Working conditions and musculoskeletal disorders in professional ballet dancers in Sweden

Abstract

Ballet dancers have been shown to have frequent problems with the musculoskeletal system, but little is generally known about the prevalences of musculoskeletal disorders and about working conditions of professional ballet dancers in Sweden.



The aims of the thesis were: to analyse the prevalence, location and recurrence of self-reported musculoskeletal disorders (pain) in professional ballet dancers and to study their association with background factors, amount of work, and the dancers'opinionsabout their psychosocial work environment. additional aims were to investigate possible preventive strategies such as a new screening pain questionnaire, called the Self-Estimated Functional Inability because of Pain (SEFIP), and extra fitness training.



Of the 147 dancers in the three major ballet companies 128 participated (87%). Only 5% of the dancers reported no experience of musculoskeletal disorders the preceding year. The low back, the feet and the neck were the three most common locations for pain, and there was a strong association between upper body disorders but not between low back and hips, or between hips and knees or knees and ankles/feet. Incapacitating pain the preceding year was reported by 65%. In a six-year follow-up no significant increase in neither total body disorders nor incapacitating pain from the whole body was seen. Faulty and too much training were the most commonly proposed reasons for both major injuries and increased musculoskeletal pain. While "satisfaction with work", "use of one's capacity" and "influence in the working situation" showed some association, "social support" seemed to be least important among the psychosocial factors examined.



The validation of the new pain questionnaire showed good sensitivity and specificity when compared with findings in a clinical examination developed especially for dancers. SEFIP can therefore be recommended as a screening instrument for professional dancers. With special training, the dancers' fitness increased regarding maximum oxygen up-take and lactic acid in blood, but this did not affect the musculoskeletal pain significantly.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Professionella balettdansare börjar vanligtvis dansa balett redan vid 8–10 års ålder; pojkar ett par år senare än flickor. Det finns flera utbildningsvägar både i Sverige och utomlands. De flesta börjar sin yrkeskarriär vid 18–20 års ålder. I Sverige är pensionsåldern för institutionsdansare 41–44 år, då man efter 20 års anställning vid svenska institutioner kan få maximal "dansarpension" (c:a 65% av lönen) fram till folkpensionen. Varje land har sina traditioner och anställningsformer för balettdansare. Gemensamt för balett över hela världen är emellertid tekniken, som baseras på de fem fotpositionerna och träningen med den "dagliga skolan". Gemensamt för alla dansare är också den stora passionen för yrket, och den ständiga oron att bli skadad.



Balettdansare har enligt tidigare forskning mycket belastningsbesvär och framför allt har dansares fot- och ben-problem dominerat den dansmedicinska litteraturen. Balettdansares arbetsmiljö har hittills däremot varit förhållandevis lite undersökt. Tidigare forskning hade dock visat att balettdansares träning inte motsvarade de konditionskrav som ofta förkom i samband med föreställningar, och att dansare därför borde konditionsträna. Avhandlingens syfte var därför dels att kartlägga förekomst och förlopp av besvär från rörelseorganen, dels att studera samband med faktorer hos individen och med arbetsförhållandena. Några faktorer såsom psykosocial arbetsmiljö och extra konditionsträning kom att bli föremål för speciella studier.



Alla balettdansare som var anställda vid teatrar i Sverige med fler än 10 dansare, och som hade en egen scen (inte bara turnerade) ingick i undersökningen. Det var balettkompanierna vid Kungliga Operan, Göteborgs Operan och Malmö Stadsteater med tillsammans 147 dansare. Den första studien bestod av en omfattande enkät om bakgrund, arbetsvillkor, och besvär från rörelseorganen (studie I). Därefter följde fortsatta undersökningar av dansarnas psykosociala arbetsvillkor i ett av kompanierna (studie II), i vilken utsträckning dansarna hade återkommande besvär (studie III), utarbetandet av ett speciellt smärtskattningsformulär (studie IV) och slutligen en experimentell och kontrollerad undersökning där hälften av dansarna i ett kompani fick bedriva extra konditionsträning (studie V). Avsikten var att se om konditionsträningen förbättrade konditionen, gjorde att träningsgruppen skattade mindre smärta enligt ett smärtskattningsformulär samt gick att passa in i dansarens arbetsdag.



Avhandlingen är i huvudsak epidemiologisk. I den första tvärsnittsstudien svarade 128 (75 kvinnor och 53 män) av 147 tillfrågade dansare på ett omfattande frågeformulär (87%). Endast sju dansare hade varit helt besvärsfria det föregående året och ungefär två av tre hade någon gång under det året inte kunnat utföra sitt dagliga arbete på grund av besvär från rörelseapparaten. Besvären var främst lokaliserade till ländryggen (70%), fötterna (65%) och nacken (54%), men generellt hade dansarna mycket besvär från hela kroppen (bortsett från armbågar och händer). Drygt hälften (54%) av dansarna med fotbesvär och 36% av de med ländryggsbesvär hade haft arbetshindrande besvär någon gång under senaste året. dessa uppgifter stämde väl med tidigare forskning från andra länder; mest allmänna besvär från ryggen, men mest arbetshindrande besvär från fötterna.



Signifikanta samband mellan besvär från olika delar av kroppen var speciellt starka för övre kroppshalvan. Eftersom mental och psykisk spänning i tidigare arbetsmiljöundersökningar i vissa fall visat sig bidra tilll besvär från nack-skulderregionen, undersöktes den psykosociala arbetssituationen och dess eventuella samband med besvär från rörelseorganen vidare i ett av kompanierna. Resultaten pekade på att dansare som uppgett hindrande besvär inte trivdes lika bra med arbetet och/eller spände sig före föreställningar i högre utsträckning än andra som inte hade sådana besvär. Fler kvinnor än män hade besvär från övre kroppshalvan, men vi fann inga säkra samband med de psykosociala faktorerna och dessa besvär. Eftersom det var en tvärsnittsstudie, kunde vi inte heller veta om "faktorerna" orsakat besvären eller tvärtom.



Efter sex år var det bara 85 av de ursprungliga 147 dansarna som fortfarande var anställda i de undersökta kompanierna. Av de som inte fanns kvar men som det gick att få uppgifter om, hade 28 pensionerats, 13 dansat vidare på annat håll, 10 slutat dansa, 1 blivit sjukpensionerad och 1 person hade avlidit. Fjorton hade varit tjänstlediga vid det ena eller det andra tillfället, men 51 av de 71 (möjliga) dansarna besvarade en ny enkät. Då visade det sig att trots att dansarna blivit sex år äldra, dansade svårare roller och hade fler föreställningar vid det andra tillfället än vid det första, fanns inga signifikanta försämringar i smärtrapporteringen. Nittio procent av dansarna hade haft samma besvär vid bägge tillfällena, och ungefär var tredje (31%) hade haft hindrande besvär från samma kroppsdel (mest fötterna) vid bägge tillfällena (kanske beroende på skador av mer kronisk karaktär).



Ett smärtskattningsformulär, SEFIP (Self-Estimated Functional Inability because of Pain), anpassat till balettdansare konstruerades. För att pröva SEFIP:s användbarhet jämfördes resultaten från SEFIP med resultaten från en speciellt komponerad klinisk undersökning som bestod av tester av ledrörlighet och muskelfunktion speciellt för dansare. Överensstämmelsen mellan de besvär som angivits i SEFIP, och som kunde provoceras fram i testerna var god, varför SEFIP kude rekommenderas när man kvickt, oidentifierat, och billigt, skulle vilja undersöka hur smärta påverkar funktionen hos dansarna i ett kompani i förhållande till träningen, en viss dansstil, eller i samband med ny repertoar. Smärtintensiteten bedöms enligt en 5-gradig skala där även lägre smärtintensitet borde uppfattas som varningstecken av balettledning, pedagoger och koreografer, och kunna leda till reflektion över eventuella orsaker.



I den konditionsundersökning som utfördes, fick dansare som var ålagda extra konditionsträning bättre syreupptagningsförmåga på 10 veckor, jämfört med matchade kontroller. Det var emellertid svårt att få in konditionsträningen på arbetstid, och inte heller förändrades smärtskattningen (SEFIP) genom att konditionen ökade. Om grupperna slogs ihop märktes emellertid en signifikant minskning av smärtskattningen veckan efter man haft premiär, vilket ite kunde förklaras av minskad fysisk belastning, utan snarare skulle kunna spegla en minskad psykisk belastning. Hur hantering av stress och nervositet (rampfeber) påverkar smärtupplevelsen och skadefrekvensen hos dansare skulle därför vara intressant att undersöka i ytterligare studier.

• author: Ramel, Eva
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: MD, PhD Wykman, Anders, Orthopedic clinic, Helsingborg Hospital, Sweden
• organization: Department of Health Sciences
• publishing date: 1999
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Physiotherapy
• keywords: self-report, questionnaire, theatre, occupational health, psychosocial factors, pain, fitness, dance medicine, Occupational health, industrial medicine, Yrkesmedicin, arbetsmiljömedicin
• pages: 142 pages
• defense location: Auditoriet, Kulturen, Lund
• defense date: 1999-06-07 10:15:00
• external identifiers: other:ISRN: LU/MEPT--1013--SE
• ISBN: 91-628-3592-0
• language: English
• LU publication?: yes
• additional info: The information about affiliations in this record was updated in December 2015. The record was previously connected to the following departments: Division of Physiotherapy (Closed 2012) (013042000), Department of Health Sciences (013220000)
• id: 280d7471-91a7-466e-a1b6-91f17f3b88b1 (old id 39665)
• date added to LUP: 2016-04-04 11:42:44
• date last changed: 2018-11-21 21:06:40