Suicide in Severe Depression: A Longitudinal Case-Control Study

Abstract

Suicide in Severe Depression. A Longitudinal Case-Control Study.



The present thesis is based on a case-control study of suicide victims with a severe depression/ melancholia. All patients admitted to the Department of Psychiatry 1956-1969 who received this diagnosis on a multiaxial schedule (1206 patients) were followed up in two sessions to 1984 and to 1998 concerning suicide and general mortality. A blind record evaluation of suicide victims with a primary depression at first follow up was performed on altogether 89 patients and 89 matched controls. Characteristics of depression did not differentiate between suicides and controls. 1. Initial ratings of heredity for psychosis or brittle/sensitive personality were related to suicide in the male group. There was a negative correlation with disharmony during childhood and physical illness in the female group. These findings indicate a vulnerability in the suicide group. 2. Suicidal ideation according to an established rating scale, the Beck’s SSI, was not related to suicide. 3. A suicide attempt was associated with an increased suicide risk in unipolar men and bipolar women. Characteristics of attempts, such as severity, method, and repetition did not discriminate between suicides and controls. However, female suicides more often started with a serious attempt, while controls showed an increase in severity. Life events were of minor importance in suicides as compared to controls. 4. Late in the course of depression (between 1984 and 1998) a sex difference appears with a higher rate in men, not seen at first follow up. 5. Controls more often received continuation treatment with antidepressants after ECT. In conclusion there was an evidence for a high degree of vulnerability in the suicide group, and a suicidal process with increasingly severe attempts could not be confirmed.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

Populärvetenskaplig sammanfattning



Personer som är deprimerade löper större risk att begå självmord än de som har andra psykiska störningar. Studier har visat att cirka 6-15% av alla patienter med affektiv sjukdom begår självmord. Vidare har det visat sig att cirka hälften av alla människor som tar livet av sig har haft en depression. Man har därför sökt efter riskfaktorer inom depressionsgruppen. Självmordsförsök är den viktigaste kliniska riskfaktorn för deprimerade likaväl som för andra grupper. Man har också funnit skillnader mellan självmordsfall och kontroller beträffande symptom, sociala bakgrundsfaktorer, personlighet och biologiska markörer. Sömnlöshet, tidig föräldraförlust, att leva ensam och för kvinnor histrionisk personlighet är exempel på riskfaktorer, liksom låga halter av ett ämne i ryggmärgsvätskan (5-HIAA). Självmord föregås ofta av försök och dessa är i sin tur föregångna av självmordstankar. Man har därför talat om en självmordsprocess, där yttre påfrestningar leder till hopplöshet, självmordstankar, självmordsförsök, som upprepas och blir allvarligare till sin karaktär och slutligen fullbordat självmord. Samtidigt är det endast en minoritet av alla som har självmordstankar, som gör självmordsförsök och av dessa i sin tur endast ett fåtal som så småningom tar livet av sig, cirka 10-15%. Det är därför angeläget att urskilja vilka patienter med självmordsförsök, som är i riskzonen för fullbordat självmord så småningom. Jämförelser mellan dem som gjort allvarliga eller upprepade försök har inte givit entydiga resultat. Däremot har man kunnat identifiera riskfaktorer på lång och kort sikt. Depressioner är förenade med ökad dödlighet även i somatiska sjukdomar, och en frågeställning för avhandlingen har varit om denna ökade risk kvarstår sent i förloppet och om självmordsrisken förblir densamma. Slutligen uppstår frågan om gängse somatiska behandlingar, antidepressiv medicin och elektrisk behandling, som är så effektiva vid depressionsbehandling, också kan förebygga självmord. Ett flertal studier, men inte alla, har visat att deprimerade patienter som tagit livet av sig ofta inte fått tillräcklig behandling. Kontrollerade studier har emellertid inte kunnat påvisa någon klar skillnad som tyder på förebyggande effekt av antidepressiv terapi med mediciner eller el-behandling. Kombinationen av elbehandling och uppföljande antidepressiv medicinering har inte undersökts i tillräckligt stora material för att kunna påvisa någon skillnad. Denna avhandling behandlar djupa depressioner/melankoli. Den utgår från de multiaxiala skattningar som gjordes av inneliggande patienter på psykiatriska klinken under 50- och 60-talen. Under denna tid fick 1206 patienter den nämnda diagnosen (506 män och 700 kvinnor). Vid en första uppföljning 1984 hade 103 patienter tagit livet av sig. Av dessa utvaldes de som hade en primär depression, alltså ingen tidigare diagnos, för undersökning. Därvid ingick 89 patienter i studien (38 män och 51 kvinnor). Lika många kontroller ur samma material utvaldes matchade för kön, ålder och första inläggningsår med diagnosen. En blind genomgång av journalerna gjordes med skattningar av en rad variabler, som självmordsbeteende, behandling m m. I en andra omgång gjordes en uppföljning av dödligheten hos samma patienter från 1984-1998. Då hade ytterligare 14 patienter tagit livet av sig (8 män och 3 kvinnor). Avhandlingen har behandlat riskfaktorer, utveckling av självmordsbeteende, sen dödlighet (efter 15 år och mer) samt behandling vid självmordet. Studie 1 Spröd/sensitiv personlighet och hereditet för psykos var relaterade till självmord i den manliga gruppen. I den kvinnliga gruppen var självmordsoffren oftare ensamstående, negativa till behandling och hade oftare gjort självmordsförsök. Något oväntat hade kontrollerna oftare haft en disharmonisk uppväxt och hade oftare en fysisk sjukdom. Detta kan tyda på att de som begick självmord var mera sårbara än de andra.



Studie 2 Livsleda, dödsönskan, självmordstankar och planer skilde inte mellan dem som begick självmord och kontroller. Däremot var livsleda relaterat till självmord för män med spröd/sensitiv personlighet och ”tvingande” självmordstankar för män med psykos. Det var vanligare att kvinnor tog livet av sig utan att ha kommunicerat självmordstankar eller gjort självmordsförsök än det var för män.



Studie 3 Självmordsförsök predicerade som väntat för självmord. Det gäller för män som bara haft depressioner och för kvinnor som även haft skov av förhöjd sinnesstämning. Självmordsförsökens karaktär, som metod, svårighetsgrad och upprepning skilde inte mellan självmord och kontroller och kan därför inte sägas öka risken. Däremot började kvinnor som senare tog livet av sig oftare med ett allvarligt självmordsförsök jämfört med sina kontroller. Stressande livshändelser var ungefär lika vanliga före det första självmordsförsöket hos självmord och kontroller. De senare gjorde emellertid oftare upprepade och svåra försök efter utlösande händelser. Dessutom var händelserna oftare allvarliga i kontrollgruppen. Detta tyder än en gång på en större sårbarhet hos dem som senare begår självmord. Dessa gör istället fler upprepade försök ju fler depressiva skov de får. Två självmordsprocesser kan beskrivas i den kvinnliga gruppen: 1. En självmordskarriär som ofta börjar med ett allvarligt självmordsförsök och därför inte uppvisar någon ökning i svårighetsgrad; upprepade försök relaterade till depressionsförloppet snarare än yttre händelser. Denna karriär slutar ofta med fullbordat självmord. 2. En karriär som börjar med ett mindre allvarligt självmordsförsök och senare i förloppet uppvisar allvarliga försök, ofta utlösta av yttre händelser. Denna karriär har ofta god prognos. Den självmordsprocess som beskrivits i litteraturen fanns således hos kontrollerna! Detta är faktiskt inte orimligt eftersom tidigare studier gjorts på personer som gjort självmordsförsök av vilka de flesta överlever och således kan förväntas likna våra kontroller.



Studie 4 Dödligheten sent i förloppet var ökad i andningsorganens sjukdomar, självmord och osäkra självmord för män och ökad för alla orsaker sammanlagt och självmord för kvinnor. Självmord är dock mindre vanligt sent jämfört med tidigare i förloppet. Män begår oftare än kvinnor självmord sent i förloppet. Denna skillnad fanns inte tidigare vid en undersökning av samma material. Den totala dödligheten i självmord är hittills 10%, alltså något högre än de 6%som nyligen kalkylerats för depressioner i allmänhet (inte så djupa som dessa). Den högsta risken för självmord föreligger i de yngre åldersgrupperna för både män och kvinnor, medan kvinnor visar en ny topp mellan 50 och 60.



Studie 5 Behandling vid sista kontakten före självmordet undersöktes och jämfördes med kontrollernas. Därvid delade vi upp självmorden i dem som hade kontakt med kliniken i samband med sin sista depression före självmordet, dvs inom sex månader, då behandlingen kunde tänkas ha effekt. Det visade sig att det inte fanns någon skillnad i behandling mellan självmord och kontroller ifråga om medicinering med antidepressiva eller elbehandling. Inte heller fanns det någon skillnad i svar på behandling i form av förbättring. Däremot hade kontroller som fått elbehandling oftare fått antidepressiva som uppföljning. Detta tyder på att uppföljning med medicinering efter el-behandling kan förebygga självmord.

• author: Brådvik, Louise
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Professor Åsberg, Marie, Stockholm
• organization: Psychiatry (Lund)
• publishing date: 2000
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Psychiatry
• keywords: Sex differences, Antidepressants, ECT, Suicidal behaviour, Risk factors, Mortality, Depression., Psychiatry, clinical psychology, psychosomatics, Psykiatri, klinisk psykologi, psykosomatik
• pages: 124 pages
• defense location: Main Auditory, Division of Psychiatry, Lund University
• defense date: 2000-11-07 10:15:00
• external identifiers: other:ISRN: LUMEDW/MEPL- -1014- -SE
• ISBN: 91-628-4406-7
• language: English
• LU publication?: yes
• id: accd1b85-8e27-44a6-9058-fd08f17a2b9c (old id 40897)
• date added to LUP: 2016-04-04 11:42:52
• date last changed: 2018-11-21 21:06:42