Fabelbruk i svensk tidigmodernitet : En genrehistorisk studie

Abstract

Established as a genre in Greek antiquity, the Aesopic fable reached Scandinavia during the Middle Ages. In Sweden, the fable experienced its glory days during the early modern epoch (1500–1800). The monograph Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie [Usage of Fable in Swedish Early Modernity. A Genre History] takes a comprehensive look at the history of fable in Sweden during these three centuries. In dialogue with recent international scholarship on fable and on genre, the study focuses on the usage of the fable genre. Early modern fable usage was lively, diversified, and changing. The monograph sketches a general historical trajectory from the multifunctional usage of fable within a Lutheran humanist culture, via a mainly French-influenced aesthetical as well as pragmatical reorientation of the usage of fable during the Enlightenment, to a crisis that hit the fable around 1800, caused by the paradigmatic shifts of modernity, wherein a new literary understanding led to the questioning of the very idea of literature usage.

The monograph is organized into seven chapters. The first chapter (“Fabeln – en genre tagen i bruk” [The Fable – A Genre Made Use Of]) introduces the usage perspective of the study, including the central and newly coined concept of the usage arena. With reference to the macro-historical concept of early modernity, the chapter establishes and justifies the chronological bounds of the study. Moreover, it discusses how the object of investigation should be narrowed down, problematizes the issue of genre definition, and argues in favour of a methodology based on an open Aesopic genre field and on three principles that have historically governed the usage of fable: a chrestomathy principle, a vehicle principle, and an analogy principle. The chapter finishes off with a short outline of the extensive European research on fable and a more complete account of the highly limited Swedish research on the genre.

The following three chapters are devoted to what the study identifies as the three most essential usage arenas of the fable in early modern Sweden. The second chapter (“Fabelns språkdidaktiska bruksarena” [Fable’s Language-Didactic Usage Arena]) deals with the fable as textual material in language instruction in schools. This usage function was governed by a chrestomathy principle: fable texts were made use of in order to teach the vocabulary and grammar of a foreign language. After a background sketch of the fable’s long European history as a language-didactic genre, the chapter examines the prescriptions for reading fables in Latin and Greek included in the official Swedish school regulations. In a subsequent step, all fable editions for school use printed in early modern Sweden are surveyed. What is striking in the Latin teaching material is the dominant line emanating from Joachim Camerarius’s Leipzig edition Fabellae Aesopicae Qvaedam Notiores, Et In Scolis Vsitatae (1545), only supplemented by a Phaedrus line in the late seventeenth century. The Greek fable material gives a more fragmented picture, even though the most important eighteenth-century editions are clearly indebted to Johann Gottfried Hauptmann’s ΜΥΘΩΝ ΑΙΣΩΠΕΙΩΝ ΣΥΝΑΓΩΓΗ. Fabularum Æsopicarum Collectio (1741). The sparser quantity of Aesopic text material printed in eighteenth-century Sweden for language education in French, German, and English indicates that learning methods were transferred from classical to modern languages. With the backing of tangible examples – some notes from a teacher, a pupil’s exercise book, and a textbook for self-instruction – the chapter illustrates how fable texts were used in language-didactic practice. A closing discussion about the consequences of the language-didactic usage for the history of the genre stresses that the fable as statutory text material in the school teaching of classical languages managed to acquire a cultural centrality in early modern Sweden and that, thanks to the education system’s concentration on national uniformity, it was disseminated all over the country. In accordance with the basic didactic method of early modern schools, the fable, furthermore, was made an object for large-scale memorization at the same time as it was ascribed a considerable degree of transformability due to the constant language exercises it underwent.

The third chapter (“Fabelns moralpedagogiska bruksarena” [Fable’s Moral-Pedagogical Usage Arena]) deals with the fable as an instrument for moral edification in the vernacular. This usage function, which required that Aesopic texts were transferred into Swedish, was based on a vehicle principle: the fables were made into carriers of ethical decrees. The chapter analyses the four most significant fable collections printed in Swedish during the early modern era. The earliest Swedish-language collection, Hundrade Esopi Fabler (1603), is a faithful translation of the Rostock edition Hundert Fabeln aus Esopo (1574) by Nathan Chytraeus. It conveys classical virtue ethical lessons. In addition, it has a pronounced Lutheran profile and honours a just God, a hierarchically ordered society, and a patriarchal family structure, factors in tune with Sweden’s recently adopted Protestant state religion, making the collection an efficient tool for confessional and social disciplining. The first fable collection rendered into Swedish directly from a classical language, Phædri Fabler, J Swenske Rijm (1736), is an almost complete translation, in verse, of the five books by Phaedrus. A new prose comment has been added to each fable, applying the Aesopic text in a way typical of the age and consistently exalting “en förnufftig menniska” [a rational human being] to a moral ideal. With its nearly 500 fables, Allehanda Sedolärande Fabler (1767), the period’s most voluminous collection in Swedish, is characterized by moralpedagogical heterogeneity as well as narrative redundancy. The edition can be described as a selective Swedish version of Roger L’Estrange’s Fables, of Æsop And other Eminent Mythologists: With Morals and Reflexions (1692), which has been distinctly Lutheranized by means of cutting out the original’s Catholic reflections and replacing the English preface with Martin Luther’s fable foreword of 1530. The fourth collection to be scrutinized is an illustrated fable journal in two volumes: Gull-Hönan (1773) and Herre-Gårds Tuppen (1774). In most cases, the short Aesopic narrations presented in Swedish have been drawn from Latin fable books for school use, whereas the detailed epimyths are new and commissioned as propaganda for the editor’s particular interests in realist politics, an arrangement that gives the collection a remarkably divided address. Summarizing the consequences of the moral-pedagogical usage of fable for the history of the genre, the chapter points out that the strong emphasis on the semantic double structure of Aesopic texts – it was maintained that every story concealed an important message – forced readers to decode the underlying meaning of each fable. Moreover, it is concluded that the epimyths in the vernacular collections normally reinforce the virtue ethical construct of the narrations at the same time as the vehicle principle is allowed to operate with great liberty, turning the fables into carriers of widely differing views and ideologies.

The fourth chapter (“Fabelns exemplumretoriska bruksarena” [Fable’s Exemplum-Rhetorical Usage Arena]) deals with the fable as rhetorically warranted exemplifying narration in other texts. This usage function was regulated by an analogy principle, establishing a parallel between the subject of the host text and the quoted fable. To start with, the chapter goes through, firstly, the approach of classical rhetoric to the category of exemplum and to the fable as exemplum genre and, secondly, the prevailing mode of thinking by means of exemplum in early modern Europe. After that, precise analyses of 15 exemplum finds from Swedish early modernity are accounted for in chronological order. These exempla have been selected with the purpose of illustrating how 15 different fable types are made the subject of exemplum-rhetorical usage. Contributing to the breadth of the account are, likewise, circumstances such as the finds originating from host texts that both belong to widely varying genres and cover more or less the entire period of investigation. As a following step, the chapter puts forward analyses of ten finds demonstrating, instead, how one and the same fable type – the fable about the bird with borrowed feathers (ATU 244) – is made use of as a rhetorical exemplum in various ways in ten different host texts. A summing-up of the consequences for the history of the genre calls attention to the fact that the extensive exemplum-rhetorical usage loaded the fable with an ability to penetrate into different cultural contexts, as well as to narratively adjust to various textual environments. In relation to the discourse of its host text, the Aesopic narration often generated a contrasting effect at the same time as the continual reutilization of the same fable types within the exemplum usage as a whole affirmed norms and ascribed a certain constancy to human realities.

The fifth chapter (“Fabelbrukaren Aisopos och genretraditionen” [Aesop as Fable User and the Genre Tradition]) links the three usage arenas to a joint generic tradition. The character of Aesop stands at the centre of the analysis. The chapter opens with a section both examining Phaedrus’s narrative of origin about his precursor Aesop, which was foundational for the fable tradition, and tracing the dissemination of this narrative in Swedish early modernity. It is followed by an investigation of the image of the genre’s founding father given in the ancient biography Βίος Αἰσώπου; a particular focus here is placed on Aesop’s role as fable user. Thereafter, the two versions of the Aesop biography printed in early modern Sweden are scrutinized, one translated from German and included in Hundrade Esopi Fabler (1603), the other rendered into Swedish from French and published separately in 1766. In contrast to how the biography was received in other parts of Europe, the Swedish versions, in different ways, reduced Aesop’s function as exemplary fable user. The chapter concludes by discussing two further aspects of Aesop’s significance for the generic tradition. Firstly, since Aesop as a figure was modelled so as to combine misshapenness and prudence, he came to signify the fable as a genre and the interplay between vehicle and tenor that characterizes it. Secondly, in later European as well as Swedish writing about the fable’s founding father, Aesop’s interaction with the animal world was exploited in order to highlight the role of bestiality in the moral universe of the genre usage.

The sixth and lengthiest chapter (“Fabelbrukets modernisering” [Modernization of Fable Usage]) studies efforts to modernize the usage of Aesopic fable. These processes received their chief impulses from Fables choisies, mises en vers (1668) by Jean de La Fontaine and Fables nouvelles (1719) by Antoine Houdart de La Motte and made the fable into an extremely popular genre in European Enlightenment culture. The chapter begins by surveying the Swedish reception of La Fontaine’s fables, which had stimulated an aestheticization of the genre in France. A corresponding account is dedicated to the reception of La Motte’s fables, which in their native country contributed to a vitalizing of the moral-pedagogical usage of fable, not least through the device of constructing new Aesopic narrations. In Sweden, these divergences between the French fabulists were to a large degree erased. Moreover, the chapter maps the Swedish reception of another three figures who were influential in the eighteenth-century renewal of the genre: John Gay, Christian Fürchtegott Gellert, and Gotthold Ephraim Lessing. As a main point, the chapter subsequently investigates the prolific Swedish-language production of new fables in the last four decades of the eighteenth century. The textual material under inspection consists of, on the one hand, singular fables anonymously published in the press, and on the other hand, fable collections with artistic ambitions. Whereas the press publications allotted new, medium-dependent functions, preferably critical or satirical, to the genre, the collections of fables, markedly often debut books, aimed at establishing new authors in the literary market and winning them cultural capital. A special section deals with a verse fable canonized by domestic literary scholars: Anna Maria Lenngren’s “Björndansen” (1799). For a long time regarded as a Swedish original text, this fable is in fact a revision – in line with the general fable traffic in eighteenth-century Europe – of Tomás de Iriarte’s Spanish “El Oso, la Mona y el Cerdo” (1782). In conclusion, the chapter accounts for the fable’s quantitative expansion in Sweden from 1760 to 1799. The expansion is presented graphically through statistics on fable publishing in eight newspapers, and elucidated by references to prevailing press laws and to the culture of civic conversation that characterized the journalism of the period.

The seventh and last chapter (“Fabeln – en förbrukad genre?” [The Fable – A Used Up Genre?]) argues that the fable genre and fable usage in Sweden, as in the rest of Europe, were struck by a historical crisis towards the end of the eighteenth century. Whereas the crisis for the modernized Enlightenment fable was primarily due to dilettantization, overexploitation, and the disintegration of the genre field, the more serious crisis for traditional fable usage was caused by the advancing modernity that undermined its most fundamental prerequisites: the virtue ethical way of thinking, exemplum-based rhetoric, the anthropomorphizing view of the animal world, and the poetological principle combining business with pleasure. The chapter closes with a short coda, sketching the presence of the Aesopic genre after 1800 within three domains: firstly, the continued yet declining usage of fable in language teaching in schools; secondly, the aesthetical reactivation of the fable in quotations, allusions, and parodies; and, thirdly, the successful fusion of usage and aesthetics in fable literature for children.

Abstract (Swedish)

Den aisopiska fabeln etablerades som genre i den grekiska antiken och nådde Skandinavien under medeltiden. I svensk kultur upplevde fabeln en storhetstid under den tidigmoderna epoken (1500–1800). Monografin Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie tar ett helhetsgrepp om fabelgenrens historia i Sverige under denna 300-årsperiod. I dialog med ny internationell fabel- och genreforskning ställs bruket av den aisopiska genren i fokus. Det tidigmoderna fabelbruket var livaktigt, mångskiftande och föränderligt. Monografin tecknar en övergripande genrehistorisk linje från ett flerfunktionellt fabelbruk inom en luthersk humanismkultur via en i första hand franskinfluerad och såväl estetisk som pragmatisk omorientering av det aisopiska bruket under upplysningsepoken till en kris för fabeln runt 1800, framdriven av modernitetens paradigmskiften och en ny litteratursyns ifrågasättande av själva idén om litteraturbruk.

Monografin är disponerad i sju kapitel. Det första kapitlet (”Fabeln – en genre tagen i bruk”) introducerar studiens bruksperspektiv liksom dess nykonstruerade och centrala begrepp bruksarena. I anslutning till det makrohistoriska periodbegreppet tidigmodernitet motiveras studiens kronologiska ramar. Kapitlet diskuterar därtill hur undersökningsmaterialet bör ringas in, problematiserar frågan om en genredefinition samt argumenterar för en metodologi baserad på ett öppet aisopiskt genrefält och på tre fabelhistoriska bruksprinciper: en krestomatiprincip, en vehikelprincip och en analogiprincip. Avslutningsvis görs en kort överblick över den mycket omfattande europeiska fabelforskningen och en mer uttömmande redovisning av den hittills starkt begränsade svenska forskningen om fabelgenren.

De tre följande kapitlen ägnas åt det studien identifierar som fabelns tre viktigaste bruksarenor i det tidigmoderna Sverige. Det andra kapitlet (”Fabelns språkdidaktiska bruksarena”) behandlar fabeln som textmaterial i skolans språkundervisning. Denna bruksfunktion reglerades av en krestomatiprincip: fabeltexterna utnyttjades för att lära ut ett främmande språks lexikon och grammatik. Efter en bakgrundsskiss över fabelns långa europeiska historia som språkdidaktisk genre granskar kapitlet de svenska skolordningarnas föreskrifter för fabelläsningen på latin och grekiska. Därefter görs en genomgång av samtliga fabelutgåvor för skolbruk som trycktes i Sverige under tidigmodern tid. Slående i undervisningsmaterialet är för latinets del den dominerande linje som utgick från Joachim Camerarius Leipzigedition Fabellae Aesopicae Qvaedam Notiores, Et In Scolis Vsitatae (1545), först under sent 1600-tal kompletterad med en Phaedruslinje. För grekiskans del är bilden mer splittrad, även om 1700-talets viktigaste fabelutgåvor tydligt har influerats av Johann Gottfried Hauptmanns ΜΥΘΩΝ ΑΙΣΩΠΕΙΩΝ ΣΥΝΑΓΩΓΗ. Fabularum Æsopicarum Collectio (1741). Det kvantitativt sett mer blygsamma aisopiska textmaterial som trycktes i 1700-talets Sverige för undervisning i franska, tyska och engelska visar att de klassiska språkens inlärningsmetodik överfördes till de moderna språken. Via några konkreta exempel – en lärares anteckningar, en elevs skrivhäfte, en lärobok för självstudier – illustreras därefter hur fabeltexter utnyttjades i språkundervisningens praktik. En avslutande summering av det språkdidaktiska fabelbrukets genrehistoriska konsekvenser framhåller att den aisopiska fabeln som obligatoriskt textmaterial för skolundervisningen i klassiska språk erövrade en kulturell centralitet i det tidigmoderna Sverige och genom utbildningsväsendets inriktning mot nationell enhetlighet fick spridning i hela riket. I enlighet med skolsystemets didaktiska basmetod blev fabeln föremål för omfattande minneslagring samtidigt som den genom att underkastas ständiga språkövningar framstod som i hög grad transformerbar.

Det tredje kapitlet (”Fabelns moralpedagogiska bruksarena”) behandlar fabeln som instrument för moralisk fostran på folkspråket. Denna bruksfunktion, som förutsatte att fablerna överförts till svenska, vilade på en vehikelprincip: de aisopiska texterna gjordes till bärare av etiska påbud. Kapitlet analyserar de fyra betydelsefullaste fabelsamlingar som under tidigmodern tid trycktes på svenska. Den tidigaste svenskspråkiga samlingen, Hundrade Esopi Fabler (1603), är en trogen översättning av Nathan Chytraeus Rostockutgåva Hundert Fabeln aus Esopo (1574). Den förmedlar klassiska dygdetiska lärdomar; därtill har den en markant luthersk profil och hyllar en rättrådig Gud, en hierarkisk samhällsordning och en patriarkal familjestruktur, inslag som i samklang med Sveriges nyligen antagna protestantiska statsreligion gjorde samlingen till ett effektivt redskap för konfessionell och social disciplinering. Den första fabelsamling som överfördes till svenska direkt från ett klassiskt språk, Phædri Fabler, J Swenske Rijm (1736), är en nästan komplett versöversättning av Phaedrus fem böcker. Samtliga fabler har försetts med nyskrivna prosakommentarer, som gör tidsanpassade tillämpningar av de aisopiska texterna och upphöjer ”en förnufftig menniska” till moraliskt ideal. Periodens omfångsrikaste samling på svenska, Allehanda Sedolärande Fabler (1767), präglas med sina närmare 500 fabler av såväl moralpedagogisk heterogenitet som narrativ redundans. Utgåvan kan beskrivas som en selektiv försvenskning av Roger L’Estranges Fables, of Æsop And other Eminent Mythologists. With Morals and Reflexions (1692), som tydligt lutheraniserats genom att förlagans katolskt orienterade kommentarer strukits och det engelska förordet ersatts med Martin Luthers fabelföretal från 1530. Den fjärde samlingen utgörs av en illustrerad fabeltidskrift i två årgångar: Gull-Hönan (1773) och Herre-Gårds Tuppen (1774). De korta försvenskade aisopiska berättelserna har i de flesta fall hämtats från latinska fabelböcker för skolbruk, medan de utförliga epimythierna är nyskrivna och utnyttjas för att propagera för utgivarens realpolitiska särintressen, ett upplägg som ger samlingen ett påfallande splittrat tilltal. Kapitlets summerande resonemang kring det moralpedagogiska fabelbrukets genrehistoriska konsekvenser understryker att den starka betoningen av de aisopiska texternas semantiska dubbelstruktur – bakom varje berättelse påstods ett viktigt budskap dölja sig – tvingade läsaren till avkodning av den underliggande betydelsen. Till slutsatserna hör även att epimythierna i de folkspråkliga samlingarna i regel förstärker berättelsernas dygdetiska grundkoncept samtidigt som vehikelprincipen tilläts operera med stor öppenhet, så att fablerna kunde göras till bärare av mycket skiftande åskådningar och ideologier.

Det fjärde kapitlet (”Fabelns exemplumretoriska bruksarena”) behandlar fabeln som retoriskt motiverad exemplumberättelse i andra texter. Denna bruksfunktion styrdes av en analogiprincip: en parallell upprättades mellan värdtextens ämne och den anförda fabeln. Kapitlet diskuterar inledningsvis dels den klassiska retorikens syn på kategorin exemplum och på fabeln som exemplumgenre, dels det utbredda exemplumtänkandet i det tidigmoderna Europa. Därefter redovisas i kronologisk ordning detaljerade analyser av 15 exemplumfynd från svensk tidigmodernitet. Urvalet har gjorts så att det åskådliggör hur 15 olika fabeltyper blir föremål för exemplumretoriskt bruk. Till bredden i redovisningen bidrar även att fynden hämtats från värdtexter som både tillhör vitt skilda genrer och täcker in i stort sett hela undersökningsperioden. I ett nästa steg redovisas analyser av tio fynd som i stället illustrerar hur en och samma fabeltyp – fabeln om fågeln med lånade fjädrar (ATU 244) – utnyttjas som retoriskt exemplum på skiftande sätt i lika många olika värdtexter. Ett sammanfattande resonemang om de genrehistoriska konsekvenserna framhåller att fabeln genom det omfattande exemplumretoriska bruket laddades med en förmåga såväl att tränga in i olika kulturella sammanhang som att narrativt anpassa sig till skilda textuella miljöer. I förhållande till sin värdtexts diskurs skapade den aisopiska berättelsen ofta en kontrasteffekt samtidigt som det samlade exemplumbrukets ständiga återanvändning av samma fabeltyper medförde att normer bekräftades och att de mänskliga realiteterna tillskrevs en viss konstans.

Det femte kapitlet (”Fabelbrukaren Aisopos och genretraditionen”) knyter de tre bruksarenorna till en gemensam genretradition. I analysens centrum står Aisoposgestalten. Först granskas Phaedrus traditionsgrundande ursprungsberättelse om föregångaren Aisopos och dess spridning i svensk tidigmodernitet. Sedan undersöks den bild av genrens urfader som framträder i den antika levnadsteckningen Βίος Αἰσώπου; särskilt fokuseras här Aisopos roll som fabelbrukare. Därefter analyseras de två versioner av Aisoposbiografin som trycktes i det tidigmoderna Sverige, den ena översatt från tyska och inkluderad i Hundrade Esopi Fabler (1603), den andra översatt från franska och separatpublicerad 1766. Till skillnad från hur biografin recipierades på andra håll i Europa reducerar de båda försvenskningarna, om än på olika sätt, Aisopos funktion som förebildlig fabelbrukare. Kapitlet avrundas med resonemang om ytterligare två aspekter av Aisopos betydelse för genretraditionen. För det första gjordes Aisopos genom att i sin gestalt få kombinera vanskapthet och vishet till ett tecken för fabeln som genre och för dess samspel mellan bildled och sakled. För det andra utnyttjades Aisopos interaktion med djurens värld i både europeisk och svensk vidarediktning kring fabelns urfader för att belysa animalitetens roll i genrebrukets moraliska universum.

Det sjätte och längsta kapitlet (”Fabelbrukets modernisering”) studerar den modernisering av fabelbruket som fick sina väsentligaste impulser från Jean de La Fontaines Fables choisies, mises en vers (1668) och Antoine Houdart de La Mottes Fables nouvelles (1719) och som ledde till att fabeln kom att bli en av den europeiska upplysningskulturens absoluta favoritgenrer. Först kartläggs den svenska receptionen av La Fontaines fabler, som i Frankrike framför allt stimulerade en estetisering av genren. Därefter utforskas receptionen av La Mottes fabler, som i hemlandet bidrog till ett vitaliserat moralpedagogiskt fabelbruk, inte minst genom greppet att skapa nya aisopiska berättelser. I Sverige kom dessa skillnader mellan de båda franska fabelförfattarna i hög grad att suddas ut. Vidare inventerar kapitlet det svenska mottagandet av ytterligare tre inflytelserika 1700-talsförnyare av genren: John Gay, Christian Fürchtegott Gellert och Gotthold Ephraim Lessing. Som en huvudpunkt undersöks därpå den omfattande svenskspråkiga nyproduktionen av fabler från seklets fyra sista decennier. Det granskade textmaterialet utgörs av å ena sidan singulärfabler anonymt publicerade i pressen, å andra sidan fabelsamlingar med konstnärliga ambitioner. Medan de tidningspublicerade fablerna gav genren nya, mediebetingade funktioner, företrädesvis av kritisk eller satirisk art, syftade fabelsamlingarna, anmärkningsvärt ofta bokdebuter, till att etablera nya författare på den litterära marknaden och öka deras kulturella kapital. Ett separat avsnitt ägnas åt en av inhemska litteraturhistoriker kanoniserad versfabel, Anna Maria Lenngrens ”Björndansen” (1799), länge ansedd som en svensk originalprodukt men i själva verket – i linje med hur fabeltrafiken såg ut i 1700-talets Europa – en bearbetning av Tomás de Iriartes spanska ”El Oso, la Mona y el Cerdo” (1782). Kapitlet redogör avslutningsvis för fabelns kvantitativa expansion i Sverige från 1760 till 1799, konkretiserad via statistik över fabelpubliceringar i åtta nyhetstidningar och belyst genom hänvisningar till rådande tryckfrihetslagstiftning och till den insändarkultur som präglade periodens journalistik.

Det sjunde och sista kapitlet (”Fabeln – en förbrukad genre?”) argumenterar för att fabeln och fabelbruket även på svenska breddgrader hamnade i ett genrehistoriskt krisläge mot slutet av 1700-talet. Medan krisen för den moderniserade upplysningsfabelns del primärt hade sin grund i amatörisering, överexploatering och uppluckring av genrefältet, förorsakades den mer djupgående krisen för det traditionella fabelbruket av att den framväxande moderniteten underminerade dess mest fundamentala förutsättningar: det dygdetiska tänkandet, den exemplumbaserade retoriken, den antropomorfiserande synen på djurvärlden och den poetologiska principen att förena nytta och nöje. Kapitlet avslutas med en kort skiss i tre steg över den aisopiska genrens fortlevnad efter 1800 och tar fasta på dels det fortsatta men avtagande fabelbruket i skolornas språkundervisning, dels den estetiska reaktiveringen av fabeln via citat, allusioner och parodier, dels den framgångsrika fusionen av bruk och estetik i den barnlitterära fabeln.

• author: Zillén, Erik
• organization: Comparative Literature
• publishing date: 2020
• type: Book/Report
• publication status: published
• subject: General Literature Studies
• keywords: aisopisk fabel, genre, bruk, litteraturhistoria, tidigmodernitet
• pages: 672 pages
• publisher: Makadam förlag
• ISBN: 9789170612985
• language: Swedish
• LU publication?: yes
• id: 6612a225-1cad-4493-83ad-b6fd725a9d77
• date added to LUP: 2020-08-16 14:24:26
• date last changed: 2022-03-04 08:49:24