Advanced

Schooling Emotional Intelligence Through Narrative and Dialogue. Implications for the education of children and adolescents

Campart, Martina LU (2000) In Studia Psychologica et Paedagogica
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

"Det var en gång en kung som aldrig gjorde något bra för sina undersåtar. Han gjorde faktiskt aldrig nånting. Det enda han ville var att äta och dricka, och berusa sig tillsammans med sitt hov. Under tiden svalt folket ihjäl." Anna frågar: varför kunde inte människorna äta hemma? "Tyst nu, och lyssna på fortsättningen…"



(citat ur avhandlingen)



Martina Camparts forskning handlar om berättelsens kraft. Utgångspunkten är att berättandet är ett av våra viktigaste sätt att uttrycka känslomässiga erfarenheter. En berättad historia engagerar och griper tag i lyssnaren, men den bjuder också in till identifikation och öppnar nya tankar. En berättad historia är öppen... (More)
Popular Abstract in Swedish

"Det var en gång en kung som aldrig gjorde något bra för sina undersåtar. Han gjorde faktiskt aldrig nånting. Det enda han ville var att äta och dricka, och berusa sig tillsammans med sitt hov. Under tiden svalt folket ihjäl." Anna frågar: varför kunde inte människorna äta hemma? "Tyst nu, och lyssna på fortsättningen…"



(citat ur avhandlingen)



Martina Camparts forskning handlar om berättelsens kraft. Utgångspunkten är att berättandet är ett av våra viktigaste sätt att uttrycka känslomässiga erfarenheter. En berättad historia engagerar och griper tag i lyssnaren, men den bjuder också in till identifikation och öppnar nya tankar. En berättad historia är öppen för tolkningar, den ger möjlighet till identifikation och engagemang. Det gör att man kan se på händelser och karaktärer i en berättelse ur flera olika synvinklar. Men det viktigaste är kanske att berättelsen väcker känslor. I berättelsen kan känslor också placeras i ett sammanhang och bli begripliga. Därför kan berättelsen, och berättandet, hjälpa barn att förstå sin omvärld. Idén till det här projektet föddes på ett barnhem i Italien. Martina Campart var med och startade ett hem för utsatta barn i Genua. Barnen hade erfarenheter från hårda miljöer, med trasiga familjer, narkotikamissbruk, prostitution och psykisk sjukdom som vanliga inslag i sina livshistorier. Martina Campart och hennes kolleger lärde sig att få kontakt med barnen genom att berätta om sig själva. Barnen, i sin tur, berättade om sig och sina familjer. Varje kväll lästes sagor, filmer sågs om och om igen, tidningar lästes högt. På så vis kunde man skapa ett klimat för förståelse. Barnen lärde sig också både att lyssna och berätta. Det blev uppenbart att berättandet, eller med andra ord, den narrativa kunskapen, var ett verktyg som hjälpte pedagogerna att hjälpa barnen. Det var en bra metod. Men frågan uppstod: Vad är det i berättandet som fungerar? Hur ska det gå till, och vilka olika sätt att använda metoden finns det? Avhandlingen är en fördjupad studie av arbetet på barnhemmet i Italien, och av de samtal, eller utbyten av berättelser, som kunde höras där. Avsikten är att hitta strukturer och mönster i berättarmetoden. Dessa strukturer och mönster ska sen användas till att utveckla det pedagogiska arbetet. Det gäller att förstå vad det är som händer i mötet mellan läraren och eleven. Vad är det vi gör när vi skaffar "berättande kunskap"? Vad fungerar bra och vad fungerar dåligt? Martina Camparts avhandlingsarbete är tänkt att ge svar på de frågorna. Utgångspunkten för arbetet är att berättelser ger barn verktyg för att tolka och bearbeta känslor. Martina Campart använder begreppet "emotionell intelligens". I det begreppet finns tanken att det finns en intim koppling mellan känslorna och intellektet hos alla människor. Den känslomässiga utvecklingen är en förutsättning för den intellektuella. Och berättandet blir alltså en väg för att stärka, eller träna, den emotionella intelligensen. Emotionell Intelligens har blivit ett välkänt och flitigt använt begrepp under senare år. Ibland har det kommit att bli synonymt med "social anpassning", eller förmåga till framgång när det gäller mänskliga relationer. I den här studien används termen på ett lite annat sätt. Martina Campart menar att även känslor är ett sätt att tänka, i den meningen att känslorna uttrycker bedömningar och värderingar av världen. De är också starkt formade av kulturen och det sociala sammanhanget. Det är just detta som är grunden för arbeta via språk och konversation. Barnen ska inte, som i den "konventionella" synen på Emotionell Intelligens, bli mer socialt anpassade, framgångsrika, utan snarare mer kreativa, bättre på att se världen ur olika perspektiv. Med andra ord: bli mer intelligenta. Att berättelser har pedagogisk effekt, det är dokumenterat sen tidigare. Historier, sagor och drama har länge haft en plats inom psykoterapin. Martina Campart tror att den här metoden skulle kunna utvecklas för användning i skolsammanhang. Ett exempel är hälsopedagogik i mindre grupper. Och för att kunna göra det anser hon att det behövs en väl utarbetad metod. Men, för att undvika missförstånd: det finns inga färdiga recept. Det grundläggande, säger Martina Campart, är att du har en berättande attityd. Och vad betyder då det? Jo, till exempel att barnen känner att du har tid med dem. Tid att lyssna, och tid att berätta och diskutera. Det handlar om språk och beteende. Det finns inga färdiga historier att dra till med. Berättelsen är öppen, inte uteslutande. Den är vägen, inte målet.



Tomas Lindblad (Less)
Abstract
Abstract The point of departure for this study is the author's experience as educator in a residential home for children (age 6-14) with social-emotional problems, in Italy, between 1980 and 1989. One important element of the pedagogical approach was the use of narratives (personal, of others, of fiction) to prompt children's interest/ motivation to reflect about issues of personal concern. A conviction, grown over the years, that narrative thinking/ talking are powerful factors of resilience, and a dissatisfaction at feeling that knowledge about this experience was still at an intuitive level, has motivated the author to investigate this approach in greater depth. Two main ideas lay behind this research work: - Over the last decade the... (More)
Abstract The point of departure for this study is the author's experience as educator in a residential home for children (age 6-14) with social-emotional problems, in Italy, between 1980 and 1989. One important element of the pedagogical approach was the use of narratives (personal, of others, of fiction) to prompt children's interest/ motivation to reflect about issues of personal concern. A conviction, grown over the years, that narrative thinking/ talking are powerful factors of resilience, and a dissatisfaction at feeling that knowledge about this experience was still at an intuitive level, has motivated the author to investigate this approach in greater depth. Two main ideas lay behind this research work: - Over the last decade the concepts emotional intelligence and narrative mode of knowing have entered the language of preventive education. The two concepts imply hypotheses and developments but they are relatively new, controversial and still a long way from being organised into a unitary pedagogical theory. - On the other hand, clinical and educational practitioners make strong claims for the effectiveness of narrative based conversations to enhance feelings and thoughts, but they do not provide descriptions of what happens in the interactions, of what educators do to achieve their purpose, of what they do wrong, when communication breaks down and so on etc. In brief, there is insufficient understanding to contribute to a more systematic development of the method and an assessment of the pedagogical results. On the basis of these premises, the research work is constituted by two parts: Theory PART ONE, and Field Study PART TWO. - The aim of PART ONE is to define/ clarify the concepts of emotional intelligence and narrative knowing and highlight some of the links that exist between them, at psychological and pedagogical level. - The aim of PART TWO is, with the support of the framework elaborated on in PART ONE, to explore features, meanings and pedagogical implications of the Genoa experience. Twenty-two conversations were analysed with the following objectives: 1) to identify some of the discursive features which characterise "the narrative talking" of children and educators in their conversations; 2) to investigate how this "narrative talking", so characterised, was used by the educators to achieve intended pedagogical objectives: among others to raise children's interest, to regulate the climate of communication, to help children to reflect about issues of personal concern and understand their feelings. This is an exploratory study. It is concerned with a pedagogical experience in which the researcher investigates her own (and others') practice, and is based on case materials written in form of personal documents. Its overall purpose, therefore, is not to test theories or draw generalisations, but rather to advance ideas and hypotheses for further investigation, and in this way to contribute to the discussion about methodological aspects and pedagogical potential of narrative based conversations with children and adolescents. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
opponent
  • Prof Bruning, Barbara, Hamburg University
organization
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
Arbetspsykologi, Industrial psychology, epistemic analysis, narrative modes of knowing, narrative modes of thought, modes of learning, conversation, applied psychoanalysis, Emotions, emotional intelligence, industripsykologi, Pedagogy and didactics, Pedagogik, didaktik
in
Studia Psychologica et Paedagogica
pages
281 pages
publisher
Department of Educational and Psychological Research, School of Education, Lund University at Malmö
defense location
Sal E, Malmö School of Education
defense date
2000-09-22 10:15
external identifiers
  • other:ISRN: LUSDAG/ (SAPP-1074)1-281 (2000)
ISSN
0346-5926
ISBN
91-88810-12-7
language
English
LU publication?
yes
id
a1919d78-e6ff-45bf-a805-a2d1a738984e (old id 27745)
date added to LUP
2007-06-07 16:36:04
date last changed
2016-09-19 08:44:53
@phdthesis{a1919d78-e6ff-45bf-a805-a2d1a738984e,
  abstract     = {Abstract The point of departure for this study is the author's experience as educator in a residential home for children (age 6-14) with social-emotional problems, in Italy, between 1980 and 1989. One important element of the pedagogical approach was the use of narratives (personal, of others, of fiction) to prompt children's interest/ motivation to reflect about issues of personal concern. A conviction, grown over the years, that narrative thinking/ talking are powerful factors of resilience, and a dissatisfaction at feeling that knowledge about this experience was still at an intuitive level, has motivated the author to investigate this approach in greater depth. Two main ideas lay behind this research work: - Over the last decade the concepts emotional intelligence and narrative mode of knowing have entered the language of preventive education. The two concepts imply hypotheses and developments but they are relatively new, controversial and still a long way from being organised into a unitary pedagogical theory. - On the other hand, clinical and educational practitioners make strong claims for the effectiveness of narrative based conversations to enhance feelings and thoughts, but they do not provide descriptions of what happens in the interactions, of what educators do to achieve their purpose, of what they do wrong, when communication breaks down and so on etc. In brief, there is insufficient understanding to contribute to a more systematic development of the method and an assessment of the pedagogical results. On the basis of these premises, the research work is constituted by two parts: Theory PART ONE, and Field Study PART TWO. - The aim of PART ONE is to define/ clarify the concepts of emotional intelligence and narrative knowing and highlight some of the links that exist between them, at psychological and pedagogical level. - The aim of PART TWO is, with the support of the framework elaborated on in PART ONE, to explore features, meanings and pedagogical implications of the Genoa experience. Twenty-two conversations were analysed with the following objectives: 1) to identify some of the discursive features which characterise "the narrative talking" of children and educators in their conversations; 2) to investigate how this "narrative talking", so characterised, was used by the educators to achieve intended pedagogical objectives: among others to raise children's interest, to regulate the climate of communication, to help children to reflect about issues of personal concern and understand their feelings. This is an exploratory study. It is concerned with a pedagogical experience in which the researcher investigates her own (and others') practice, and is based on case materials written in form of personal documents. Its overall purpose, therefore, is not to test theories or draw generalisations, but rather to advance ideas and hypotheses for further investigation, and in this way to contribute to the discussion about methodological aspects and pedagogical potential of narrative based conversations with children and adolescents.},
  author       = {Campart, Martina},
  isbn         = {91-88810-12-7},
  issn         = {0346-5926},
  keyword      = {Arbetspsykologi,Industrial psychology,epistemic analysis,narrative modes of knowing,narrative modes of thought,modes of learning,conversation,applied psychoanalysis,Emotions,emotional intelligence,industripsykologi,Pedagogy and didactics,Pedagogik,didaktik},
  language     = {eng},
  pages        = {281},
  publisher    = {Department of Educational and Psychological Research, School of Education, Lund University at Malmö},
  school       = {Lund University},
  series       = {Studia Psychologica et Paedagogica},
  title        = {Schooling Emotional Intelligence Through Narrative and Dialogue. Implications for the education of children and adolescents},
  year         = {2000},
}