Advanced

Recension: Teckenspråkiga döva. Identitetsförändringar i det svenska dövsamhället.

Sellerberg, Ann Mari LU (2004) In Sociologisk Forskning 2004(1).
Abstract (Swedish)
Omdöme



”Teckenspråkiga döva” är en rik avhandling. Den innehåller spännande och djuplodande empiriskt material. Fredäng täcker samtidigt in ett stort fält från individnivå med familj och skola till lokalföreningar och riksorganisation och till hur samhället ställer sig i olika frågor.



Det är sannolikt att de sociala typer som Päivi Fredäng tar upp, om hur döva ser på sig själva och sin dövhet liksom olika bilder av dövkultur på organisationsnivå stämmer.



Samtidigt finn's det en fara som inte gäller enbart Fredäng's avhandling utan även i många andra sammanhang. När identitetsarbete bland skilda grupper blir ett faktum är det högst naturligt att dessa processer beskrive's. I sitt... (More)
Omdöme



”Teckenspråkiga döva” är en rik avhandling. Den innehåller spännande och djuplodande empiriskt material. Fredäng täcker samtidigt in ett stort fält från individnivå med familj och skola till lokalföreningar och riksorganisation och till hur samhället ställer sig i olika frågor.



Det är sannolikt att de sociala typer som Päivi Fredäng tar upp, om hur döva ser på sig själva och sin dövhet liksom olika bilder av dövkultur på organisationsnivå stämmer.



Samtidigt finn's det en fara som inte gäller enbart Fredäng's avhandling utan även i många andra sammanhang. När identitetsarbete bland skilda grupper blir ett faktum är det högst naturligt att dessa processer beskrive's. I sitt identitetsarbete försöker tidigare förtryckta grupper skapa en någorlunda enhetlig kulturell framtoning. Man måste ena's om vilka frågor som är viktiga. Det blir då lätt så även den beskrivande forskaren att det som spretar ut, det som inte passar in, det som inte stämmer, välj's bort. För det är ju inte det som skall beskriva's. Därför tog jag i min opposition upp vissa synpunkter på urvalet. Författaren hade valt bort vissa döva, bl a de som kallade's ”isolerade döva”. Vidare resonerade Fredäng kring några döva som var ovilliga att delta. Det var i första hand äldre män som arbetade i hörande miljö. Den förklaring som Fredäng ger till dera's vägran är att denna grupp ”prägla's av obenägenhet att kasta sig in i något man inte känner till, rädsla om missförstånd eller att man inte förstått den skriftliga informationen”. Som läsare blir man naturligtvi's förvånad att just de äldre män i hörande miljö skulle vara de som var rädda att kasta sig in i något då som innebär att bli intervjuade. Det hade varit mycket intressant att närmare få reda på skälen till att man vägrar. Eller skälen till att isolerade döva inte uppfyller de kriterier som Fredäng ställt upp för att ingå i gruppen.



Jag urskiljer en sådan homogeniseringstenden's även när det gäller tolkningen av intervjuerna. En av intervjupersonerna beskriv's som nullifierande. Beteckningen nullifierande refererar till en psykisk försvarsmekanism för att skydda den personliga identiteten; genom att distansera från andra och tillintetgöra andra's betydelse bekräftar individen sin identitet. De citat som ge's från intervjun med den enda person som är nullifierande är ”det är trevligare att prata med hörande än med döva. Döva tjatar om samma sak. Inget nytt förstår du. Vi har inga gemensamma intressen. Döva vill bara sporta. För mig är det helt likgiltigt.” I en annan del av samma intervju: ”För mig är det så att utan planerade mål är jag fri. Det betyder att jag kan välja olika saker hela tiden. Att ha mål betyder att det är tungt och jag måste anpassa mig, förstår du. Jag vill känna mig fri.” Det är den nullifierande Ander's som ville känna sig fri och som tyckte att döv bara ville sporta. Jag ser inte detta som att han ”tillintetgör andra's betydelse”.



Vid disputationen menade Fredäng att om man såg intervjun som helhet blev bilden mer dyster.



Misskrediteringar?



Päivi Fredäng har dock i stort varit känslig i sina tolkningar av intervjuerna. Hon tar upp spännande saker som ”förklarad gemenskap” som en misskreditering. Förklarad gemenskap innebär att en döv befinner sig bland hörande och hörande får förklara t ex vad de skrattar åt, vad som är poängen i historien osv. Den döva tar del i gemenskapen i efterhand. Förklarad gemenskap kan uppleva's som utanförskap och misskännande. Ett annat exempel som Fredäng nämner är partikularisering. Partikularisering innebär att en individ ur den nedvärderade gruppen framstår som särskilt duktig. Förvånade kommentarer från hörande som, ”att du kan köra bil så bra fast du är döv, att du kan dansa så bra fast du är döv” är partikularisering. Även detta upplevde's som ett kommunikativt misskännande. Jag såg detta som känsligt urskiljande av sådant som var väl menat från omgivningen's sida men som uppfattade's negativt av den döve/döva. Vid disputationen framhöll emellertid Fredäng att det var inte all's så att alla upplevde förklarad gemenskap eller partikularisering som misskännande. Vissa av de intervjuade såg det snarare som positiv kommunikation från omgivningen's sida. I avhandlingen är dock detta exempel på misskännanden. De som upplever förklarad gemenskap och partikularisering som positiva beteenden från omgivningen's sida finn's tyvärr inte med i avhandlingen.



I stort finner jag ho's Päivi Fredäng en vilja av att ta med de oliktänkande och konflikterna mm. Det är dock inte lätt när man skall framställa en bild av ett skeende - och en någorlunda enhetlig sådan - att vara särskilt uppmärksam mot det som inte stämmer in. Det blir snarare naturligt i forskningsprocessen att man använder kriterier för det som kan skala's bort. Detsamma gäller tolkningen av materialet. Det blir lätt så att man tar in vissa oliktänkande och vissa variationer. Även öppenheten tenderar att bli selektiv. Samtidigt blir det bortsorterade konfunderande. Vilka vägrar att ställa upp? Eller varför beskriv's som någon social typ – här den nullifierande – som så tragisk?



Avhandlingen är mycket gedigen. Den är intressant och spännande att läsa. Det är ett stort referensmaterial som Päivi Fredäng har gått igenom och henne's empiriska material vidgar säkert vyerna. Vad jag vill framföra i denna recension är dock behovet av en allmän uppmärksamhet då grupper's identitetsarbete beskriv's. Att kanske särskilt ta fasta på de konfunderande? Kan det vara ett tecken på något som inte stämmer med hänsyn till vad som beskrive's? (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
organization
publishing date
type
Contribution to journal
publication status
published
subject
keywords
intervjuer, identitetsförändringar, sociologi, teckenspråk, identitetsarbete, dövsamhälle, sociology, döva
in
Sociologisk Forskning
volume
2004
issue
1
publisher
Sociologisk Forskning
ISSN
2002-066X
language
Swedish
LU publication?
yes
id
65618bd4-6805-4438-953d-4224ded3d45a (old id 639636)
date added to LUP
2007-12-19 21:05:14
date last changed
2016-04-16 06:17:55
@misc{65618bd4-6805-4438-953d-4224ded3d45a,
  abstract     = {Omdöme<br/><br>
<br/><br>
”Teckenspråkiga döva” är en rik avhandling. Den innehåller spännande och djuplodande empiriskt material. Fredäng täcker samtidigt in ett stort fält från individnivå med familj och skola till lokalföreningar och riksorganisation och till hur samhället ställer sig i olika frågor. <br/><br>
<br/><br>
Det är sannolikt att de sociala typer som Päivi Fredäng tar upp, om hur döva ser på sig själva och sin dövhet liksom olika bilder av dövkultur på organisationsnivå stämmer. <br/><br>
<br/><br>
Samtidigt finn's det en fara som inte gäller enbart Fredäng's avhandling utan även i många andra sammanhang. När identitetsarbete bland skilda grupper blir ett faktum är det högst naturligt att dessa processer beskrive's. I sitt identitetsarbete försöker tidigare förtryckta grupper skapa en någorlunda enhetlig kulturell framtoning. Man måste ena's om vilka frågor som är viktiga. Det blir då lätt så även den beskrivande forskaren att det som spretar ut, det som inte passar in, det som inte stämmer, välj's bort. För det är ju inte det som skall beskriva's. Därför tog jag i min opposition upp vissa synpunkter på urvalet. Författaren hade valt bort vissa döva, bl a de som kallade's ”isolerade döva”. Vidare resonerade Fredäng kring några döva som var ovilliga att delta. Det var i första hand äldre män som arbetade i hörande miljö. Den förklaring som Fredäng ger till dera's vägran är att denna grupp ”prägla's av obenägenhet att kasta sig in i något man inte känner till, rädsla om missförstånd eller att man inte förstått den skriftliga informationen”. Som läsare blir man naturligtvi's förvånad att just de äldre män i hörande miljö skulle vara de som var rädda att kasta sig in i något då som innebär att bli intervjuade. Det hade varit mycket intressant att närmare få reda på skälen till att man vägrar. Eller skälen till att isolerade döva inte uppfyller de kriterier som Fredäng ställt upp för att ingå i gruppen. <br/><br>
<br/><br>
Jag urskiljer en sådan homogeniseringstenden's även när det gäller tolkningen av intervjuerna. En av intervjupersonerna beskriv's som nullifierande. Beteckningen nullifierande refererar till en psykisk försvarsmekanism för att skydda den personliga identiteten; genom att distansera från andra och tillintetgöra andra's betydelse bekräftar individen sin identitet. De citat som ge's från intervjun med den enda person som är nullifierande är ”det är trevligare att prata med hörande än med döva. Döva tjatar om samma sak. Inget nytt förstår du. Vi har inga gemensamma intressen. Döva vill bara sporta. För mig är det helt likgiltigt.” I en annan del av samma intervju: ”För mig är det så att utan planerade mål är jag fri. Det betyder att jag kan välja olika saker hela tiden. Att ha mål betyder att det är tungt och jag måste anpassa mig, förstår du. Jag vill känna mig fri.” Det är den nullifierande Ander's som ville känna sig fri och som tyckte att döv bara ville sporta. Jag ser inte detta som att han ”tillintetgör andra's betydelse”. <br/><br>
<br/><br>
Vid disputationen menade Fredäng att om man såg intervjun som helhet blev bilden mer dyster. <br/><br>
<br/><br>
Misskrediteringar?<br/><br>
<br/><br>
Päivi Fredäng har dock i stort varit känslig i sina tolkningar av intervjuerna. Hon tar upp spännande saker som ”förklarad gemenskap” som en misskreditering. Förklarad gemenskap innebär att en döv befinner sig bland hörande och hörande får förklara t ex vad de skrattar åt, vad som är poängen i historien osv. Den döva tar del i gemenskapen i efterhand. Förklarad gemenskap kan uppleva's som utanförskap och misskännande. Ett annat exempel som Fredäng nämner är partikularisering. Partikularisering innebär att en individ ur den nedvärderade gruppen framstår som särskilt duktig. Förvånade kommentarer från hörande som, ”att du kan köra bil så bra fast du är döv, att du kan dansa så bra fast du är döv” är partikularisering. Även detta upplevde's som ett kommunikativt misskännande. Jag såg detta som känsligt urskiljande av sådant som var väl menat från omgivningen's sida men som uppfattade's negativt av den döve/döva. Vid disputationen framhöll emellertid Fredäng att det var inte all's så att alla upplevde förklarad gemenskap eller partikularisering som misskännande. Vissa av de intervjuade såg det snarare som positiv kommunikation från omgivningen's sida. I avhandlingen är dock detta exempel på misskännanden. De som upplever förklarad gemenskap och partikularisering som positiva beteenden från omgivningen's sida finn's tyvärr inte med i avhandlingen. <br/><br>
<br/><br>
I stort finner jag ho's Päivi Fredäng en vilja av att ta med de oliktänkande och konflikterna mm. Det är dock inte lätt när man skall framställa en bild av ett skeende - och en någorlunda enhetlig sådan - att vara särskilt uppmärksam mot det som inte stämmer in. Det blir snarare naturligt i forskningsprocessen att man använder kriterier för det som kan skala's bort. Detsamma gäller tolkningen av materialet. Det blir lätt så att man tar in vissa oliktänkande och vissa variationer. Även öppenheten tenderar att bli selektiv. Samtidigt blir det bortsorterade konfunderande. Vilka vägrar att ställa upp? Eller varför beskriv's som någon social typ – här den nullifierande – som så tragisk?<br/><br>
<br/><br>
Avhandlingen är mycket gedigen. Den är intressant och spännande att läsa. Det är ett stort referensmaterial som Päivi Fredäng har gått igenom och henne's empiriska material vidgar säkert vyerna. Vad jag vill framföra i denna recension är dock behovet av en allmän uppmärksamhet då grupper's identitetsarbete beskriv's. Att kanske särskilt ta fasta på de konfunderande? Kan det vara ett tecken på något som inte stämmer med hänsyn till vad som beskrive's?},
  author       = {Sellerberg, Ann Mari},
  issn         = {2002-066X},
  keyword      = {intervjuer,identitetsförändringar,sociologi,teckenspråk,identitetsarbete,dövsamhälle,sociology,döva},
  language     = {swe},
  note         = {Review},
  number       = {1},
  publisher    = {Sociologisk Forskning},
  series       = {Sociologisk Forskning},
  title        = {Recension: Teckenspråkiga döva. Identitetsförändringar i det svenska dövsamhället.},
  volume       = {2004},
  year         = {2004},
}