Advanced

Avstånd - Närhet. Ingmar Bergmans Vintersagan

Loman, Rikard LU (2005)
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Avstånd-Närhet. Ingmar Bergmans Vintersagan på Dramaten, är en föreställningsanalys av Vintersagan, Bergmans iscensättning av William Shakespeares sena drama The Winter's Tale (1610-11) på Kungliga Dramatiska teatern (Dramaten) i Stockholm år 1994. Ingmar Bergman (f 1918) är främst känd som filmregissör och brukar förknippas med det auteur-begrepp som franska filmkritiker myntade på 1950-talet för att karaktärisera filmskapare som inom filmindustrins anonymiserande maskineri lät den egna personligheten prägla filmernas teman och utformning. Medan Bergmans filmregi är relativt väl utforskad finns förhållandevis lite skrivet om Bergmans teaterregi. Den etablerade bilden har länge varit att Bergman... (More)
Popular Abstract in Swedish

Avstånd-Närhet. Ingmar Bergmans Vintersagan på Dramaten, är en föreställningsanalys av Vintersagan, Bergmans iscensättning av William Shakespeares sena drama The Winter's Tale (1610-11) på Kungliga Dramatiska teatern (Dramaten) i Stockholm år 1994. Ingmar Bergman (f 1918) är främst känd som filmregissör och brukar förknippas med det auteur-begrepp som franska filmkritiker myntade på 1950-talet för att karaktärisera filmskapare som inom filmindustrins anonymiserande maskineri lät den egna personligheten prägla filmernas teman och utformning. Medan Bergmans filmregi är relativt väl utforskad finns förhållandevis lite skrivet om Bergmans teaterregi. Den etablerade bilden har länge varit att Bergman som teaterregissör arbetar i förlängning av inarbetade traditioner och etablerade ideal. Hans rykte vilar också i första hand på iscensättningar av dramer som andra skrivit och i synnerhet på hans tolkningar av klassiska dramer av Strindberg, Ibsen, Molière och Shakespeare.



Syftet med avhandlingen är att undersöka hur Shakespeares The Winter's Tale omvandlas av Bergmans regi och hur transformeringen av texten till teatermediet kan bidra till att ge en mera nyanserad bild av teaterregissören Bergman.



Ur ett engelskspråkigt perspektiv skulle Vintersagan troligtvis räknas till kategorin ?foreign Shakespeare?, till de uppsättningar som spelar Shakespeare i översättning och som är inte i samma mån kan dra nytta av Shakespeares verbala kvaliteter. Det är emellertid den ?foreignness? som är inskriven i Shakespeares drama som Bergman söker bearbeta i Vintersagan. ?Foreign? och ?familiar?, avstånd och närhet är, menar jag, de dikotomier som bäst beskriver Bergmans regi. Avhandlingen som helhet söker visa hur Bergman går till väga för att försvenska och domesticera det kulturellt och historiskt främmande i Shakespeares drama, så att det som är förflutet och avlägset omvandlas till något välbekant och nära.



En semiotiskt inspirerad metod ligger till grund för analysen av uppsättningens mise-en-scène och ett hermeneutiskt tänkande präglar undersökningen av översättningsarbetet från sida till scen och uppsättningens mottagande. Mitt material är i första hand mina egna intryck av Vintersagan under upprepade besök på Dramaten 1994, samt recensioner och artiklar som efter premiären publicerats om uppsättningen. Till detta kommer Bergmans egna böcker, sekundärlitteratur om Bergman och Shakespeare, samt olika intervjuer med Bergman själv. Mina analyser bygger även på icke publicerat dokumentärmaterial, framför allt Bengt Wanselius stillbilder och de olika videoinspelningar som finns i Dramatens bibliotek.



Avhandlingen är indelad i sju kapitel. I kapitel 1 presenteras Shakespeares The Winter's Tale som skiljer sig markant från merparten av Shakespeares dramer. Kapitlet gör nedslag i den engelskspråkiga scenhistorien för att visa hur dramat ända sedan 1700-talet har omvandlats i mötet med nya moden och konventioner. I kapitel 2 granskar jag Britt G Hallqvists och Claes Schaars nyöversättning av Shakespeares drama och den bearbetning av denna översättning som Bergman använder som underlag för sin uppsättning. Shakespeares textmassa halveras, men Vintersagan förses i gengäld med en ramhandling som både förlänger dramats upptakt och slut och som beskrivs i kapitel 3. Denna ramhandling lokaliserar Shakespeares sena drama till den Jaktslottsmiljö som 1800-talsförfattaren Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) använde som ram om sina berättelser



Kapitel 4 visar hur Bergman hanterar problemet med Leontes illa underbyggda svartsjuka. Kapitel 5 visar att Bergman ägnar lika mycket uppmärksamhet åt Hermione som åt Leontes. I Vintersagan framstår Hermione till slut som en slags Nora i ett kvävande äktenskap med en man som inte är förhållandet mogen. Hermiones originellt iscensatta uppståndelse innebar aldrig någon perfekt försoning mellan makarna och övergick dessutom i ett vemodigt slutackord som stämde väl överens med uppsättningens övergripande moral: det är människors kärlek och tillit som håller ihop den kaotiska världen och bristen på kärlek och tillit som får den att störta samman. Tanken återkommer i kapitel 6 som kretsar kring gestaltningen av dramats prins Mamillius, som är en bifigur i The Winter's Tale men vars närvaro präglar Vintersagans första hälft och vars frånvaro präglar uppsättningens senare hälft. Mamillius gestaltas här både som dramats upphov, den som på sin dockteater fantiserar det förlopp vi ser gestaltat på stora scenen, och som den som drabbas hårdast av föräldrarnas konflikt. Av allt att döma vill Bergman framhäva att hans egna barndomsminnen överlappar Mamillius upplevelser. Shakespeares fiktiva värld inlemmas i Bergmans egen mytologi.



Kapitel 4, 5 och 6 visar att Bergman ägnar en oändlig omsorg åt ensemblespelet som samordnas med den scenapparat som aktiveras för att göra känslor tydligare och relationer begripliga. Uppsättningens övergripande rytm kontrolleras noga liksom rytmen i de enskilda scenerna. Mycket av detta uppmärksammas och uppskattas av recensenterna i Norden, och av de amerikanska recensenter som ser uppsättningen när den gästspelar i New York året efter den svenska premiären. I avhandlingens sista kapitel beskriver jag mottagandet på båda sidor om Atlanten, men jag tar särskilt fasta på reaktionerna på Vintersagans pastoralscener. I Vintersagan omvandlas Shakespeares ?sheep-shearing feast? till en midsommarfest, den svenskaste av alla högtider, medan Böhmen förvandlas till det svenskaste av alla landskap, till Bergmans barndomslandskap Dalarna, hans Arkadien, hans motsvarighet till Shakespeares Arden. Svenska kritiker hänvisade till Shakespeare för att försvara dessa scener medan amerikanska kritiker hänvisade till Shakespeare för att underkänna dessa scener. I USA uppfattades Bergmans försök att krympa avståndet mellan 1600-tal och 1900-tal som en distansering, en exotisering snarare än ett tillägnande. Mot denna bakgrund söker jag slutligen ifrågasätta Bergmans texttrohetstanke, tanken att han i sin uppsättning kan vara Shakespeare trogen. Jag ställer Bergmans estetiska ideal mot den praktik jag läser ut av Vintersagan.



Allt tyder på att Bergman själv anser sig arbeta mot en pjäs när han arbetar mot sin egen teatersyn, sin egen erfarenhet av vad Dramatenpubliken vill ha, och sin övertygelse om hur Shakespeare bör spelas. Bergman anser uppenbarligen att han lägger något till scenupplevelsen genom att påstå sig vara trogen Shakespeare. Tanken har sina rötter i svensk nationalteatertradition, men det kritikerna uppfattar som trohet måste i första hand beskrivas som en förmåga att läsa ut nya helheter och sammanhang ur dramat. Almqvistramen är riktig, inte för att den är mest klargörande eller mest relevant, utan för att den gör det disparata verket sammanhängande.



I teorin hävdar Bergman att han är dramatikern och dramat trogen, i praktiken försvarar han teaterns autonomi. Bergman på teatern är i minst lika hög grad som inom filmen en auteur trots att han sätter upp andras och inte egna dramer. Bergman är inte traditionell, för resultatet av hans skapande liknar egentligen inget annat, men han är traditionstrogen eftersom han värnar om sina egna inarbetade metoder och arbetar i förlängning av nationalscenens regitradition. Bergman hävdar att han återskapar/rekonstruerar, men det är snarare så att han dekonstruerar dramat, hittar gliporna, tar fasta på motsägelserna, på det som är oförklarat och främmande i dramat. (Less)
Abstract
This dissertation investigates the directorial changes brought about in Vintersagan, Ingmar Bergman's 1994 production of William Shakespeare's late play The Winter's Tale (1610-11) at Dramaten in Stockholm, and put forth a contribution to a more nuanced understanding of Bergman as a theatre director. Foreignness and familiarity, remoteness and proximity are the dichotomies with which his theatrical work is best described. The dissertation attempts to show how Bergman goes about domesticating and putting in an appropriate Swedish context the culturally and historically foreign material in Shakespeare's play so as to make remote and strange things appear familiar and close.



In the first chapter examples from English... (More)
This dissertation investigates the directorial changes brought about in Vintersagan, Ingmar Bergman's 1994 production of William Shakespeare's late play The Winter's Tale (1610-11) at Dramaten in Stockholm, and put forth a contribution to a more nuanced understanding of Bergman as a theatre director. Foreignness and familiarity, remoteness and proximity are the dichotomies with which his theatrical work is best described. The dissertation attempts to show how Bergman goes about domesticating and putting in an appropriate Swedish context the culturally and historically foreign material in Shakespeare's play so as to make remote and strange things appear familiar and close.



In the first chapter examples from English language theatrical history are presented for the purp'ose of showing how The Winter's Tale has been adapted to changing fashions and conventions. In the second chapter the Swedish translation of Shakespeare's text is examined. The framing of Shakespeares play is described in chapter three. Chapter four is intended to show how Bergman deals with the problem of Leontes? unfounded jealousy. Chapter five shows that Bergman paid as much attention to Hermione as to Leontes. In Vintersagan Hermione eventually appeared as a kind of Nora, a wife confined in a suffocating marriage. The ending was slightly skewed so as to be in better correspondence with the morality of the play: the love of people diminishes the chaos of the world and the lack of love spreads new chaos. This notion recurs in chapter six, in which is dealt with the creation of prince Mamillius, a minor character in The Winter's Tale but whose presence marked the first half of Vintersagan and whose absence characterised the second half. Mamillius was put forth as the person who conjured up the story the audience saw enacted on the stage. To all appearances Bergman wanted to express that Mamillius experiences were copied on his own childhood memories and his personal mythology.



The critical response to the performance is the subject of the last chapter of the dissertation, the emphasis of the text being put especially on the response to the creation of the play's pastoral scenes. Bergman's position, in his work with the theatre classics, is that he strives to be true to the original. In the last chapter of the dissertation this notion is questioned by opposing Bergman's aesthetical ideals in this respect with the theatrical praxis that is to be seen in Vintersagan. In reality Bergman deconstructs Shakespeare's play, locates its gaps and exploits its contradictions. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
supervisor
opponent
  • Rokem, Freddie, Tel Aviv University
organization
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
Theater theory and history, Directors theatre, Performance analysis, International Shakespeare, Carl Jonas Love Almqvist, William Shakespeare, Swedish 20th century theatre, Ingmar Bergman, Teatervetenskap
pages
286 pages
publisher
Carlsson Bokförlag
defense location
Humanisthusets hörsal, Språk- och litteraturcentrum, Helgonabacken 12, Lund
defense date
2005-10-01 10:15
ISBN
91-7203-718-0
language
Swedish
LU publication?
yes
id
75e85e12-96cd-4a75-b8c5-55676728001a (old id 24789)
date added to LUP
2007-06-01 09:32:13
date last changed
2016-09-19 08:45:03
@phdthesis{75e85e12-96cd-4a75-b8c5-55676728001a,
  abstract     = {This dissertation investigates the directorial changes brought about in Vintersagan, Ingmar Bergman's 1994 production of William Shakespeare's late play The Winter's Tale (1610-11) at Dramaten in Stockholm, and put forth a contribution to a more nuanced understanding of Bergman as a theatre director. Foreignness and familiarity, remoteness and proximity are the dichotomies with which his theatrical work is best described. The dissertation attempts to show how Bergman goes about domesticating and putting in an appropriate Swedish context the culturally and historically foreign material in Shakespeare's play so as to make remote and strange things appear familiar and close.<br/><br>
<br/><br>
In the first chapter examples from English language theatrical history are presented for the purp'ose of showing how The Winter's Tale has been adapted to changing fashions and conventions. In the second chapter the Swedish translation of Shakespeare's text is examined. The framing of Shakespeares play is described in chapter three. Chapter four is intended to show how Bergman deals with the problem of Leontes? unfounded jealousy. Chapter five shows that Bergman paid as much attention to Hermione as to Leontes. In Vintersagan Hermione eventually appeared as a kind of Nora, a wife confined in a suffocating marriage. The ending was slightly skewed so as to be in better correspondence with the morality of the play: the love of people diminishes the chaos of the world and the lack of love spreads new chaos. This notion recurs in chapter six, in which is dealt with the creation of prince Mamillius, a minor character in The Winter's Tale but whose presence marked the first half of Vintersagan and whose absence characterised the second half. Mamillius was put forth as the person who conjured up the story the audience saw enacted on the stage. To all appearances Bergman wanted to express that Mamillius experiences were copied on his own childhood memories and his personal mythology.<br/><br>
<br/><br>
The critical response to the performance is the subject of the last chapter of the dissertation, the emphasis of the text being put especially on the response to the creation of the play's pastoral scenes. Bergman's position, in his work with the theatre classics, is that he strives to be true to the original. In the last chapter of the dissertation this notion is questioned by opposing Bergman's aesthetical ideals in this respect with the theatrical praxis that is to be seen in Vintersagan. In reality Bergman deconstructs Shakespeare's play, locates its gaps and exploits its contradictions.},
  author       = {Loman, Rikard},
  isbn         = {91-7203-718-0},
  keyword      = {Theater theory and history,Directors theatre,Performance analysis,International Shakespeare,Carl Jonas Love Almqvist,William Shakespeare,Swedish 20th century theatre,Ingmar Bergman,Teatervetenskap},
  language     = {swe},
  pages        = {286},
  publisher    = {Carlsson Bokförlag},
  school       = {Lund University},
  title        = {Avstånd - Närhet. Ingmar Bergmans Vintersagan},
  year         = {2005},
}