Fänad i helgade grifter : svensk djurgravpoesi 1670–1760

Abstract

This dissertation examines a hitherto neglected genre in Swedish poetry of the 17th and 18th centuries: the animal epitaph. From 1670 to 1760 a considerable number of such poems were composed by several of the leading poets of the day. In this dissertation, besides tracing the history of the genre back to its origins in the ancient Greek epigram, I am chiefly concerned with the functions that the writing of such epigrams had in 17th and 18th-century Sweden. Two questions are addressed: (1) In what contexts were the poems written? (2) Why were they written, and for what purposes? The short answer is that they were written because they could promote careers; they could serve as covert ways of paying homage to noblemen and royalty; they could also be instrumental in criticizing those in power, or cloak the treatment of politically sensitive topics; they provided a means of educating, entertaining, or comforting the reader, whether a courtier, a member of an order, or a private citizen.

The eight chapters of the dissertation are devoted to a discussion of individual poems and authors deemed to be of especial significance.

Thus, the courtier Erik Lindschöld’s epitaphs on dogs served to celebrate peripheral events in court life while at the same time enabling the poet to pay his respects to his patroness, the queen dowager Ulrika Eleonora. The learned admiral Werner von Rosenfelt’s “Complaint on the Death of a Very Accomplished Parrot” was intended to teach and amuse; the same goes for the poetic efforts of Germund Cederhielm and Sophia Elisabet Brenner, the Swedish Sappho (who, as a woman, could not hope for preferment but might qualify for monetary rewards). Christoffer Leijoncrona’s epitaph on the bear brought down by Charles XI aims to bestow fame on the king both as hunter and ruler while Israel Holmström’s epitaph on Charles XII’s dog Pompe – the magnum opus of Swedish animal epitaphs – is a personal homage to the king, in which the coarse martial witticisms appropriate to army life serve the purpose of undaunted and humorous flattery. Olof von Dalin’s innovative epitaphs served as a vehicle for censuring the inferior brand of occasional verse produced by his contemporaries and castigated by him. By writing deliberately ‘bad’ occasional verse, Dalin was able to level hard-hitting criticism against his competitors. To a greater extent than any of his contemporaries, Dalin combines different elements of content and form in his epitaphs, which were considered to be politically and aesthetically daring.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish
Djurgravpoesi är en form av tillfällespoesi och en subgenre till den vanliga begravningspoesin, som skrevs över människor. Den som skapade förutsättningarna för att denna diktart skulle få fäste i Sverige var änkedrottning Hedvig Eleonoras hovpoet Erik Lindschöld; hans gravdikter över änkedrottningens tikar är sannolikt skrivna på 1670-talet. Här börjar en linje som går via bland andra Christoffer Leijoncrona, Israel Holmström, Olof Hermelin, Johan Runius, Germund Cederhielm, Sophia Elisabet Brenner och Olof von Dalin. Avhandlingen omfattar den senare stormaktstiden och större delen av frihetstiden. Den övergripande frågan gäller vilka funktioner djurgravspoesin hade. Frågan är förbunden med två problem, nämligen i vilka sammanhang dikterna tillkom och varför de skrevs, vad avsikten med dem var. Jag visar att det bakom skrivandet av dikterna kunde ligga karriärskäl, att de kunde fungera som (mer eller mindre) förtäckta hyllningsdikter till adel och kungligheter och tjänstgöra som vapen i kritik av samhälleliga maktelement eller som kamouflage vid behandling av (politiskt) känsliga ämnen, samt att de kunde utgöra ett medel för att roa, trösta och underhålla, till exempel vid hovet eller i ett ordenssammanhang men även i en privat kontext.
För många poeter har genren tjänstgjort som en sorts förklädnad. Genom att till en del drapera sina poem i dess skrud, kunde poeterna nå ut med idéer som de av olika anledningar ansåg var olämpliga att framföra i diktens vanliga genremiljö, eller som det var svårt eller till och med omöjligt att ge uttryck åt inom diktens normala genre. Härigenom nådde man ut med helt andra tankar än man förespeglat genom sitt val av diktart; detta gäller inte minst djurgravpoesins politisk-kritiska funktion, där författarna riktar kritik mot kungen respektive mot prästerskapet och de lärde. Det gäller även dess panegyriska funktion, den föregående funktionens motsats, där dikterna skrevs i syfte att antingen meritera sig för ett ämbete eller för att slå vakt om och förskansa sig inom ett redan förvärvat ämbete, ofta lokaliserat vid hovet. Dessa dikter har förutom sin prisande tillämpning därtill ofta haft funktionen att behaga och underhålla, ibland samtidigt som intentionen även varit att undervisa.
Dikterna har även skrivits i specifikt polemiska syften. Dalin är den som kombinerar flest innehållsliga och formmässliga beståndsdelar i sin djurgravdiktning, vilken i samtiden uppfattades som både politiskt och estetiskt utmanande. I likhet med till exempel Holmströms gravdikt över Karl XII:s hund Pompe innehåller hans dikter därtill ibland tvetydiga anspelningar. Också de polemiska åsikter och den kritik som Dalin smusslar in i sin djurgravdiktning manifesterade sig i ett för hans omgivning ofta överraskande textsammanhang – något som många gånger fick till följd att hans budskap framträdde tydligare än det skulle ha gjort om det presenterats i en på förhand given kontext. Dalins avsiktliga pekoral hade bland annat en litteraturkritisk funktion.
Djurgravpoesins användningsområden är fler än hos någon annan tillfälleslitterär genre i Sverige under 1600- och 1700-talen. Både bröllopspoesin och den vanliga gravpoesin gjorde sig tillgängliga för andra syften än de var avsedda för, men djurgravspoesins användningsområden var betydligt fler. Genren valdes noggrant ut av tidens poeter för att sprida vitt skilda tankar och öppna dörrar till ämbeten och tjänster; dikterna skrevs för att berömma och klandra, polemisera och provocera, undervisa, trösta och underhålla – och ofta kombinerades två eller till och med tre olika syften eller funktioner i en och samma dikt. Just därför är kanske Dalins gravdikt över en (sannolikt kunglig) kameleont den dikt som bäst svarar mot genrens innehåll, ty i likhet med kameleonten kunde diktarten obehindrat byta skepnad. Kameleonten äger förmågan att skifta färg för att bättre smälta in i sin omgivning, och djuret byter även färg när det växlar sinnesstämning, två egenskaper som gör att djuret och dikterna, eller hellre diktarna, dikternas upphovsmän, framstår som besläktade med varandra. Precis som kameleonten i Dalins dikt sägs ha varit ”af underlig natur”, är subgenren som här studeras en både exotisk och sällsam diktart i den svenska litterära faunan.

• author: Möller, Daniel
• supervisor: Anders Mortensen
• opponent: Prof. Malm, Mats, Göteborgs universitet
• organization: Comparative Literature
• alternative title: Dumb Beasts in Hallowed Tombs : Swedish Funerary Poetry for Animals 1670–1760
• publishing date: 2011
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Languages and Literature
• keywords: animal epitaph, funerary poetry, epitaph culture, occasional poetry, panegyric, mock eulogy, rhetoric, genre, subgenre, court poetry, imitatio, tradition, dialogue, baroque, erotic poetry
• pages: 452 pages
• defense location: Hörsalen, Språk- och litteraturcentrum, Helgonabacken 12, Lund
• defense date: 2011-04-30 10:15:00
• ISBN: 978 91 7247 260 0
• project: Fänad i helgade grifter. Svensk djurgravpoesi 1670–1760 (Dumb Beasts in Hallowed Tombs: Swedish Funerary Poetry for Animals 1670–1760)
• language: Swedish
• LU publication?: yes
• additional info: Den tryckta upplagan finns att köpa från Ellerströms förlag. http://www.ellerstroms.se/
• id: e28f196d-1d00-4d50-8b0b-5742658aa671 (old id 1859166)
• date added to LUP: 2016-04-04 10:02:48
• date last changed: 2018-11-21 20:56:24