Kyrkan som sakrament. Henri de Lubacs fundamentalecklesiologi.

Abstract

The thesis provides a discussion of the ecclesiology of the French Roman-Catholic theologian Henri de Lubac SJ (1896-1991) by showing how this is determined by his method of fundamental theology. I establish the term ?fundamental ecclesiology? for this inter-dependance of form and content, subject and object in theology; this is why his ecclesiology is sacramental in structure. I primarily use texts from the period between 1930-1950, most important de Lubac's ?Catholicisme? 1938.



de Lubac's thought is a theology of spirituality, involving the subject/the theologian. He is developing three ?lines? in his theology: a vertical (transcendence), a diacronic (history-eternity), a corporate (universal-individual) line. They all start from the center, at the meeting-point of the three lines, where the paradox within each line is modified by those of the others.



de Lubac's Fundamental Theology begins in the givenness of revelation and of the church, thus turning the traditional apologetics of ?demonstratio? upside down. It stands out as the theological pre-supposition to the philosophical method of immanence of Maurice Blondel, and it differs from the method of Karl Rahner. For de Lubac ?intellection? is a majeutic process, integrating a level of distinctions within a level of dynamic praxis, whereby the subject reaches the new, adequate starting-point for the understanding of existence. This is never univocally theocentric: God is by nature ?anthropocentric?, and the emerging paradox leads to christocentricity. de Lubac's project is at the same time majeutic (his adoption of the patristic ?quadriga? hermeneutics) and theological (his ?total humanism? identifies Catholicism with adequate humanism/religion, and vice versa).



?Dogma? does not refer to propositional dogms, but to God's salvific action as such. The church, as the subject and as the object of faith, thus tends towards identification, and the development of dogma is the church's (rather than magisterium?s) contemplation of the ?sensus fidei?. This is related to the ontological proof of God's existence and to Modernism?s, Rahner's and Blondel's ideas of historicity and tradition.



The Church then, is the subject contemplating fundamental theology; the object contemplated is the theocentric/christocentric totality (?dogma?), including the church itself. The transcendence implied in the incarnation is possible only as a ?given?, and imaginable only because it is a fact. This mediation is accomplished on the level of praxis, integrating the ideas of God's people and the mystical body of Christ. As the decisive point in history, Christ is primarily contemporaneous and sacramental, i.e. the ?esse? and ?fieri?. The ideas of person and of collective personality then give rise to the idea of Christ, church and mankind as essentially majeutically convergent. Mission is this process towards identification.



In fundamental ecclesiology the two levels at the meeting-point of the three lines are integrated. Humanity as the church becomes the adequate subject of theology. The sacramental church and fundamental theology are mutually interdependent. Problems arise in de Lubac's theology when dealing with the visible church and the dual nature of man. This is exemplified by a Lutheran reading of ?Catholicisme?. Finally I offer some methodological observations on the usefulness of a fundamental ecclesiology.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Avhandlingen diskuterar den sakramentala kyrkosynen hos den franske, romersk-katolske, teologen Henri de Lubac (1896-1991). Utgångpunkt är hans formulering (i ?Catholicisme? 1938): ?Om Kristus är Guds Sakrament, så är Kyrkan för oss Kristi sakrament. Hon (kyrkan) re-presenterar honom (Kristus), med detta ords hela urgamla kraft: hon gör honom i sanning närvarande.?



Formuleringen är ett av de första moderna uttrycken för en genomtänkt sakramental kyrkosyn. Därmed är den upptakt till den kanske viktigaste nyansatsen i Andra vatikankonciliets kyrkokonstitution.



Jesuiten de Lubacs kyrkosyn och teologi är ett led i ?la nouvelle théologie? under 1930- och 1940-talens Frankrike, som hade sitt centrum i Lyon-Fourvière, där jesuiten de Lubac var verksam, och hos dominikanerna i le Saulchoir. Man på återknöt till fornkyrkan samtidigt som man tog upp alla den moderna tidens problem. Ansatsen skall därmed förstås som ett annorlunda försök att svara på de frågor som ställts av den katolska modernismen (som tystades inom romersk-katolska kyrkan 1907), och de Lubac blev den som tydliggjorde brottet med den förstelnade och rationaliserande nyskolastiska inriktningen (nythomismen) i katolsk nittonhundratalsteologi. Han byggde i stället upp sin teologi som den vidare ram inom vilken Maurice Blondels filosofiska ansats, immanensmetoden, skall tänkas. de Lubac blev själv tystad 1950 (encyklikan ?Humani generis?), men återkom under konciliet som en av de viktigaste förnyarna inom katolsk teologi; han blev så småningom kardinal. Idag betygar t.ex. påven Johannes Paulus II och troskongregationens ledare Joseph Ratzinger den betydelse som de Lubacs teologi har haft för dem.



I de analyser som gjorts av det sakramentala kyrkobegreppets historia (Boff, Meyer zu Schlochtern) har de Lubac emellertid spelat en undanskymd roll. Det beror, menar jag, på att hans tankemodell inte passar in i den frågeställning som analyserna har förutsatt: människan och skapelsen som ren natur, i motsättning till Guds frälsningshandlande. de Lubac har i stället programmatiskt ett helhetstänkande, där skapelse och frälsning hör samman som de givna storheter utifrån vilka människan har att förstå tillvaron. Den grundförutsättningen relaterar honom inte bara till Blondel, utan också till kosmologin hos vännen och ordensbrodern Pierre Teilhard de Chardin. Däremot kan jag tydliggöra vissa skillnader i förhållande till Karl Rahner och dennes berömda idé om människans ?übernatürliches Existential?.



Avhandlingens frågeställning, som från början verkade vara en avgränsad definitionsfråga i viss katolsk nittonhundratalsteologi, kan därmed inte analyseras isolerad. Frågan efter de Lubacs sakramentala kyrkosyn pekar rakt in i den fråga som för kristna av alla konfessioner är den grundläggande: den i egentlig mening teo-logiska frågan om människans möjlighet att söka Gud och tala om Gud. Hans ecklesiologi handlar inte om hur kyrkan skall gestalta sina yttre former, utan om att den kyrka i vilken jag lever finns som det svar Gud ger på de frågor som måste ställas i allt religiöst tänkande. Bara genom att bejaka Guds pågående Kristushandlande med mig i kyrkan kan människan börja svara på frågor om Guds väsen och sin egen natur (?De la connaissance de Dieu? 1945). Men observera att när han påstår detta, så innebär det att både ?kyrkan? och ?religiöst tänkande? får helt andra och mycket mer vidsträckta innebörder än vad som är vanligt i katolsk teologi. De kommer att handla om mänskligheten, om ?total humanism? och människans självförståelse - och ytterst om hur mänskligheten formar sina utopier.



Boken måste därmed börja med de Lubacs ?fundamentalteologi? - frågan om formerna för människans gudskunskap (?Apologétique et théologie? 1930). I stället för att som traditionell ?apologetik? rationellt bevisa trovärdigheten hos religion i allmänhet, i den kristna uppenbarelsen och i den katolska kyrkans auktoritet, går de Lubac andra vägen: det egentliga förståendet kan inte börja förrän efter vad jag kallar en ?majeutisk? process, där subjektet/teologen ser tron och livet i kyrkan som en helhet inom ramen för vilken ?allt? blir förståeligt. Förstående-processen löper mellan ett rationellt distinktionsplan och ett praxis-plan som omfattar hela personen. Människans väsen speglar Guds väsen, hon är i sig en trängtan efter att se Gud - med Thomas av Aquinos ord en ?desiderium naturale videndi Deum? (?Surnaturel? 1946). Det är denna tanke som de Lubac sedan tillämpar både som en hermeneutik - kyrkofädernas fyrfaldiga skrifttolkning (?Sur un vieux distique. La doctrine du quadruple sens? 1948, ?Histoire et esprit? 1950) - och som grundval för sitt religionsbegrepp - hans begrepp om ?anonym kristendom? skiljer sig från Rahners genom att fokuseras på den roll kyrkan spelar för hela mänsklighetens frälsning. Det sant mänskliga och den ?totala humanismen? är det katolskt kristna (?Sur la philosophie chrétienne? 1936, ?Le drame de l?humanisme athée? 1944). Mission är det redan pågående förlopp där mänskligheten blir kyrka (?Necessité des Missions? 1933, ?Le fondement théologique des missions? 1941).



de Lubacs dogmbegrepp är inriktat på dogmats helhet, inte på de enskilda dogmerna. Utifrån denna tanke utformar han sin idé om en dogmutveckling genom att ?kyrkan tillfrågar sitt trosmedvetande? (?Le problème du devéloppement du dogme? 1948). Därmed relativiseras läroämbetets roll, och han knyter tydligt an till Blondels traditionsbegrepp, som är ett försök att hantera historicitetens fråga, så som denna hade ställts inom liberalteologi och katolsk modernism. Inga formuleringar är slutgiltiga, helheten är inte avslutad på historiens plan. Människan måste förstå tillvaron teocentriskt, men Gud är inriktad på människan, antropocentrisk, och man kan säga att de Lubac på så sätt förstår tillvaron ?antropiskt?.



Kyrkan är därmed den form där de Lubacs fundamentalteologiska majeutik genomförs. När tillvarons transcendenta, historiska och universella dimensioner relateras till varandra tvingas de utöver sina egna frågeställningar. Det blir tydligt att de ingår i en ontologiskt given helhet, som är evident redan innan frågorna ställs. Denna helhet är Kristus som i sig integrerar kyrkan - och i förlängningen hela mänskligheten. När de Lubac skall beskriva kyrkan som synlig, blir det Kristus han beskriver, och när han skall beskriva synliggörandeförloppet är det eukaristin han talar om; detta är hans tillämpningen av hans analys av utvecklingen av den tidigmedeltida eukaristiläran (?Corpus mysticum? 1944) och dess idé om ?corpus triforme?: personell, eukaristisk, kyrklig. de Lubacs kyrkobegrepp hör på så sätt också samman med hans kristologi, hans sakramentsbegrepp och hans personbegrepp. Kristusskeendet är som sakramental kyrka i första hand en samtidighet med varje tid, och mänskligheten kan beskrivas så, att hennes sökande efter Gud har placerat henne mitt inne i detta skeende.



Det är alltså en mycket korporativ människosyn han driver: inte individen, utan kyrkan är det subjekt som bedriver teologi. Vad som kan sägas om människan och hennes gudsrelation kan inte bara ?också? sägas om helheten mänskligheten/kyrkan, utan det kan över huvud taget inte sägas utan att först sägas om denna mänsklighet/kyrka.



Precis som den ecklesiologiska frågan leder till en fundamentalteologisk fråga, så slutar den fundamentalteologiska frågan hos de Lubac i en fråga efter kyrkan. Kyrkan är, som liv, nödvändig för att fundamentalteologin skall kunna genomföras. Frågor om hur man når Gud, hur man talar om Gud, blir ecklesiologins grundfrågor. De är, menar de Lubac, av den arten att den adekvat kan besvaras bara genom livet i kyrkan, sakramentalt.



Med denna kyrkosyn får han åtminstone två tydliga svårigheter.



Det ständiga hänvisandet mellan fundamentalteologi och ecklesiologi riskerar att bli en cirkelbevisning. Han undgår detta genom att han just på detta sätt har två subjekt på de två planen. I ena rollen är subjektet ?jag? individen, som i tro relaterar mig till kyrkans helhet, som då kan vara något ?givet?, ett Guds handlande. I den andra rollen är subjektet ?jag? kyrkan, som tydliggör för individen att bara som delaktig i helheten kan du förstå dig själv och förstå Gud.



de Lubac blir vidare mycket vag när han skall beskriva hur den synliga kyrkan förhåller sig till Kristi mystiska kropp; han talar hellre om Kristus i denna funktion. Detta hör samman med att han med sin optimistiska människosyn och hans inklusiva kyrkosyn har svårt att uttrycka syndens och brustenhetens faktum, och han får svårt att hantera den synliga kyrkans brister. Här framträder en skillnad mellan de Lubac och hans vän och uttolkare schweizaren Hans Urs von Balthasar. Med den senares ?dramatiska? sätt att tänka blir det lättare att tänka i motsättningar och övergångar, medan de Lubacs tankeform i grunden är helhetlig, närmast syntetiserande. Därför har von Balthasar också lättare att beskriva kyrkan som mariansk och i brudmystikens termer, medan de Lubac hellre beskriver henne som Kristi kropp; av liknande anledning spelar Anden som kyrkoskapande en begränsad roll hos honom.



Samma sak blir mycket tydligt i en diskussion av en luthersk läsning av ?Catholicisme? som jag diskuterar. Problemet är fr.a. antropologin, men här finns också överraskande likheter: i motsats till nyskolastiken och även till modern romersk-katolsk teologi menar de Lubac liksom klassisk lutherdom att människans ursprungliga rättfärdighet är medskapad.



Utmaningen i de Lubacs fundamentalecklesiologi och i hans sakramentala kyrkobegrepp riktar sig mot allt mänskligt sökande efter Gud, men fr.a. är det en ekumenisk utmaning. I de protestantiska kyrkorna har man under nittonhundratalet blivit alltmer medveten om kyrkans roll. Samtidigt finns det en rörelse där man söker sig bort från s.k. institutionell religion och uppenbarelse för att mer förutsättningslöst diskutera religiösa grundfrågor. de Lubacs hållning - som representerar en mångfacetterad tradition i romersk-katolsk teologi - är å ena sidan kyrklig på ett restlöst sätt, och å andra sidan närmar den sig, lika restlöst, ecklesiologin just genom sådana grundfrågor. Samspelet mellan de två sätten att fråga är nödvändigt enligt de Lubac, och det visar på att ingen är förutsättningslös. Livet är igång (Pascal), och mitt i livet är Guds svar närvarande.



de Lubacs texter leder oss in i ett samtal som söker mysteriet, och som bejakar att mysteriet är Guds handlande i kyrkan. Människan, själv ett mysterium, är slutligen hänvisad till det förblivande och givna mysteriet, som är den gudomliga sanning där dogma och handling förenas. Det är en teologi som förutsätter att den bedrivs av en kyrka, och som kyrklig teologi har den anspråket att handla om hela tillvaron.

• author: Bexell, Peter
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Prof. Nørgaard-Højen, Peder, Copenhagen
• organization: Centre for Theology and Religious Studies
• alternative title: The Church as Sacrament. The Fundamental Ecclesiology of Henri de Lubac.
• publishing date: 1997
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: History of Religions
• keywords: fundamental theology, systematisk och praktisk), systematic and practical Christian theology, history, incarnation, universal-individual, development of dogma, humanism, quadriga, mystical body, apologetics, majeutics, church, method of immanence, catholicity, Kristen teologi (allmän, fundamental ecclesiology, sacramental ecclesiology, Henri de Lubac, General
• pages: 630 pages
• defense location: Carolinasalen, Lundagårdshuset, Lund
• defense date: 1997-11-28 14:00:00
• external identifiers: other:ISRN: LUREDN/REST-1997/1016-SE+630
• ISBN: 91-7139-361-7
• language: Swedish
• LU publication?: yes
• additional info: The information about affiliations in this record was updated in December 2015. The record was previously connected to the following departments: Systematic Theology (015017071)
• id: b0c0aa43-0f2f-4b84-a446-439b2aca4f8e (old id 18251)
• date added to LUP: 2016-04-04 10:44:34
• date last changed: 2018-11-21 21:00:32