Selfiekulturen i sociala medier
(2017) p.37-54- Abstract (Swedish)
- Fotograferandet är en av alla de otaliga praktiker som i grunden har förändrats med digitaliseringen och de sociala medierna. Tidigare fotograferade folk företrädesvis i samband med högtider och semesterresor och bilderna hamnade i det privata familjealbumet. Idag bär vi ständigt med oss kameran i mobiltelefonen och knäpper bilder som aldrig förr, vilket har lett till en ”avsakralisering” och ett vardagliggörande av fotograferandet. Få trivialiteter ter sig för obetydliga för att förevigas och de fotografiska representationerna blir mer eller mindre offentliga genom att publiceras i sociala medier. Länge handlade medierna framför allt om andra människor som var mer berömda än vi själva och som av detta skäl förunnades offentlig... (More)
- Fotograferandet är en av alla de otaliga praktiker som i grunden har förändrats med digitaliseringen och de sociala medierna. Tidigare fotograferade folk företrädesvis i samband med högtider och semesterresor och bilderna hamnade i det privata familjealbumet. Idag bär vi ständigt med oss kameran i mobiltelefonen och knäpper bilder som aldrig förr, vilket har lett till en ”avsakralisering” och ett vardagliggörande av fotograferandet. Få trivialiteter ter sig för obetydliga för att förevigas och de fotografiska representationerna blir mer eller mindre offentliga genom att publiceras i sociala medier. Länge handlade medierna framför allt om andra människor som var mer berömda än vi själva och som av detta skäl förunnades offentlig uppmärksamhet, men gränsen mellan det publicerade och det vardagliga har upplösts och idag lever vi alla i och genom medierna.
I de sociala mediernas värld kommunicerar vi därmed alltmer via visuella tekniker, vilket har gett upphov till nya konventioner och stereotyper i det visuella språket. Ett tillskott är selfien (uttrycket myntat och etablerat 2013). Selfien har en improviserad karaktär och utmärks av att man oftast tittar rakt in i kameran på nära håll. Dessa egenskaper skiljer selfien från det mer genomtänkta ”konstnärliga” självporträttet, som snarare försöker ge intryck av att konstnären, genom att avbildas på längre avstånd med blicken riktad åt något annat håll, porträtteras av en utomstående betraktare med djupare symboliska innebörder. Även om vi avbildar oss själva i vardagliga sammanhang utgör selfien ändå ett slags icke-dokumentärt foto. I och med den höga graden av medvetenhet om kamerans närvaro spelar vi snarare roller i syfte att representera oss själva för omgivningen.
Selfiegenren består av en rad undergenrer. Bland de mer framträdande finns skönhetsselfien (ofta med duckface), träningsselfien från gymmet, selfien tillsammans med en kändis (som idag har ersatt äldre tiders autografsamlande), reseselfien som visar oss själva med en sevärdhet i bakgrunden (och vars utbredning har gjort försäljning av selfiepinnar till en inkomstmöjlighet på turistorter), konsertselfien med rockbandet i bakgrunden som visar att man verkligen befinner i händelsernas centrum, sextingselfien (dvs. en nakenbild som skickas som teaser till en älskare eller älskarinna) eller den halsbrytande våga-livet-selfien som exempelvis kan tas vid ett stup eller med farliga vilda djur i bakgrunden (kanske inte så vanligt förekommande i praktiken, men i gengäld desto mer uppmärksammad i medierna). Merparten av alla dessa selfies tenderar att presentera oss som aktörer i idealversioner av tillvaron, där vi uppträder som vi önskar att vi egentligen vore: snygga, sexiga, vältränade, äventyrliga och ständigt omgivna av intressanta människor i spännande situationer eller miljöer.
Trenden att ta och publicera selfies har gett upphov till olika reaktioner. Selfiekulturen har ofta i kritiska ordalag uppfattats som ett uttryck för en alltmer utbredd narcissism. Denna tilltagande självupptagenhet ses då gärna som särskilt framträdande bland yngre generationer, inte minst hos unga kvinnor, som prioriterar yttre framför inre kvaliteter, betraktar sig själva som varumärken och är benägna att se sin självrepresentation som sin faktiska identitet. Denna faktiska eller förmenta narcissism inskränker sig emellertid inte enbart till kvinnor. Förekomsten av grupper på Tumblr som ”Selfies with homeless people” och ”Selfies at funerals”, där åtskilliga män också laddar upp sina alster, skulle kunna ligga till grund för teser om att behovet av självbespegling är könsöverskridande.
I kontrast till narcissismperspektivet finns en mer positiv syn på selfien som ett sätt att ta kontrollen över sin representation och definiera sig själv gentemot den rådande (mansdominerade) mediekulturen och dess tvingande normer. Belägg för detta synsätt skulle kunna spåras i normbrytande selfies, exempelvis på temat ”big is beautiful”, men frågan är om inte en anmärkningsvärt stor del av de selfies som laddas upp i sociala medier snarare följer etablerade, och inte sällan stereotypa, genusnormer.
Emellanåt anläggs också riskperspektiv av olika slag på selfiekulturen. Medierna rapporterar till exempel då och då om hur ungdomar har dött under sina försök att ta spektakulära selfies i syfte att imponera på omgivningen. Tonåringar sägs ibland vara alltför kortsiktiga och se den omedelbara belöningen i form av uppmärksamhet och beundran som en uppladdad fylleselfie eller en delad nakenbild kan ge, utan att inse den långsiktiga risken att detta skulle kunna straffa sig om en arbetsgivare en dag får syn på bilden eller om nakenbilden dyker upp på en porrsajt. Och pedagoger hävdar ibland behovet av att lära ungdomar ”safe sexting”, exempelvis genom att enbart dela nakenbilder med personer de verkligen litar på eller genom att omöjliggöra identifikation genom att inte visa ansiktet på sådana bilder.
Oavsett vilka farhågor selfiekulturen väcker kan selfien förmodas vara här för att stanna. Ansiktet är en viktig symbol för personligheten och vardagen inbegriper många situationer där denna förbindelse mellan ansikte och personlighet bekräftas, till exempel då vi ”identifierar oss” via körkort, pass och andra ID-handlingar, på vilka bilden av våra ansikten tjänar som identitetens fingeravtryck och bevisar att vi är de personer vi utger oss för att vara. Så länge medierna mest handlade om berömda och bemärkta personer var behovet av selfies och självporträtt relativt begränsat. Eftersom vi själva sällan eller aldrig förekom i medierna interagerade vi ju företrädesvis ansikte mot ansikte och behövde således inte representeras. I Facebooks, Instagrams och dejtingsajternas värld kombineras digital närvaro emellertid med fysisk frånvaro, vilket kräver visuella självrepresentationer.
(Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
https://lup.lub.lu.se/record/9994fecb-659d-409c-bcae-c621eee978c3
- author
- Schoug, Fredrik LU
- organization
- publishing date
- 2017
- type
- Chapter in Book/Report/Conference proceeding
- publication status
- published
- subject
- keywords
- selfie, digital, analog, identitet, medierad interaktion, individualisering, självporträtt, sociala medier, Instagram, Facebook, webb 2.0
- categories
- Popular Science
- host publication
- Sociala medier : vetenskapliga perspektiv - vetenskapliga perspektiv
- editor
- Olsson, Tobias
- pages
- 18 pages
- publisher
- Gleerups Utbildning AB
- ISBN
- 978-91-40-69480-5
- language
- Swedish
- LU publication?
- yes
- id
- 9994fecb-659d-409c-bcae-c621eee978c3
- date added to LUP
- 2017-10-16 11:30:00
- date last changed
- 2018-11-21 21:35:20
@inbook{9994fecb-659d-409c-bcae-c621eee978c3,
abstract = {{Fotograferandet är en av alla de otaliga praktiker som i grunden har förändrats med digitaliseringen och de sociala medierna. Tidigare fotograferade folk företrädesvis i samband med högtider och semesterresor och bilderna hamnade i det privata familjealbumet. Idag bär vi ständigt med oss kameran i mobiltelefonen och knäpper bilder som aldrig förr, vilket har lett till en ”avsakralisering” och ett vardagliggörande av fotograferandet. Få trivialiteter ter sig för obetydliga för att förevigas och de fotografiska representationerna blir mer eller mindre offentliga genom att publiceras i sociala medier. Länge handlade medierna framför allt om andra människor som var mer berömda än vi själva och som av detta skäl förunnades offentlig uppmärksamhet, men gränsen mellan det publicerade och det vardagliga har upplösts och idag lever vi alla i och genom medierna.<br/> I de sociala mediernas värld kommunicerar vi därmed alltmer via visuella tekniker, vilket har gett upphov till nya konventioner och stereotyper i det visuella språket. Ett tillskott är selfien (uttrycket myntat och etablerat 2013). Selfien har en improviserad karaktär och utmärks av att man oftast tittar rakt in i kameran på nära håll. Dessa egenskaper skiljer selfien från det mer genomtänkta ”konstnärliga” självporträttet, som snarare försöker ge intryck av att konstnären, genom att avbildas på längre avstånd med blicken riktad åt något annat håll, porträtteras av en utomstående betraktare med djupare symboliska innebörder. Även om vi avbildar oss själva i vardagliga sammanhang utgör selfien ändå ett slags icke-dokumentärt foto. I och med den höga graden av medvetenhet om kamerans närvaro spelar vi snarare roller i syfte att representera oss själva för omgivningen. <br/> Selfiegenren består av en rad undergenrer. Bland de mer framträdande finns skönhetsselfien (ofta med duckface), träningsselfien från gymmet, selfien tillsammans med en kändis (som idag har ersatt äldre tiders autografsamlande), reseselfien som visar oss själva med en sevärdhet i bakgrunden (och vars utbredning har gjort försäljning av selfiepinnar till en inkomstmöjlighet på turistorter), konsertselfien med rockbandet i bakgrunden som visar att man verkligen befinner i händelsernas centrum, sextingselfien (dvs. en nakenbild som skickas som teaser till en älskare eller älskarinna) eller den halsbrytande våga-livet-selfien som exempelvis kan tas vid ett stup eller med farliga vilda djur i bakgrunden (kanske inte så vanligt förekommande i praktiken, men i gengäld desto mer uppmärksammad i medierna). Merparten av alla dessa selfies tenderar att presentera oss som aktörer i idealversioner av tillvaron, där vi uppträder som vi önskar att vi egentligen vore: snygga, sexiga, vältränade, äventyrliga och ständigt omgivna av intressanta människor i spännande situationer eller miljöer.<br/> Trenden att ta och publicera selfies har gett upphov till olika reaktioner. Selfiekulturen har ofta i kritiska ordalag uppfattats som ett uttryck för en alltmer utbredd narcissism. Denna tilltagande självupptagenhet ses då gärna som särskilt framträdande bland yngre generationer, inte minst hos unga kvinnor, som prioriterar yttre framför inre kvaliteter, betraktar sig själva som varumärken och är benägna att se sin självrepresentation som sin faktiska identitet. Denna faktiska eller förmenta narcissism inskränker sig emellertid inte enbart till kvinnor. Förekomsten av grupper på Tumblr som ”Selfies with homeless people” och ”Selfies at funerals”, där åtskilliga män också laddar upp sina alster, skulle kunna ligga till grund för teser om att behovet av självbespegling är könsöverskridande.<br/> I kontrast till narcissismperspektivet finns en mer positiv syn på selfien som ett sätt att ta kontrollen över sin representation och definiera sig själv gentemot den rådande (mansdominerade) mediekulturen och dess tvingande normer. Belägg för detta synsätt skulle kunna spåras i normbrytande selfies, exempelvis på temat ”big is beautiful”, men frågan är om inte en anmärkningsvärt stor del av de selfies som laddas upp i sociala medier snarare följer etablerade, och inte sällan stereotypa, genusnormer.<br/> Emellanåt anläggs också riskperspektiv av olika slag på selfiekulturen. Medierna rapporterar till exempel då och då om hur ungdomar har dött under sina försök att ta spektakulära selfies i syfte att imponera på omgivningen. Tonåringar sägs ibland vara alltför kortsiktiga och se den omedelbara belöningen i form av uppmärksamhet och beundran som en uppladdad fylleselfie eller en delad nakenbild kan ge, utan att inse den långsiktiga risken att detta skulle kunna straffa sig om en arbetsgivare en dag får syn på bilden eller om nakenbilden dyker upp på en porrsajt. Och pedagoger hävdar ibland behovet av att lära ungdomar ”safe sexting”, exempelvis genom att enbart dela nakenbilder med personer de verkligen litar på eller genom att omöjliggöra identifikation genom att inte visa ansiktet på sådana bilder.<br/> Oavsett vilka farhågor selfiekulturen väcker kan selfien förmodas vara här för att stanna. Ansiktet är en viktig symbol för personligheten och vardagen inbegriper många situationer där denna förbindelse mellan ansikte och personlighet bekräftas, till exempel då vi ”identifierar oss” via körkort, pass och andra ID-handlingar, på vilka bilden av våra ansikten tjänar som identitetens fingeravtryck och bevisar att vi är de personer vi utger oss för att vara. Så länge medierna mest handlade om berömda och bemärkta personer var behovet av selfies och självporträtt relativt begränsat. Eftersom vi själva sällan eller aldrig förekom i medierna interagerade vi ju företrädesvis ansikte mot ansikte och behövde således inte representeras. I Facebooks, Instagrams och dejtingsajternas värld kombineras digital närvaro emellertid med fysisk frånvaro, vilket kräver visuella självrepresentationer.<br/>}},
author = {{Schoug, Fredrik}},
booktitle = {{Sociala medier : vetenskapliga perspektiv}},
editor = {{Olsson, Tobias}},
isbn = {{978-91-40-69480-5}},
keywords = {{selfie; digital; analog; identitet; medierad interaktion; individualisering; självporträtt; sociala medier; Instagram; Facebook; webb 2.0}},
language = {{swe}},
pages = {{37--54}},
publisher = {{Gleerups Utbildning AB}},
title = {{Selfiekulturen i sociala medier}},
year = {{2017}},
}