funding sources. However, my study also reveals the complexities around measuring carbon in these ecosystems, and the challenges associated with collapsing something as dynamic as an ecosystem into a standardised protocol. This in turn raises questions regarding the possibility to address important uncertainties embedded in the making of Blue Carbon, not least given that these ecosystems are also vulnerable to the effects of climate change. There is a risk that an exaggerated focus on carbon services makes other values invisible, which could lead to a devaluation of these important ecosystems. There is also a risk of creating competition between ecosystems, with negative consequences for their management and wellbeing. I argue that these risks merit further consideration. A broader, more diverse, and more inclusive approach to knowledge-making in this context could be a first step, not least to be able to bring forward alternative ways of governing coastal ecosystems, or make more of the alternatives that already exist, depending on the desired outcome.

Abstract (Swedish)

Klimatkrisen framstår mer och mer som det största hot människan någonsin ställts inför. Även om det politiska svaret kan beskrivas som avvaktande, pågår arbete för att på olika sätt minska klimatförändringarnas effekter, och hantera de risker vi kommer att ställas inför. Världssamfundet är enigt. Den globala medeltemperaturen bör inte öka med mer än 2 grader, och helst inte mer än 1,5 grader, jämfört med förindustriella nivåer. Riskerna med att överskrida 2-graders uppvärmning anses helt enkelt vara för stora. Problemet är att vi redan har släppt ut så stora mängder växthusgaser att det målet kommer att bli mycket svårt att nå enbart genom att vi minskar våra utsläpp, eftersom vi då hade behövt minska utsläppen radikalt och mycket snart. Det ser alltså ut som att vi, på ett eller annat sätt, även kommer att behöva ta hand om en del av de utsläpp som vi redan har orsakat. Det kanske mest uppmärksammade svaret på det här problemet handlar om att genom tekniska innovationer fånga in koldioxid som sedan lagras någonstans där den förhoppningsvis kommer att stanna kvar under en lång tid framöver, till exempel långt ner under jordens yta, eller på havets botten. Dessa innovationer har dock inte testats storskaligt och det är därför svårt att avgöra om de verkligen är ett alternativ för framtiden. Ett annat uppmärksammat svar handlar om massplantering av träd. Plantering av träd har samhället lång erfarenhet av, men med en ökande världspopulation och därmed ett ökat behov av mark för matproduktion, råder det delade uppfattningar kring hur stor potential den här åtgärden har.
I den här avhandlingen tittar jag närmare på en mer okänd åtgärd, nämligen att använda sig av kustnära ekosystem, så som mangroveskogar, sjögräs och kustnära våtmarker för att fånga och lagra kol – antingen genom att plantera eller återställa dessa ekosystem för att fånga in koldioxid, eller genom att skydda existerande system. Kustnära ekosystem är nämligen hotade av mänsklig aktivitet, inte minst klimatförändringarna. Genom att skydda befintliga ekosystem förhindrar vi att det kol som de redan har bundits, frigörs. Kol som fångas, lagras och/eller skyddas i kustnära ekosystem för klimatets skull kallas för ”blått kol”.
Att använda kustnära ekosystem för att mildra negativa klimateffekter har diskuterats internationellt de senaste tio åren. Från att ha varit en marginaliserad fråga har nu många länder skrivit in skydd eller förstärkning av blått kol i sina nationella klimatstrategier. Länder som USA, Australien och Förenade Arabemiraten ligger i framkant. Det pågår även satsningar på marknadsåtgärder – både på den privata (”fria”) marknaden och den reglerade (statligt styrda). Redan idag går det att på den privata marknaden klimatkompensera utsläpp genom satsningar på mangroveprojekt.
Människan har alltid levt i och av naturen, och vi har länge styrt och reglerat naturen på olika sätt. Kustnära ekosystem är inte heller dem nya som politiska objekt, men de är alltså relativt nya i klimatpolitiken. Tidigare styrdes de politiskt främst genom olika typer av skydd av marina områden, eller sammankopplade med de varor som de producerar, så som fisk och timmer. Många människor bor och lever vid och av våra kustområden, och de är värdefulla på många sätt. Det är lätt därför att tilltalas av idén att kunna skydda eller förstärka dessa viktiga ekosystem, och samtidigt göra något som är bra för klimatet. För marknadsaktörer finns det även inkomstmöjligheter.
Min undersökning visar att introduktionen av kustnära ekosystem till klimat-politiken öppnade dörrarna till nya politiska redskap och åtgärder, och ny finansiering, som potentiellt skulle kunna leda till minskad påverkan på klimatet och skydd av ekosystem och biologisk mångfald. En viktig faktor för att förstå introduktionen av kustnära ekosystem till klimatpolitiken är den roll som vetenskapen har spelat – inte minst gällande möjligheten att mäta kol i de här ekosystemen. För att kunna hantera dessa ekosystem som klimatpolitiska objekt behöver de vara mätbara och jämförbara på sätt som klimatpolitiken och/eller marknaden förstår. För att i sin tur förstå den roll som vetenskapen har spelat har jag förutom att studera kustnära ekosystem, även studerat vetenskapens roll i klimatpolitiken mer generellt. De övergripande resultaten visar att vetenskapen ständigt behöver profilera sig gentemot politiken. Vetenskapens roll i det här sammanhanget är ofta att informera politiken, men samtidigt får inte relationen bli för tät för då förlorar vetenskapen trovärdighet. Den här balansgången är svår och krokig, och mer komplex än idén om en tydlig gräns mellan politik och vetenskap gör sken av. Den här komplexiteten är inte i sig problematisk, men riskerar att bli det om politiska diskussioner osynliggörs. Huvudslutsatsen jag drar av mina studier är att den här risken potentiellt hade kunnat minskas genom en mer inkluderande process med fler aktörer och olika typer av kunskap, istället för att begränsa debatten till en mellan en viss typ av vetenskap och beslutsfattande. Det hade dessutom kunnat minska bördan för vetenskapen, och öka det demokratiska inflytandet i processen.
De möjligheter som klimatpolitiken har öppnat upp för kustnära ekosystem som politiska objekt åtföljs av ett antal risker. Huvudriskerna har att göra med att ett fokus på kustnära ekosystems potential som kolsänka, och (monetär) värdering av dessa ekosystem utifrån hur bra de är på att fånga och lagra kol riskerar att osynliggöra andra, minst lika viktiga, värden. Till exempel går ett fokus på kol inte nödvändigtvis hand i hand med skydd av biologisk mångfald – om huvudfokus är att fånga kol, vad är det som säger att vi inte prioriterar monokulturer med den art som är bäst på att fånga kol, och inte mångfald? De mätmetoder av blått kol som finns är dessutom osäkra, inte minst som en oundviklig konsekvens av att ekosystem är dynamiska och inte med lätthet passar in i standardiserade mätprotokoll. Att minska dessa osäkerheter är svårt eftersom undersökningarna är resurskrävande. Det gör att det finns en överhängande risk att mätningarna överskattar eller underskattar kolfördelarna. Om vi skapar ett system där värdet av ett ekosystem mäts i kol, betyder en underskattning av ekosystemets värde i kol, en undervärdering av hela ekosystemets värde. En överskattning å andra sidan riskerar att göra att vi tror att vi har utrymme att släppa ut mer växthusgaser än vad vi egentligen har. Problematiken ökar av att kustnära ekosystem är känsliga för klimatförändringar. I värsta fall riskerar vi att skapa ett system som systematiskt överskattar kustnära ekosystems kolfördelar, vilket i sin tur leder till ökade utsläpp.
Det råder ingen tvekan kring att kustnära ekosystem är ovärderliga. Däremot är det inte säkert att det bästa sättet att skydda dem är genom att fokusera på deras roll i kolcykeln. Det finns dock alternativ. Förutom de åtgärder som redan nämnts återfinns satsningar på kustnära ekosystem även inom klimatanpassningssektorn. Kustnära ekosystem skyddar kusten på många sätt. Genom att lägga fokus där istället stannar frågan inom klimatpolitiken, men åtgärderna värderas inte baserat på osäkra mätningar av kol. De fördelar för klimatet som bevarande och (åter)plantering av kustnära ekosystem medför får vi ta del av ändå, men de konkurrerar inte med andra åtgärder för att mildra klimatförändringarnas effekter. I ett bredare perspektiv är det viktigt att inte blanda ihop åtgärder för att mildra klimateffekter, och slutgiltiga lösningar på hela klimatfrågan. Hur mycket sjögräs eller hur många träd vi än planterar kommer vi inte kunna lösa klimatfrågan utan att också hantera utsläppskällorna.

• author: Thoni, Terese
• supervisor: Markku Rummukainen; Johannes Stripple
• opponent: Associate Professor Blok, Anders, University of Copenhagen, Denmark
• organization: BECC: Biodiversity and Ecosystem services in a Changing Climate; MERGE: ModElling the Regional and Global Earth system; Centre for Environmental and Climate Science (CEC)
• publishing date: 2019-09
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Environmental Sciences
• keywords: climate change, UNFCCC, science-policy interface, Blue Carbon, coastal ecosystems, klimatförändringarna, kustnära ekosystem, blått kol, relationen mellan vetenskap och politik, UNFCCC
• in: Doctoral Theses Published in Environmental Science
• issue: 30
• pages: 291 pages
• defense location: The Blue Hall, The Ecology Building, Sölvegatan 37, Lund
• defense date: 2019-10-18 09:15:00
• ISBN: 978-91-7895-281-6
• ISBN: 978-91-7895-280-9
• project: The Role of Science in International Climate Change Negotiations: Pedal or Break?
• language: English
• LU publication?: yes
• id: 21bbd767-3bd6-435d-8276-4f9878a7bd47
• date added to LUP: 2019-09-19 12:38:24
• date last changed: 2023-11-14 08:43:23